Barndomens kalla nätter drar en så nära att man vill uppgå i språkets rörelser

Igår på X såg jag det här: 

Japp. Den flickan är jag. Jag försöker mitt yttersta att hitta ett sätt att omvandla mina instinktiva kroppsliga reaktioner till ord. För de är verkligen kroppsliga. Det är nästan svårt att avgöra var tavlan slutar och flickan börjar. Hon har gått upp fullständigt i den och hon har blivit besatt. Boken jag nyss läste hade samma effekt på mig. 

Tezer Özlü är en författare från Turkiet som levde ett kort liv tills hon gick bort i bröstcancer vid 42 års ålder. Hennes autofiktiva roman Barndomens kalla nätter publicerades för första gången 1980 och blev förra året översatt till engelska. I år får vi ta emot den i en svensk översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam. Inte en dag för tidigt. 

Barndomens kalla nätter är en bok om en kvinnas barndom, tonår och vuxna liv. Hon flyter omkring mellan flera olika städer i Turkiet och Europa. Här skildras möten med älskare, makar och nära vänner, i sängar och på uteserveringar, samtidigt som hon forslas mellan inläggningar och elchocksbehandlingar på mentalsjukhus. 

Om inte annat hade jag kunnat bli frälst bara tack vare språket. Jag blir besatt av textens rörelser och vill liksom vara en del av dem. Det beror nog till stor del på att hela boken utspelar sig i ett nu, oavsett vilken del av hennes liv som skildras. Vi hoppar fram och tillbaka och fram igen genom tiden, som får en central roll i hennes liv. Hon är på alla platser på en och samma gång, och tillsammans med tiden jagar hon efter små ögonblick av obekymrad lycka. 

”Snarare förälskar jag mig i hennes känslighet inför världen. Gång på gång betraktar hon boulevarder, caféer, stränder, växter. Gång på gång drabbas hon av dem.”

Tezer Özlü utstrålar en självsäkerhet i sättet hon skriver på, och en viss nonchalans gentemot läsaren, en nonchalans som blir väl mottagen. Hon vänder och vrider bekvämt på språket och formen på ett sätt som gör att de passar hennes ambitioner. 

Det hade kunnat vara överflödigt med den nästan ältande karaktär som beskrivningarna av omgivningen har. Men snarare förälskar jag mig i hennes känslighet inför världen. Gång på gång betraktar hon boulevarder, caféer, stränder, växter. Gång på gång drabbas hon av dem. Hon verkar helt oförmögen att separera sitt inre från intrycken runt henne, och det finns ingen markering var hennes sinnesstämning slutar och miljön tar vid. Så här skapar Özlü en magnetism som tvingar in en i hennes alldeles skräddarsydda världsåskådning:

“Under den smältande snön, de gula och lila krokusarna vi plockade under de höga pinjeträden i Esentepe, finns ett undflyende barndomsminne.”

Ömheten är knuten till ett slags längtan, eller jakt. Jag läser Barndomens kalla nätter precis efter att jag läst färdigt boken All About Love: New Visions av bell hooks. I den diskuterar hon kärlek och ifall det finns utrymme för den i vårt samhälle. Det är en bok som öppnar upp för en optimistisk framtidssyn men som också betraktar kärlek och närhet som något svåråtkomligt. Både Tezer Özlü och bell hooks har under sina liv haft svårt att förlika sig med omgivningens kärlekslöshet. Kärlekslösheten som, i Özlüs värld, är sprungen ur en rådande rigiditet. 

”I henne finns alltid en strävan. Jag vet inte efter vad, och jag är inte säker på att kvinnan alltid vet heller, men det har en effekt på mig. Den där kroppsliga effekten.”

För det är inte bara naturen och staden som omger henne. Det gör också andra människor och deras påträngande värderingar. Hon har svårt att relatera till de ideal som hennes familjemedlemmar, och samhället i stort, har kommit överens om ska gälla. För den unga flickan är normerna som är knutna till en nationalistisk eller religiös världsåskådning meningslösa och tomma. Hon vill även som vuxen leva ett ärligt liv, och hon plågas av att inte alla andra också vill det. Jag tror att det är just sorgen kring avståndet mellan henne och andra människor som är så lätt att knyta an till som läsare. Varför måste vi vara så långt bort från personerna vi älskar?

Men trots att boken är starkt präglad av avsaknad infinner sig allt annat än hopplöshet i mig när jag läser den. I henne finns alltid en strävan. Jag vet inte efter vad, och jag är inte säker på att kvinnan alltid vet heller, men det har en effekt på mig. Den där kroppsliga effekten. 

Det som främst sker är att jag trycker mig så tätt intill texten som det bara går, speglar den i min vardag och blir ett med den. Trots längtan efter kärlek och trots kvinnans ihärdiga känsla av utanförskap finns alltid en strävan i henne. Det är som att hon letar efter någonting i boulevarderna, caféerna, stränderna, växterna. Känslan jag bär efter att ha läst boken präglas av sorg, men så tror jag också att den kommer att mynna ut i ett omkullkastande.