Röda mattor och män i kris: KULT ser dubbelt på Stockholms filmfestivals 35:e galainvigning
Stockholms filmfestival är igång och KULTs filmskribenter Zara Luna Hjelm och Gabriel V. Rindborg rapporterar från galainvigningen! Hur var stämningen under festivalens första kväll? Höll öppningsfilmen måttet? Och vilka filmer bör man hålla utkik efter och inte missa?
Zara Luna:…Och där var den 35:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival igång! Jag minns det som igår när våra filmredaktörer påminde mig om att jag faktiskt skulle få ihop en inledande text för förra årets galainvigning, då efter att ha festat till klockan fyra på morgonen och därefter dragit iväg på ett tidigt morgonmöte. Trots mitt strul blev det en text, och en mycket lyckad festival, men nytt för i år är att jag redan var hemkommen innan tolvslaget. Vi får väl se hur länge jag kan hålla det! Det är i alla fall med glädje jag meddelar att ni kommer få dras med mig i år igen!
Tillsammans med KULTs alldeles egna Gabriel tog jag alltså tempen på årets invigning. Lite varmare i kläderna hängde jag inte bara i entrén med min kamera vid öppningen, utan vidgade mina vyer och flängde runt i lokalen. Det var en spännande estetik med de röda, utrullade mattorna som klädde golven, neonfärger som lyste upp i dova lokaler formgiven av Gunnar Asplund till en pulserande bas i vimmelsurret. En öl hit, lite popcorn dit. Även om jag stundvis älskar sociala tillställningar, när jag väl tar mig ut, känner jag mig ofta malplacerad: man försöker ta sig fram i en packad lokal och låtsas att man är någon viktig person som är på väg någonstans.
Till slut ringde bio-klockan, men efter ett par öl blev jag tvungen att springa mot toaletterna (eller snarare den långa toalettkön). I korridoren stötte jag på en lite nervös, men som alltid väldigt gullig, Ville Gobi, som avslöjade för mig att hans nya film Myggor och salta pinnar skulle visas. Ni minns givetvis att Gobi vann 1km film förra året med filmen Kräftor och tennsoldater som vi uppmärksammade en hel del – i år fick hans film alltså öppna för hela jävla festivalen. Mäktigt.
Väl inne i salongen igen invigde kulturminister Parisa Liljestrand festivalen med ett tal där hon hyllade filmens kraft att skapa empati i linje med årets tema: Män i kris. Filmens magi ligger, menade hon, i dess förmåga att förmedla berättelser som en plattform för att skapa dialog. Nu när jag slår på tv:n och ser vem som vunnit det amerikanska presidentvalet tänker jag verkligen på män och kris, men också att vissa män i kris nu har satt oss alla (inklusive somliga som redan var i kris) ännu djupare i kris. Nåväl, tillbaka till tiden innan Trump vunnit sitt andra presidentval.
Gobis nya rulle drog igång och vi återvände till barnens ö. Det är en något mer humoristisk film vi ser än den förra, med (möjligen för många) kända ansikten, men som ändå väver in symbolism och absurditeter i ett nästan dygnslångt narrativ. Trots sin ändrade titel (från Midsommar) finns satiriska Ari Aster–moments, där karaktärerna förtrollas in i andlig dans. Scenen tangerar även filmens förankring i “det svenska proggträsket”, vilket blir ännu starkare med referensen till Bruno Amadios gråtande barn. I centrum står barnperspektivet (en liten flört till Nationalteaterns Vi är barn av vår tid) under ett eskalerande midsommarfirande som symboliserar förvandling i gemenskap och sårbarhet, men även begäret av att utforska. Genom filmens vackra visuella språk, som emellanåt fick mig att tänka på bland annat Stan Brakhage, framkom ett mörker som jag gärna sett mer av.
Samhörigheten i salongen blev påtaglig med de gemensamma skratten och jublen Myggor och salta pinnar lockade till sig, vilket följde in i nästa visning. “Enjoy the fucking ride”, fick jag känslan av att filmfestivalen sa till mig när de direkt efter visade Sean Bakers (Tangerine, Florida Project) Anora: en 140 minuter lång orkan som påminde mig om Uncut Gems (2019) eller Victoria (2015). Handlingen kretsar kring Anora (Mikey Madison), en sexarbetare från New York som inleder en intensiv, men transaktionell, relation med Vanya (Mark Eydelshteyn), vilken visar sig vara son till en rysk oligark. Filmen kombinerar mörk humor med drama som fångar maktbalansen mellan klass och kön, men även nationell tillhörighet, exempelvis i mötet mellan Anora (med rötter i Ryssland) och Vanya (som vuxit upp i Ryssland).
För oss som älskade HBO-serien Euphoria kändes Anora nostalgisk, särskilt estetiskt, men jag saknade ändå det humaniserande ljus filmen blivit hyllad för att skildra huvudkaraktären i, vilket kanske säger mer om den nuvarande, dominerande diskursen kring sexarbetare och kvinnokaraktärer. Efter förra årets heta debatter om Poor Things var feministisk eller inte ska det bli intressant att höra hur diskussionerna kommer gå kring Anora – för the male-gaze was male-gazing, så att säga. Mest framstående var Madisons enastående performance i rollen som Anora, och jag skulle nog vilja påstå redan nu att hon kommer att kamma hem ett flertal priser för bästa kvinnliga huvudroll.
Vi har så mycket att se fram emot de kommande veckorna! Från den 6-17 november kommer 135 filmer från 50 länder att visas, och priser kommer att delas ut till välkända namn som Steve McQueen (Hunger, Shame) och Jesse Eisenberg (The Social Network, Zombieland). Hederspriset delas i år ut till den grek-franske regissören Costa-Gavras, vars motivering bygger på att han har lagt grunden för den moderna thrillern med filmer som Förrådd (1988). Hur kul? Eftersom det är 35 år sedan festivalen startade kan man se en del filmer för 35 spänn – passa på!
En av filmerna jag tänkte se är Nickel Boys som, med regi av RaMell Ross, följer berättelsen om två afroamerikanska pojkar som skickas till en institution i Florida under 1960-talet. Filmen är baserad på den prisbelönte författaren Colson Whiteheads roman med samma namn, vilken även den centrerar kring makt och utsatthet, och förödande nog bygger på verkliga händelser. Tillsammans med filmfotografen Jomo Fray kommer regissören till Stockholm den 14:e november på biografen Saga. Jag tänkte också fortsätta mitt skräckfilmstema med Jane Schoenbruns I Saw the TV Glow – ett coming-of-age drama/skräck om identitet och könsdysfori med Justice Smith och Brigette Lundy-Paine i huvudrollerna. Även Kiyoshi Kurosawa är tillbaka med en ny skräckis, Cloud, vilken följer Yoshii (Masaki Suda) som försöker tjäna pengar genom att sälja gods online. Filmen har tillkännagetts som Japans internationella Oscarsbidrag. En annan film från Japan jag vill se är Shiori Itos dokumentär Black Box Diaries, där filmskaparen själv utreder det sexuella övergrepp hon var med om. Verket tycks vara en viktig kommentar på landets förlegade sexualbrottslagar och kvinnors rättigheter. Sist vill jag lyfta Sean Wangs debutfilm Dídi som berör digital kultur, rasism och tillhörighet genom den 13-åriga taiwanes-amerikanska pojken Chris Wangs ögon (Izaac Wang). Inte heller kommer jag missa ytterligare en chans att vara på fantastiska filmhuset – 1km film, I’ll be there! Vi ses i biomörkret!
Gabriel: Jag skyndar raskt ner till Biograf Skandia från jobbet, bara ett kvarter bort. Det är lyxigt att jobba nära, men ju närmare slutmålet, desto svårare är det att komma i tid. Utanför ringlar sig en kö med människor i både pälsjackor och beanies. En vit strålkastare lyser mot fasaden. Ett kamerateam fångar alla som kommer in på den röda mattan. De inser nog att jag är press i och med den tunga portföljen som jag håller i handen. Väl inne är det fritt fram att dricka både öl och starkare sprit på sponsorernas bekostnad. Det slår mig att jag inte har varit på invigningen till Stockholms internationella filmfestival sedan 2015. Nio år. Jag känner mig mossig. Jag minns inte att sponsorer stod längs Asplunds nyklassiska foajé och delade ut alkohol då. Om något fick vi själva betala.
Röda mattan är en underlig upplevelse. 2015 fick jag gå på den trots att jag bara var någon praktikant på en mindre produktion. Kamerorna smattrar, men de flesta på mattan är okända för mig. En blond kvinna i min längd poserar för bilderna. Våra blickar möts och stannar kvar lite för länge. Har vi mötts förut? Kanske på någon fest? Någon annan kommer fram. Lång och närvarande står Elis Monteverde Burrau, av vissa benämnd som Sveriges mest kända poet. Vad gör han här? Intill honom står SVTs kamerateam och intervjuar. Just det, han medverkar i Cyklopernas land. Han får väl komma in var han än vill. Strömmen med oidentifierbara ansikten fortsätter.
Under någon timme väntar jag med Zara på att dörrarna till salen ska öppna. Det råder klubb-stämning i korridorerna. Trött, med en väska, en öl och popcorn i händerna och jackan fortfarande på, börjar jag bli otålig. Jag halvhoppas på att jag stöter på några jag känner, eller snarare känner tillräckligt för att våga gå fram till. Till slut öppnar de unga volontärerna dörrarna. Några rader fram ser jag henne igen. Håller hon blicken kvar? Vi måste ha setts innan. Någon sätter sig i vägen. En introduktionsfilm visar internationella kändisar som närvarat på festivalen under dess 35 år. Mer rörande är att höra hur man lyckats rädda Skandia från att stänga tack vare crowdfunding. Kulturministern Parisa Liljestrand öppnar festivalen med ett torrt, direktläst tal om film och dialog. Innan Sean Bakers Anora drar igång springer jag på toa. När jag hinner tillbaka har jag missat en del; men inte sexet. En bra film, men i stil med mycket annat just nu undrar jag om inte mina hormoner används emot mig. Sexuell spänning är ju också en känsla, antar jag. Jag vet inte vad jag ska tänka. Värd att se är den i alla fall.
När vi kommer ut från salongen spelar ett punkband livemusik bedövande högt. Många flyr ut i novembernatten. Några visar sina biljetter utanför för att komma in. Jag har inte sett någon jag känner utom hon med blicken. Eller känner jag henne? Jag frågar Zara om hon ska stanna. Det är svårt att få ihop tankar. Jag rör mig hemåt med en goodiebag fylld med choklad och så kallat ”alkaliskt vatten”. Dricksvattnet från kranen hemma är redan något alkaliskt. Trump kanske vinner i natt.
Steve McQueen (12 Years a Slave) kommer att visa sin nya film Blitz; en film som till synes handlar om att hitta hem till kärleken, trots fasorna runtomkring. Den som läst mina recensioner vet att jag inte kan motstå historiska draman, och med Saoirse Ronan (Lady Bird, Little Women) i en av huvudrollerna tror jag att det kommer att bli en rörande upplevelse. Det, eller så har sponsorerna gett mig tillräckligt att dricka för att inbilla mig att jag blir rörd. När jag vandrar hemåt uppåt Sveavägen genom novembernatten tänker jag på mattorna i Vita Huset. Någon av dem måste väl vara röd? Världen fortsätter, premiär efter premiär; alkoholen flödar oavsett.
