Per Hagman får klyschor att bära på en djup mening

Att Per Hagman släpper nytt – den musikjournalistiska språkbruket är medvetet – känns som en händelse. Under 90- och 00-talen satte författaren sin prägel på Stockholm så starkt att han diffuserades upp i Norrmalms själ. Sedan försvann han utomlands, färdades lätt som en fågel mellan personer och platser för att slutligen, tjugo år senare, flyga tillbaka till Stockholm och slå bo.

Man måste föreställa sig stämningen. Väst hade vunnit kriget, muren revs och Sverige, ett semisovjetiskt bakvatten till land där klubbarna stängde innan tolv, fick möjligheten att öppna upp. Det fanns bara en väg framåt.

Entré: Per Hagman, en brinnande själ som genom att ständigt söka sig bort, leva de lätta banden mellan människor och nätternas eviga nu förkroppsligar den frihetslängtan som grodde i samhället med generationsromaner som Cigarett och Volt. Men det är först i Att komma hem ska vara som en schlager som Hagman når litterära höjder. Med både eufori och melankoli skildrar han där en rastlöshet som följer av friheten i att leva för stunden och att inte ha något annat hem än resan.

Och nu har Per Hagman ett hem, i Johannes, en bortglömd avkrok mellan Vasastan och Östermalm. Anledningen? Han har blivit pappa. Romanens titel, Johannes och du, syftar på detta: namnet är stadsdelen, apostroferingen är dottern. Och sannerligen är Johannes och du en papparoman. I den vandrar berättaren runt i kvarteren vid Johanneskyrkan under ett år med sin dotter, lagar excentriska måltider med henne och jagar Stockholmslore och kvarterskrogar. Sammanflätad med denna studie i Stockholmiana finns en längre reflektion om berättarens relation till sina föräldrar som han sedan en tid har brutit kontakten med.

Det är ett stundvis sentimentalt och stundvis barnsligt bedårande porträtt av en ensamstående fars relation till sin dotter, sina förlorade föräldrar och staden han trodde att han hade lämnat för alltid.

Andra har kommenterat att Hagman har en hypnotisk röst, att han skriver romaner som en viss sorts stammis berättar skrönor på krogen: ord för ord sitter man bänkad med armbågarna på disken, oavsett vilka digressioner han lurar iväg en på. Förvisso är den skicklig, men inget utöver det förväntade. Genom ett strategiskt bruk av radbrytningar och en förmåga att leka med ord kan han imponera – hänföra – sina läsare, men det finns något slappt över dessa formuleringar. Fraser som “det pilatesperverterade proseccoproletariatet” och “allas älskare, ingens älskling” är copywriting, inte litteratur. Popmusik, inte romankonst.

Snarare än röst är det Hagmans blick som är framträdande, om nu dessa nu kan separeras. Det är ett barns blick. Men det har den alltid varit, så den måste förstås rätt.

Frihetsidealen som Hagman en gång personifierade har blivit allmängods. Historien tog aldrig slut; den rullade vidare och nu lever vi i 90-talets efterskalv. På ett samhälleligt plan kan vi se idealen verksamma under en promenad genom Stockholms city: långa korridorer av ansiktslösa företag och personlighetslösa kedjor som konkurrerar ut det udda och egna som en gång präglade staden. När folket fick maximal frihet valde de inte individualitet, utan likriktning.

Politisk nyliberalism är givetvis inte Hagmans fel, fast det pekar mot en paradox i hans författarskap: å ena sidan en strävan efter personlig frihet, å andra sidan en smärtsam medvetenhet om att mening skapas genom historia och gemenskap. Men det är denna dubbelhet, en melankolisk underström som Hagman har kultiverat vidare från Att komma hem ska vara som en schlager, som gör romanen intressant. I jakten på de få överlevande kvarterskrogarna på Norrmalm vandrar Hagman med sin dotter genom ruinerna av det semisovjetiska bakvatten som han en gång ratade och förser dem med ett nytt lyster.

Det är en rörelse i två led: från oskuld till erfarenhet, från erfarenhet till en erfaren oskuld.

Genom dottern återförtrollar Per Hagman staden som om man ser den för första gången, och får klyschor som ett hem är inte en plats, utan en person att låta som om de bär på en djup kosmisk mening. Man köper nästan vartenda ord av det. Johannes och du är en plädering för den ganska banala idén att kärleken inte bara finns, utan även är möjlig för dem som vågar. Att Johanneskyrkan finns för alla som har ögon att se den.