KULT MAGASIN listar: Årets bästa böcker
Inte heller imponerad av Nobelpriset i litteratur? Litteraturredaktionen på KULT Magasin erbjuder ett motgift och sammanfattar året med att lista sina favoritböcker från 2024. Bland annat en modern klassiker från Turkiet, en oläslig roman från 1700-talet och en mexikansk nykomling som kommer att bli en av de stora.
Tristam Shandy – Laurence Sterne & Stackare – Matias Faldbakken
Omöjligt! Eftersom jag kickstartade året med att läsa om den bästa boken sedan millennieskiftet, 2666 av Roberto Bolaño, och sedan ytterligare några band av På spaning efter den tid som flytt, har alla läsningar i år bleknat. Så i stället för ett (1) tips kommer jag att i Jonatan Ungesk anda (men utan charm) lista några utgivningar som jag gillar.
Årets roligare utgivning på ett svenskt förlag är en total utklassning. Givetvis syftar jag på Klas Östergrens nyöversättning av den omöjliga men obligatoriska romanen Tristram Shandy, som Albert Tullberg Nygren recenserade för KULT höstas. Och vi var näst först med att recensera den.
Men detta förringar icke: sjuka saker händer i vårt grannland Norge. För andra gången har Matias Faldbakken givits ut i svenska på Bonnier, och hans senaste roman Stackare, som jag recenserade i Expressen, är det konstigaste jag har läst. Jag vill inte spoila den mer än vad jag gjorde i min recension, men: föreställ er Poor Things om Poor Things inte sög. Någon måste öppna Faldbakkens huvud för att med högteknologiska instrument undersöka vad som försiggår där.
Min flickvän/rumskompis påstår att hon aldrig har lyssnat på Vampire Weekend för att bandnamnet är dumt. Jag håller med, jag fungerar likadant när det kommer till böcker. Relaterat till detta är en anekdot som jag hörde om Stig Larsson i somras. Han kunde stå ute på ett fält och hålla en roman i ena handen och sedan i kraft av sitt geni avgöra om det var bra litteratur eller ej. En svagare variant av den förmågan har jag också. Så hittills har jag inte vågat öppna årets bästa bok – den som känts som bäst litteratur i handen – för att den har ett fånigt namn: Andrzej Tichýs Händelseboken.
Per Hagmans comeback Johannes och du är den första boken på länge som har fått mig att fälla en tår (något som är förbehållet biofilmer och begravningar). Det måste ses som ett toppenbetyg. Mindre kul är det att min enda invändning var att ‘formuleringar’ inte är detsamma som ‘litteratur’, men nu har jag börjat använda pilatespervertad och proseccoproletariat som pejorativ. Så det står 1 – 1.
Love Frisell
När jag var snö – Ingela Strandberg
Det var en kompis som i våras bad mig läsa Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö. Jag älskar inte diktsamlingar, även om jag ofta läser dem. Det finns något med poesi som både lockar och utesluter mig. Det är jag nog inte ensam om. Mitt eget förhållningssätt är att det ofta handlar om sammanhang och tidpunkt, att det finns vissa fönster när en kan stå öppen inför viss sorts litteratur. Därför tycker jag inte heller om att avfärda böcker som dåliga, då jag gärna vill tro att jag vid en senare tidpunkt skulle kunna uppskatta dem.
Nåja. Min kompis bad och jag lydde, mest på grund av att hon är den vän till mig som läser mer än vad jag gör, vilket inger henne en slags allvarsam auktoritet vad gäller rekommendationer. Dessutom har vi genom åren märkt att vi uppskattar samma litteratur. Språk, ton, tematik.
Jag cyklade till biblioteket i vårsolen, ställde av cykeln på jobbet, öppnade butiken och tog upp boken. Sedan stod jag där och grät. Det var det att jag också hann se den dödfödda kalven le. Att jag, likt dikjtjaget, också lyckades förnimma både kistor och potatisåkrar och sorgens skalv där i de korta raderna. Det låter klyschigt men: herregud vilken skälvning genom det som är jag! Den här diktsamlingen vill jag läsa högt på alla begravningar, och till alla de nyfödda och dödfödda.
Att litteraturen är det orden väcker i den som läser tycker jag är vackert. Litteraturen som verb, inte som ord utan som något rörligt och föränderligt, att texten alltid står ny inför varje läsning. Strandberg lyckades verkligen väcka något i mig och är det en bok jag vill rekommendera nu när jag får chansen, är det denna.
När jag var snö är: så satans kaxig och öm, femmig av femmig, ja, den träffade helt och hållet rakt i mitt vidöppna fönster.
Vendela Lundegårdh
Medan vi lever – Nina Björk
Nina Björks Medan vi lever är en av årets mest tankeväckande böcker och blir därför en utmärkande favorit. Självhjälpskulturens pyramidspel har under det senaste året lyfts upp i böcker som Pythian pratar av Liv Strömquist och nu senast i andra artiklar om självhjälpens roll i litteraturen . Björks Medan vi lever som har kallats för “en intellektuell självhjälpsbok” går in på samma spår av kritik genom att beröra ämnen som autenticitet, mening och hur vi påverkas av konsumtionskultur och sociala medier. Med sin filosofiska bakgrund och en skarp analys utforskar Björk hur vi som individer kan navigera i en värld där yta ofta uppmuntras över substans.
Björks styrka ligger i hennes förmåga att balansera det personliga och det samhälleliga. Hon ställer frågor vi alla kan känna igen oss i. Hur hittar vi mening i en till synes ytlig värld? Hur kan vi vara oss själva i en tid där våra liv ofta reduceras till noggrant utformade fasader på sociala medier? Genom att ta stöd i tänkare som Martin Buber och existentialistiska idéer lyfter hon diskussionen från enbart kritik av konsumtionssamhället till en reflektion över vad det innebär att vara människa.
Det är en bok som inte ger färdiga svar utan snarare bjuder in till dialog och eftertanke. Det är en bok som utmanar, inspirerar och ger hopp. En inbjudan att sakta ner och fundera över vad som verkligen är viktigt i livet.
Emira Dromberg
Aska i munnen – Brenda Navarro & Hyper – Agri Ismaïl
På Bokmässan i höstas träffade jag Brenda Navarro och vi diskuterade hennes roman Aska i munnen, utgiven på svenska i en tonsäker översättning av Hanna Axén. Navarro och jag talade om karaktärerna i boken, det unga kvinnliga och namnlösa berättarjaget, och anonymiteten i att vara just henne. Det är en roman som skildrar förlusten efter ett syskons självmord och om stigmat som uppstår när ens mamma överger sina barn. Den handlar också om den mexikanska befolkningen i Spanien, med invandrad arbetskraft och gigjobb som går i dialog med Spaniens koloniala arv. Rättelse: det är världens förtryckarmonolit som är Aska i munnens ryggrad, tillsammans med en sociologisk attityd som inte styrs av en klumpig begreppsapparat. Tvärtom är det ett berättarjag som föregår sociologin.
Aska i munnen klättrar upp på min lista av de bästa böckerna i år eftersom hon dekonstruerar coming of age-romanen genom ett berättarjag som navigerar sig fram i en värld av vinnare och förlorare. Men även hur människans förgreningar inte bara är synonymt med möjligheter och framtidsutsikter, utan en rotlöshet med ändlösa utvikningar.
En till bok som kastar en färgbomb på rotlösheten är Agri Ismaïl med den Augustprisnominerade romanen Hyper. Jag älskar formen i boken. Förutom att den handlar om en kurdisk familjs marxistisk-leninistiska drömmar om självbestämmande, och hur de värdena omvandlas till rovkapitalistisk individualism i västvärldens accelererande idéer om så kallad ekonomisk frihet och laissez-faire-logik, handlar romanen också om att radera sig själv. Ersätta sig själv. Översätta sig själv. Den är helt och hållet stilbildande för hur man översätter ideal från en omgivning till en annan. Den handlar också om de överblivna resterna från en familj och vilka berättelser som återstår efter man tvingats utstå en flykt.
Om man ska jämföra bokens tema och satiriska drag med något annat så är det TV-serien Girls, delvis på grund av mängden personligheter som skapats i kölvattnet av finanskrisen 2008. Samtliga karaktärer i Girls liksom syskonen i Hyper lider av en anpassningsstördhet till följd av kapitalismen och jag vill se mer av detta! – skildringar av den onanistiska kultur där självförverkligandet har ett eget produktionssystem, marknadsliberalismen förkroppsligas och pengar, pengar, pengar. För att citera Girls-karaktären Hannah Horvaths beskrivning av sig själv och den västliga individen bevarad 2025: I have work, then a dinner thing, and then I am busy trying to become who I am.
Lara Levin
A tempest of Tea – Hafsah Faizal
Mitt på en hektisk gata i den fiktiva staden White Roaring roar sig mörkrets varelser i den lilla tesalongen där Arthie – en kvinna som slingrar sig ur lagens händer dagligen – är värd och ägare. Tesalongen, ökänd för att husera vampyrer och deras bloddrickande, stormas och beslagtas av polisen, vilket leder Arthie ut på ett äventyr hela vägen till hjärtat av vampyrernas högsta ledare – the Athereum. Arthie och hennes kumpaner möter ett och annat hot på vägen men tillsammans är de en stark liga. Samtidigt visar det sig att Arthie bär på en hel del hemligheter, som inte ens hennes medkumpan, bästa vän, och bror Jin har någon kännedom om.
Det Hafsah Faizal är skickligast på är att skapa i A tempest of Tea är komplexa karaktärer. Vissa element i romanen känns forcerade och inte helt genomtänkta, bland annat en referens till legenden om svärdet i stenen fast som pistol) – men karaktärerna är intressanta, spännande och driver berättelsen framåt.
Arthie är svårtolkad, hemlighetsfull, lite irriterande, men empatisk. Jin är flörtig, kul, älskvärd, men också lite naiv. Båda färgas av deras upplevelser av rasism och mellanförskap. Det ger ytterligare en dimension till den värld som Faizal byggt upp. För i denna världen finns det inte bara vita eller svarta människor, det finns även vampyrer och andra varelser, som alla är måna om att Arthie ska lyckas rädda tesalongen. Helt enkelt, en väldigt bra fantasy/YA roman att sätta sig med i soffan denna regniga jul.
Sara Razi Ullah
Barndomens kalla nätter – Tezer Özlü
Om man ska ta med sig en lärdom in i det nya året väljer jag att ta med mig Tezer Özlüs Barndomens kalla nätter, i översättning av Burcu Sahin. Det är en autofiktiv roman som handlar om en kvinna, hennes kärleksliv och återkommande depressioner, i ett samhälle vars värderingar är väldigt skilda från hennes.
Älskade boken när jag läste den och nu i efterhand inser jag att den, som allt annat i år, är en självhjälpsbok. Men den är mer inflytelserik och viktigare än de flesta självhjälpsböcker. Den är viktig för att om alla skulle se världen som hon, skulle man inte behöva påminnas om att carpe diem. Väggar hade inte varit prydda med live, laugh, love. Man hade lättare förstått vad som behövs för att vara lycklig. Det är lite oväntat med tanke på att hon är djupt deprimerad.
Jag förstår nu att det är eftersträvansvärt att vara öm och känslig. Att ta in intryck och göra dem till sina egna. Berättarjaget har så lätt att identifiera sig med sin omgivning. Hon ser ett hav eller en blomma eller en gata och så börjar hon sympatisera med det. Som att hon nästan inte kan skilja på levande varelser och ting.
Jag antar att det är därför boken är den bästa i år. Den är så motsägelsefull. Den borde vara sorglig men så är den inte det. Bara för att hon har rätt inställning. Ja. Allt handlar om inställning. Live, laugh, love.
Nora Fortes
Ansiktena – Tove Ditlevsen
I år utkom Tove Ditlevsens Ansiktena för första gången i svensk översättning. Jag tentapluggade och ville överhuvudtaget inte befatta mig med några tankar om romanen förrän jag fått tid att läsa den. Jag läste den svenska nyutgåvan av Gift för ett par år sedan och blev naturligtvis alldeles tagen, gripen av språket, av livet som skildras därigenom, av bilderna, skärpan, brutaliteten. Jag tänkte på boken (och på Tove) i flera veckor efter att jag avslutat den. Efter läsningen av Barndom; Ungdom som gavs ut på nytt något år därpå var jag återigen drabbad. Det är fråga om läsupplevelser jag ofta återkommer till, som jag reserverat en alldeles egen liten plats åt i tankarna, i mig som person.
Ansiktena utgavs för första gången 1968 och handlar om Lise Mundus, Ditlevsens litterära alter ego. Romanen kretsar kring hennes psykiska sammanbrott och skildrar vägen ner i ett djupt, närmast paranoiaartat mörker. För läsaren svajar skiljelinjen subtilt mellan vad som är friskt och sjukt. Jag läste boken i somras, i lunchrummet på jobbet och sedan raklång i sängen, och jag gjorde det i ett så kallat svep. Läsningen är helt enkelt utmärkt, skarpsynt och djupsinnigt, sorgligt och omskakande, roligt och bitvis absurt, utan att för den sakens skull tappa autenticitet. Tvärtom tycker jag romanen i många avseenden känns sann, liksom naken. Hennes prosa är beundransvärd.
Ja, ni fattar. Läs den plus allt annat av Ditlevsen, när ni ändå är igång.
Selma Löfman
