Att tappa bort sig och hitta sig igen på Stockholms filmfestival
KULTs skribent Zara Luna Hjelm tar med oss på de första dagarna av Stockholms filmfestival, där hon utforskar skildringar av kvinnors kamp och inre förvandling. Från surrealistisk kroppsskräck till tragiska insikter ger Zara Luna en personlig redogörelse för festivalens intryck – och de tankar om identitet, frihet och samhällets förväntningar som väcks längs vägen.
Med blicken fast i min telefon försöker jag att ta mig från en av Hötorgets många utgångar till Sturebiografen på Birger Jarlsgatan. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte när blåa ljuset på Google Maps bara snurrar. ’Var fan är jag?’, tänker jag syrligt. Jag går trappor upp och trappor ner bland Stockholms labyrintiska gator, medan tiden bara rusar iväg. Med andan i halsen hamnar jag till slut rätt och skriver upp mig på Bushido: en samurajfilm av Kazuya Shiraishi. Filmen visar sig vara fullsatt, men volontärerna meddelar mig att det finns två platser kvar och eskorterar mig till salongen. Det är en estetiskt tilltalande, men något långsam, rulle där karaktärerna mestadels sitter och spelar brädspel – tills, plötsligt, blodet sprutar. Jaha. När filmen är slut försöker jag reflektera över vad jag har sett, men det är svårt att få ihop narrativet och jag inser att jag nog inte har hängt med alls. Jag skyller det på den ADD-diagnos jag fick av barn- och ungdomspsykologerna i Hudiksvall för femton år sedan, eller är jag helt enkelt bara lite dum?
Kvällens höjdpunkt hoppades jag skulle bli I Saw The TV Glow, men jag var inte ensam om denna förhoppning — visningen är smockfull, fick jag höra. Jag sätter mig i foajén och scrollar på mobilen medan jag väntar, där jag märker att en efter en droppar in för att skriva upp sig på väntelistan. Volontärerna verkar stressade. Efter en lång väntan meddelar de att det inte finns en enda plats över — lite besviken försöker jag snabbt att tänka om, och kommer på att skräckkomedin Nightbitch med i huvudrollen Amy Adams har premiär på Bio Skandia ikväll. Tio minuter, enligt Google Maps borde jag hinna. Det blåa snurrande ljuset på kartorna får mig att vilja riva ut mina ögon, men leder mig till slut rätt.
Snabbt märker jag att stämningen här är helt annorlunda. Premiärkänslan ligger som ett rosa täcke över biosalongen som, precis som i tisdags, ger lite klubb-vibes. Jag tar för mig av de gratis popcornen, vilket känns generöst i kontrast till den vattenflaska jag köpte på Sturebiografen för 35 spänn. Väl installerad i biosalongen presenteras Marielle Hellers nya film, baserad på Rachel Yoders novell från 2021, inför en entusiastisk publik.
Nightbitch centrerar kring en namnlös kvinna (Adams) som lever livet som hemmafru boende i ett villaområde i USA tillsammans med sin son, en katt och en (mycket frånvarande) make. Hennes liv består av att ta hand om sin son som precis kommit ur småbarnsåren — något hon är mäkta trött på och ifrågasätter hur det kunde ha blivit såhär. Handlingen vävs in med hennes egna inre monologer, vilka sedan leder till en Kafkaesque metamorfos. Det visar sig att hon tidigare var konstnär, men fick ge upp sin dröm när hon blev gravid. Repliken “I am stuck inside a prison of my own creation”, ekar i mitt huvud. Förvandlingen går långsamt, där hon först märker små detaljer som ett bättre luktsinne, vassare tänder och en ökad kroppsbehåring.
Jag är både yngre än Adams karaktär och har inga människobarn, men den skarpa beskrivningen av den somatiska metamorfosen som beskrivs i samband med åldrandet (och stress) är ganska roande för hur relaterbart det är. Det finns något generande att erkänna att senaste året har det här med att ha ont i ryggen eller att hitta hårstrån under hakan blivit särskilt påtagligt för mig, och jag är fortfarande inte säker på att jag accepterar det med nyss fyllda 31 år. ’Vänta du bara!’ kan jag höra de äldre kvinnor som läser detta tänka.
Kameran zoomar in på det ”fula”, såsom rynkor, gråa hårstrån och ett växande ansiktshår. Kroppsförändringarna eskalerar mot det surrealistiska, och hon söker svar hos en bibliotekarie som ger henne en bok om häxeri. Boken får henne att tänka tillbaka på sin uppväxt, där hon successivt hittar mönster som tyder på att även hennes mamma förvandlades. Hundar börjar helt plötsligt dras till henne och hon har intensiva drömmar, i vilket hon dödar smådjur och gräver ner dem i trädgården. Till sist inser hon att hon har blivit en hund, något som förlöser henne från det ansvar och alienation från jaget hon känt, där sorgen av en tidigare version av hennes själv blir till hennes styrka. Att hon är aktiv på nätterna, under den tid på dygnet det är mest osäkert för kvinnor att röra sig utomhus, beskriver ytterligare hennes nyfunna kraft.
Hennes förvandling når därefter en kulmen som slutar i tragedi, och det är kanske här allt filmen tidigare byggt upp faller. Jag börjar vända och vrida på mig i stolen, för det budskapet som filmen vill framföra kastas in i ansiktet, vilket efter ett tag blir tröttsam på ett sätt som påminner mig om Barbie-filmen. Den spänning av magisk realism och kroppsskräck som legat till förgrund till filmen faller platt ner, istället skyndar berättandet på för att inte blir för cynisk — om kvinnor skulle få lite egentid blir allt bra igen! Som om inte det vore nog är det på kvinnors egna ansvar, något som förnekar de sociala strukturer och politiska läge som hindrar många kvinnor, särskilt kvinnor som marginaliseras på andra sätt än Adams karaktär. Jag tänker på den mångfalden av kvinnor i USA som sällan får samma empati, men även på de kvinnor som dagligen mister livet på grund av det patriarkala våldet inte bara i USA, utan exempelvis i Afghanistan, Sudan eller Palestina, men även i mina egna länder Sverige och Nepal.
Filmen gör mig upprörd, och dessutom får all denna hund-tid på bioduken (även om jag gillar hundar) mig att sakna min katt, så jag flyr biosalongen ut mot tunnelbanan och rör mig hemåt mot den vita staden. Gåendes i den mörka höstnatten reflekterar jag och inser att, trots sin relaterbarhet, är jag nog inte den tilltänkta publiken, utan (likt Barbie) vill filmen förklara för en större publik det basala: att kvinnor är människor. Det har bara gått några dagar sedan det amerikanska valet avgjordes, och i min privilegierade bubbla med många likasinnade påminns jag om att många fortfarande behöver fatta att kvinnor är människor. Innan jag går och lägger min tar jag upp min mobil igen och scrollar på TikTok, där jag ser amerikanska kvinnor, med inspiration av sydkoreanska kvinnors feministiska rörelse ”4b movement”, som hotar med att välja ett liv utan män. Jag vet inte vilken väg som är bäst att gå, men en sak står klar: Vi måste göra det med förenade krafter.
