Tove Ditlevsens autofiktion är ett stilbildande förebud
När P1 Kultur tipsade om årets sommarläsning var de danska litterära sensationerna Solvej Balle och Asta Olivia Nordenhof på tapeten. På var sitt håll skriver författarna in sig i den litterära kanon av författare som skriver septologier. Om siffran sju är för överväldigande tipsar KULTs litteraturredaktör Lara Levin om en annan dansk stjärna som än idag, 48 år efter hennes död, fortsätter pryda omslag och kultursidor.
Jag minns första gången jag läste dikten Barndomens gata. Det var de viskande stroferna från en plats som så ömtåligt påminner berättaren om hennes tillblivelse. De avslutande orden i dikten, om hur barndomens gata alltid känner igen en, gav kropp åt hur barndomen kan brinna inuti en vuxen människa. I diktens utrymme finns inget förträngt, bara skönhet, skörhet och minnen består liksom resten av Tove Ditlevsens författarskap.
Denna sommar finns ett rikt utbud av Tove Ditlevsen i två olika utgivningar på svenska. Den ena är Ditlevsen. En biografi av levnadstecknaren tillika författaren Jens Andersen, samt den mycket kyliga romanen Ansiktena för den som vill svalka sig i en skildring av ett inre som mist sin livlighet, skriven av Ditlevsen själv, i harmonierande översättning av Ninni Holmquist.
”Det är en sökande Tove som ständigt kommer med nya skildringar av sin barndom och en öppen inbjudan till en skrivprocess man gärna följer”
I den formfasta och konsekventa biografin av Jens Andersen följer vi Tove Ditlevsens sökande efter poesi och sammanhang. Andersen tecknar med omsorg uppkomsten i en radikalitet som är så vacklande, oförutsägbar och samtida. Man får inblick i en omstridd Ditlevsen som gåtfullt ljög om hennes ålder när hon debuterade med sin diktsamling, och andra djupgående beskrivningar om den alldeles klarsynta flickan som grät till den första psalmen hon någonsin hört.
Det är en sökande Tove som ständigt kommer med nya skildringar av sin barndom och en öppen inbjudan till en skrivprocess man gärna följer. Ibland är skrivprocesserna också en invit till pricksäkra skildringar av dolda samhällsstrukturer. Exempelvis beskriver Ditlevsen sin klassmedvetenhet som ”en proletär instinkt” som hon ärvt från sin barndom på Vesterbro, och hur den låg nära till hands med ”akademiska mindervärdeskänslor”. De här beskrivningarna av Ditlevsen går hand i hand med de rädslor som syns i hennes romankaraktärer, till exempel hos Lise Mundus i Ansiktena, som bär på en rädsla för att bli påkommen för hennes barndom. Jag tänker på svårfångade ord som impostersyndrom som en förklaringsmodell för den person i en arbetarklass som lyckas bli den första i sin familj att göra en klassresa, och hur man trots det behåller upplevelsen av att befinna sig i en periferi. Tove Ditlevsen skildrade periferin som verkligt material, och hon var som bäst hon skrev om folket i det fattiga Danmark under hennes uppväxttid, hur man föddes in i en isolering och dömdes av samhället i förtid.
Stora delar av biografin ägnas också åt romanen Ansiktena som utkom 1968. Man får en autofiktiv inblick i Ditlevsens liv när hon skildrar det fall som pågår i Lise Mundus psyke. Man kliver in i en paranoid berättarröst som utan tvivel vet samtidigt som hon är bältad till en sjukhussäng på ett mentalsjukhus. Det Bergmanska Persona-doftande omslaget ger en inblick i hur dualiteten i romanen speglas och utmanar den förvrängda verklighetsuppfattningen. Det är en kamp mellan sant och falskt och när boken är som bäst fungerar den som en metaförklaring till autofiktionen. Man blir till slut beroende av alla poetiska utsvävningar, personliga och abstrakta metaforer som annars utspelar sig i en så formalistisk miljö som på mentalsjukhuset. Det är så Lise Mundus skapar ett band till läsaren. Genom att nå fram via de skräddarsydda metaforerna, men också genom en bakgrund som förknippas med Tove Ditlevsens egna liv. Lise Mundus är känd som Ditlevsens alter ego, och hela tiden återfinns ledtrådar till det pussel som är Ditlevsens liv.
”Tove Ditlevsen attackerar Lise Mundus, alltså möjligen en del av sig själv och den litteraturen är spännande, kostsam och så nära ett autentiskt material man kan komma”
I alla röster som Lise Mundus hör och rubbade ansikten som hon ser på mentalsjukhuset, är inget så stort som det pysande självhatet som karaktären har inför sig själv. Det är en paranoid övertygelse som går hand i hand med en brutal självkritik. Tove Ditlevsen attackerar Lise Mundus, alltså möjligen en del av sig själv och den litteraturen är spännande, kostsam och så nära ett autentiskt material man kan komma.
Båda böckerna som utgivits på Natur & Kultur uppfyller kraven för sommarens läsning som korta och lättlästa böcker. Trots det drabbas jag av något svårsmält, en insikt jag kommer bära med mig när även sommaren är slut. Det uppstår när jag läser Tove Ditlevsens avskedsbrev i Jens Andersens efterord:
”Av psalmerna ska det sjungas ’Far verden, farvel’ och ’Gud ske tak og lov, vi så dejligt sov’, som var den första dikten jag någonsin hörde”, skriver Ditlevsen.
Mina tankar förs avslutningsvis till en annan dansk poet och kompromisslös sanningssägare som lyckades skaka om det danska samhället till sin kärna från en periferi. Jag talar om den framlidne Yahya Hassan, som efter en lång tid, i ett komplicerat förhållande till Islam ville begravas som muslim, och därför konverterade tillbaka till Islam strax innan han begick självmord våren 2020. Tillsammans formar de här poeterna den cirkelberättelse som skildrar hur vår tids största diktare har tagit den mycket ömtåliga vägen tillbaka till barndomens gata.
