Agri Ismaïl vill visa grunden till denna värld

Efter börskraschen 2007 avlider Charles Allencourt, vd för konsultbolaget Hilliard Drake, i en hjärtinfarkt på sitt kontor. Precis som i Death of Stalin låter bolagets anställda honom ligga kvar på golvet. Sedan finanskrisen är de inom den professionella klassen särskilt måna om att behålla sina jobb. Dödsfallet skapar några tidningsrubriker. Vänsterliberala The Guardian skriver en sentimental opinionstext, sedan är strålkastarna riktade mot aktiekursen. En av bokens tre centrala gestalter, Mohammed M Hardi, konstaterar att ”det här är precis som när Stalin dog”. Senare träffas han av en l’esprit d’escalier – i en trappa.

Att allt befinner sig på ytan i den svensk-kurdiske författaren, kulturjournalisten och fd bolagsjuristen Agri Ismaïls ambitiösa debutroman vore en fördumning. Som det står tydligt på baksidan: “Allt var pengar.” Om det bara var så enkelt. Pengar är åtminstone för de flesta något påtagligt. Man får dem i slutet av varje månad och med dem kan man köpa mat, kläder och förhoppningsvis en bostad. Ismail tecknar en skiss till ett porträtt av något större, mer skräckinjagande. Hyper följer de tre syskonen Hardi, barn till den kurdiska flyktingen fd kommunistledaren fd miljonären Rafiq Kermanj, som ruttnar bort i en förort till London, fortfarande en troende marxist. Sedan Rafiqs död är barnen skingrade över världen – City of London, Dubai, Wall Street – men befinner sig ändå i centrumet av samma system.

”Om det finns en Gud idag försöker Hyper att teckna dess konturer”

Förvisso är det en klyscha, men Hyper handlar om kapitalism. Och till viss del om dess yngre syskon, nyliberalism. Men det måste förstås rätt. Som om hemligheten bakom världen fortfarande var att det fanns en grupp monokelmän som ägde alla fabriker och all infrastruktur. Som om pengar fortfarande var riktiga, inte bara bokföring i ett allomfattande neuralt nätverk som utför tusentals transaktioner per sekund, där värdet av varje transaktion beror på värdet av alla andra transaktioner. Ismaïl är en skarp sociolog, han vet att det inte är 1920-tal längre. Systemet är irrationellt och accelererar mot barbari. Inte ens New York-börsens aktiekurs, “en representation av kapitalets hälsa”, är ett slags kärna. Om det finns en Gud idag försöker Hyper att teckna dess konturer.

Trots den pessimistiska bilden som Ismaïl ger går en humanistisk ådra genom romanen. Förmodligen källan till dess slagkraft. Den är som mest påtaglig i de korta avsnitten där läsaren får en fragmentarisk bild av fadern Rafiqs tragiska öde, och i bokens mittpunkt som ägnas åt systern Sivers ofrivilliga försök till kvinnlig frigörelse. Ändå finns det plats över för humor. Mohammeds kapitel är den hysteriska företagssatir som det här landet har saknat, camsexet i Laikas kapitel får en att äcklas av sitt eget skratt.

”Går bara att sjunga med i kören”

Nej, pengar är bara meningsfulla för vanliga dödliga, de för vilka pengar avgör om man ruttnar bort i en förort eller ägnar dagen åt att hjälpa företag att öka sina intäkter. Om man kan lämna sin otrogna man och ge sitt barn en plats på förskolan. Det är dessa personer som Hyper följer, och det är Ismaïls humanistiska ådra som skiljer Hyper från amerikanska lösa föregångare. Mindre sentimental och zany än Pynchon, mer intresserad av människors liv än Delillo.

Ismail väver samman en skrämmande teckning av finanskapitalism med en flyktingfamiljs tragiska öde. Romanen erbjuder varken utvägar eller skäl till optimism, ändå kan läsaren inte undvika att dra på mungiporna genom den. Ibland med blanka ögon. Det går bara att sjunga med i kören: Hyper är toppen.