Kan man skämta om förintelsen? Jesse Eisenberg vågar försöka i A Real Pain
Jesse Eisenberg (The Social Network 2010, Zombieland, 2009) står för både manus och regi i A Real Pain, där han själv spelar huvudrollen tillsammans med Kieran Culkin (Succession 2018-2023). Filmen följer två kusiner på en guidad förintelsetur i Polen. Deras nyligen bortgångna farmor är en förintelseöverlevare, och som en del i deras sorgeprocess väljer de att ta itu med var hon kom ifrån, och det mörka kapitlet i mänsklighetens historia som hon var ett offer för.
Det kan låta tungt, men till skillnad från andra filmer som behandlar förintelsen är det en komisk ton som genomsyrar upplevelsen. Eisenberg nämner själv hur Woody Allens filmer stått som inspirationskälla och att den ”inte försöker ta sig själv alldeles för seriöst”. Och komiken är den stora dragkraften i filmen. Filosofen och populärkulturikonen Slavoj Zizek talar ofta om hur komedi är ett kraftigt verktyg att bryta trauman och mänskliga barriärer. Genom att avslöja motsägelserna i våra symboliska strukturer möjliggör komedi ett engagemang med underliggande trauman på ett sätt som både är avslöjande och katarsiskt. Det är just den ingången som gör A Real Pain så effektfull.
Men den handlar inte främst om förintelsen, utan om relationen mellan den neurotiske David Kaplan spelad av Eisenberg, och hans kusin Benji Kaplan spelad av Culkin. Ensembeln i turgruppen och förintelsetemat fungerar som bollplank där karaktärernas råa mänsklighet speglas och utvecklas. Det är en film om ensamheten i ens upplevelser, om hur alla egentligen har väldigt svårt att se bortom sina egna liv – och därav också en kommentar om förintelsen och vad det egentligen betyder att försöka förstå det på plats, eller alls.
I princip hela filmen tonsätts passande nog till Chopins valser och nocturner. Foto och klippning är i mångt och mycket extremt likt en Woody Allen-film. Den enda spontana kritiken på filmen som sådan handlar om Eisenbergs egen prestation som skådespelare. Hans karaktär framstår som ännu en neurotisk roll i raden av liknande karaktärer han tidigare spelat. Även om detta kanske speglar honom som person, känns det som att han sällan vågar utmana sig själv med något nytt. När jag ser Eisenberg på skärmen ser jag därför skådespelaren i stället för karaktären.
Summa summarum är det en film jag rekommenderar att se, och det kommer inte förvåna mig om den tar hem fler priser framöver. Det finns dock ett sidospår som bör nämnas då Eisenberg själv var med under visningen via videolänk för att ta emot Stockholm Achievement Award. Han talade en del om sina inspirationskällor, om hur producenten Emma Stone fick övertyga Culkin att inte lämna projektet två veckor innan inspelning, och hur det är en högst personlig film för honom då han själv är barnbarn till förintelseöverlevare från Polen som emigrerat till USA.
Just att det är så personligt märks. Sedan är frågan hur jag tolkade filmen kontra vad Eisenberg kanske menade att förmedla. Vill man veta om någon är amerikan via Wikipedia är det ofta bara att se hur mycket fokus som läggs på personens etnisk-kulturella härkomst i texten. Eisenberg ska tydligen ha ansökt om att bli polsk medborgare, och hans resonemang kring härkomst och förfäders historia är högst relevant för filmen och ingen fråga som lätt går att besvara. Dock är det intressant hur även progressiva individer ofta knyter an till romantiserade narrativ om blod, land och rötter – en världsåskådning som, när den dras till sin spets, har legat till grund för förintelse och död. Detta öppnar för en bredare diskussion om vad det innebär att definiera sig genom sitt ursprung. Utan kontexten av hans intervju kan filmen ses som ett frågetecken om vad det betyder att vara släkt med någon, vad det betyder att en släkting levde ”någon annanstans”. Med intervjun känns det snarare som att intentionen var mindre ambitiös än vad jag ger den uppskattning för.
