En inre revolution i snigeltakt: Stop-motion-dramat Memoir of a Snail är det mest mänskliga på länge

Sylvia Plath sa en gång “To the person in the bell jar, blank and stopped as a dead baby, the world itself is a bad dream”, vilket passande nog omfamnas i den australienske stop-motion-filmskaparen Adam Elliots (Harvie Krumpet, Mary and Max) Memoir of a Snail. Filmen inleds med en scen där vår huvudkaraktär, Grace Pudel (Sarah Snook), bevittnar sin vän Pinkys död. Därefter börjar Grace berätta sin livshistoria som tar avstamp i 1970-talets Melbourne, där hon bor tillsammans med sin tvillingbror, Gilbert (Kodi Smit-McPhee), och deras alkoholiserade fader.

Redan vid ung ålder utvecklar Grace en särskild hobby, nämligen att samla sniglar, en hobby som hon delar med sin mamma, som dog vid tvillingarnas födsel. Det är en mörk tillvaro hon beskriver, men trots det återberättas den med glimten i ögat. Hon citerar sin pappa som menade att “barndomen är som att vara full, alla minns vad du gjorde förutom du själv”, vilket påminner om berättarperspektivets kraft och hur minnen från barndomen fortsätter att skapas även i vuxen ålder.

Relationen mellan syskonen är stark, men när deras pappa dör separerar socialtjänsten dem, varpå Grace hamnar hos ett par i Canberra och Gilbert skickas till en religiös-fundamentalistisk familj på en bondgård i Perth. Det verkar vara sista gången de ses och Grace har ständigt svårt att skaffa vänner, vilket eskalerar hennes maniska samlande, men syskonparet lyckas ändå behålla kontakten genom att brevväxla med varandra. Medan Graces uppväxt präglas av utanförskap, berättar Gilbert om de missförhållanden familjen utsätter honom för, men lovar att en dag hitta tillbaka till henne.

Baserad på Elliots egna liv skildrar filmskaparen en förhållandevis lågmäld och ängslig kvinna, som snarare drabbas av omständigheterna runt henne än att hon faktiskt tar egna initiativ. I förtvivlan samlar hon sina sniglar för att ta kontroll över en omöjlig situation, där människorna runt henne antingen lämnar henne eller dör. Med tiden börjar Grace successivt fatta egna beslut, vilket sår fröet till en tyst, introspektiv och långsam revolution. Även om filmens kontext väger tungt i berättelsen, ställs Grace känslor i fokus, något som skapar en form av universalitet, bortom tid och rum. Genom hennes vänskap med Pinky skapas ett uppror inom henne, en vilja att komma ur sitt trygga zon i klockburken tillsammans med sniglarna, för att referera tillbaka till Plath.

Förutom unika och välgjorda, sepia-tonade stop-motion-animationer, är Memoir of a Snail mycket välskriven, där Elliot får fram Graces ångest genom hennes ständiga upprepningar av, exempelvis, hur mycket hon saknar sin bror. Sten för sten byggs Grace upp med ömhet och fantastiskt röstskådespeleri, vilket är det som gör filmen så fin. Filmens styrka ligger i dess förmåga att på ett empatiskt sätt blanda tragedi och komedi, med en underliggande, excentrisk, men ändå oskyldig, gotisk ton som exempelvis Coraline (dock är denna ej lämplig för barn, det ska sägas) och Anomalisa. Gillar man Charlie Kauffman, Michel Gondry eller Wes Anderson, kommer man nog att gilla Memoir of a Snail!