250 år gammalt nonsens är fortfarande roligt
Klas Östergrens nyöversättning av Tristram Shandy är årets mest oväntade – och kanske roligaste – litterära händelse. Albert Tullberg Nygren läser en kultklassiker och känner igen sig i berättarens oförmåga att hålla en röd tråd.
Ibland känner jag mig som Tristram Shandy. Mitt inne i en ”rolig anekdot” inser jag att mina åhörare saknar kontexten för att förstå poängen med den, avbryter mig och börjar förklara. Redan där har jag förlorat. Skillnaden mellan en bra och en dålig berättare ligger i att veta vilka delar som kan utelämnas, och uppenbarligen har jag tappat all känsla för sådant.
Till min tröst är Tristram Shandy, den fiktiva memoarförfattaren från Laurence Sternes roman med samma namn, den sämsta berättaren av alla. Romanen, som ursprungligen gavs ut i nio volymer mellan 1760 och 1767, går ut på att Tristram försöker skriva sin självbiografi. Problemet? Han är fullständigt oförmögen att undvika stickspår.
Till exempel: För att vi verkligen ska få en bild av alla omständigheter kring Tristrams födsel behöver han först förklara valet av barnmorska, vilket i sin tur kräver en biografi om byns präst, en genomgång av föräldrarnas äktenskapsförord och faderns åsikter om katoliker. Dessutom pågår ett för familjedynamiken mycket belysande samtal i rummet intill mellan Tristrams far och farbror, som naturligtvis kräver sitt utrymme. Till slut har det gått fyra böcker innan den första dagen blivit avhandlad, och när romanens 563 sidor väl är förbi har han egentligen bara lyckats berätta om två saker – sin födsel och sin farbror Tobys kärleksaffär med änkan Wadman.
Bristen på röd tråd manifesteras inte bara i innehållet, utan också i språket. Tristrams meningsbyggnad är hackig, full av tankstreck, instick och satser som avbryts mitt i. Som en följd kan texten ibland te sig ogenomtränglig, något som inte blir enklare av berättelsens tvära kast. Men precis som ofta är fallet med mina egna ”roliga anekdoter” är det mesta i Tristram Shandy ändå bara nonsens. Därför gör det inget att språket skymmer innehållet snarare än att förmedla det – tvärtom skapar det ytterligare en komisk dimension i Tristrams fruktansvärda berättarkonst.
Den naturliga frågan som uppstår är då: Kan 250 år gammalt nonsens fortfarande vara roligt? Svaret på den är: Ja, hysteriskt roligt – inte minst tack vare Klas Östergrens utmärkta nyöversättning. Han har lyckats med bedriften att både behålla alla Sternes språkliga egenheter och överföra dem till svenska, och på samma gång få det att bli begripligt och modernt. Därför blir det tyvärr extra märkbart de få gånger han gått fel – som i bokens ikoniska slutmening, där den självmedvetna metahumorn i ”A Cock and a Bull” har blivit till det intetsägande ”En fabel”. Oftast träffar han dock så rätt i tonen att en läsning av Tristram Shandy på originalspråk nu tycks närmast överflödig för den svenska läsaren.
Som allra mest briljerar Tristram Shandy i sin lek med romanens form. Ibland kan greppen kännas nästan slapstickdumma, som när förordet plötsligt hamnar mitt i kapitel 20 av bok 3, eller när Tristram uppmanar läsaren att rita en teckning av en av romanfigurerna på en blank sida. Det är hur som helst alltid mer roligt än vad det är dumt. Dessutom blir Tristram här en kommentator till sitt eget verk, som talar om vad han tycker har fungerat, vad som fallit platt och hur han anser att det går med memoaren i stort. Och det är där, i Tristrams många reflektioner kring sitt skrivande, som romanen slutligen får sin poäng, sin röda tråd.
Det här är inte en fiktiv misslyckad memoar, utan en bok om hur svårt det är att berätta en historia. Där lyckas den, faktiskt, fortfarande vara uppfriskande relevant.
