I Pythian pratar avslöjas självhjälpskulturens luftslott
I det vardagliga livet går det inte att undvika den kommodifierade självhjälpskulturen. I form av böcker, TikTok eller terapi läcker självhjälpsindustrin in i våra liv. Nu har även författaren och illustratören Liv Strömquist, som tidigare i år varit aktuell med föreställningen Liv och död Strömquist, skrivit en självhjälpsbok. Det är en minimalistisk och färgglad återkomst i nya serieboken Pythian pratar. En bok som går att beskriva som en självhjälpsguide mot självhjälp.
Pythia, även känd som Oraklet i Delfi, var titeln för orakelprästinnor i Apollons tempel i Delfi i antikens Grekland. Människor från hela den grekiska världen besökte Pythian för att få råd i olika frågor. Yrket pythia lever kvar än idag men går bland annat under titeln livscoach.
I Pythian pratar levererar Liv Strömquist en satirisk kritik av självhjälpskulturen genom att själv agera som ett orakel och ge sju råd mot självhjälpskulturen, som bland annat inkluderar att “tappa kontrollen över ditt mående” och “tappa kontrollen över ditt kärleksliv.”
Strömquist (och många andra) menar att den kontroll vi människor strävar efter i områden som kärleksliv, hälsa, utseende och livslängd har sin grund i den nyliberala idén om att individen bär det fulla ansvaret för sitt eget liv. Att uppnå lycka, att vara glad och känna sig snygg ligger helt och hållet i våra egna händer och såklart i den enorma industrin som har skapats kring detta.
Idag har vi svårt att acceptera känslor som sorg och besvikelse. Vi har även svårt att hantera den ofrånkomliga sanningen om att vi kommer att dö. Lösningen på detta utifrån ett par nyliberala glasögon blir att försöka optimera och effektivisera känslor och upplevelser, fokuset hamnar på det egna ansvaret.
Den senmoderna människans strävan efter individuell kontroll menar Strömquist istället motverkar det hon vill uppnå med kontrollen. Med hjälp av sociologer och psykoanalytiker som Hartmund Rosa och Ian Craib skriver Strömquist att de erfarenheter som skapar livet går förlorade i strävan efter kontrollen över det. Vad är poängen med att leva ett långt liv om man knappt lever det?
Självhjälpskulturen har fått många uttryck, och en av de mest framträdande trenderna idag är fenomenet Clean Girl Aesthetic, som har blivit en stor succé på TikTok. Denna livsstil syftar till att projicera en bild av hälsosamhet och mental stabilitet, men det finns en intressant paradox inbyggd i konceptet.
Clean Girl Aesthetic handlar om att uppnå en minimalistisk och ledig livsstil, där allt från utseendet till inredningen ska verka lätt och ledigt. För att nå detta ideal krävs dock en hel del investeringar. För att skapa den eftertraktade “no makeup”-looken behöver man köpa specifika sminkprodukter, och den minimalistiska inredningen som hyllas är ofta dyr och kräver en genomtänkt planering. Det som framstår som enkelt och avslappnat visar sig egentligen vara en materialistisk strävan, vilket gör hela konceptet lite av en bluff. Det är detta som berörs i Pythian pratar, Strömquist påpekar att denna paradox speglar självhjälpskulturens kärna – en strävan efter perfektion som ofta bygger på konsumtion. Som läsare av Strömquists tidigare verk är stilgreppet i Pythian Pratar bekant.
I Strömquists böcker utgör sociologin ett viktigt teoretiskt ramverk för att förmedla budskapen. Det ackompanjeras av en genomsyrande humoristisk ton som även återkommer i den här serieromanen. Detta skapar en tillgänglighet och ett engagemang som gör att man gärna vill återvända till hennes texter. Det är med andra ord inte ett nytt koncept för Strömquist men det är ett vinnande sådant och den här gången används det för att dra bort dimridån från självhjälpskulturen.
