Crocodile Tears är en obehaglig och träffande skildring av subtil ondska
“Blod är tjockare än vatten”. Ett yttrande som gärna missbrukas av toxiska anhöriga för att intala en närstående om att det är dennes plikt att stanna kvar, hur försummad den än känner sig. Tumpal Tampubolons regidebut Crocodile Tears utforskar toxiska familjeförhållanden på ett realistiskt, vackert och kusligt sätt.
Krokodiler är oberäkneliga, men agerar ändå i enlighet med sin natur. En del människor är likadana. Kanske ligger det också i deras natur att vara kontrollerande, samvetslösa och manipulativa. Människor är ju dock inte krokodiler, och vi vet att dessa egenskaper inte är förenliga med en hälsosam relation. Vad är det då som gör det svårt att avfärda ljudet av varningsklockorna i en toxisk relation?
Crocodile Tears handlar om Johan (Yusuf Mahardika) och hans mamma (Marissa Anita), som driver en krokodildpark utanför Jakarta. Johan är en vanlig ung man, men har varken sett eller interagerat så mycket med omvärlden. Det mesta av hans tid tillbringas av att sköta krokodilerna med sin mamma. Mamman är narcissistisk, överbeskyddande och kontrollerande. Hennes röda flaggor, som hennes sätt att skuldbelägga honom för sådant han inte rår för, hennes våldsamma utfall och hennes ohälsosamma band med honom (hon vill gärna att de sover i samma säng och ber ofta om massage), flyger över huvudet på Johan. Han står pliktskyldigt vid hennes sida, trots att det är psykiskt påfrestande. Hon är ju trots allt hans mamma.
Hans lojalitet sätts på prov när han träffar Arumi (Zulfa Maharani), en vacker kvinna i hans ålder. Han finner både tröst och kärlek hos henne, samtidigt som hon väcker frågor och tankar hos Johan som får honom att inse hur ohälsosam hans relation till sin mamma egentligen är.
Crocodile Tears är en stark debut för Tampubolon. Det är en dramathriller i dess rätta bemärkelse. Den förlitar sig på interaktionerna mellan karaktärerna och stressar inte fram sitt budskap (vilket naturligtvis kommer väcka delade åsikter hos publiken) men håller heller inte tillbaka de otäcka aspekterna. Den är vackert filmad med häftiga tagningar och starka skådespelarinsatser. Vissa scener hade fått Tom Cruise att kissa på sig, då de nämligen är inspelade med riktiga krokodiler. När jag säger att både statisterna och skådespelarna jobbar nära dessa vackra men livsfarliga djur, då menar jag så pass nära att Steve Irwin hade fått konkurrens. De håller i krokodilerna, klappar dem och till och med pussar dem.
Det som gör Tampubolons regidebut så unik är sättet den ömtåligt och sakta utforskar toxiska förhållanden. Jag har ännu inte fallit offer för true crime-hysterin, även om jag är medveten om min potential att bli det (jag tar tacksamt emot tips på bra inkörsportar). Jag antar att fascinationen ligger i hur ofattbart onda en människas handlingar kan vara. Det är extremt, därav fascinerande.
Vad som däremot inte säljer lika bra är subtilitet. Första säsongen av podden Something Was Wrong är nog en av de kusligaste poddarna jag lyssnat på, trots att den varken innehåller blod eller våld. Den handlar om ett förhållande som till ytan är nästintill perfekt, men som under ytan präglas av manipulation, kontrollbehov och narcissism.
Likt Something Was Wrong är Crocodile Tears en obekväm gestaltning av den vardagliga, banala ondskan. De vanligt förekommande röda flaggorna i toxiska relationer som ofta är alldeles för subtila och avfärdas som oväsentliga svagheter. Den starkaste skådespelarinsatsen kommer därför från Marissa Anita: mamman. Allt hon säger och gör i filmen får det att krypa i skinnet i hur hon skickligt porträtterar en realistisk antagonist.
Temat för festivalen i år är civil olydnad. Med temat i fokus får Crocodile Tears mig därför att direkt dra kopplingar till en av mina favoritskräckisar, Robert Eggers The Witch. Inte för att de alls är lika varandra i stil och skildring, men för att båda handlar om fångenskap i plikt och familj på ett vackert och symboliskt sätt. Olydnad handlar alltså inte bara om olydnad mot lagar och regimer, utan även mot familj, sammanhang, normer och allt sådant som håller oss tillbaka från ett liv i frihet. Crocodile Tears kommer kanske inte falla alla i smaken på grund av dess tempo, men har hög igenkänningsfaktor för den som har erfarenhet av toxiska förhållanden, stränga familjer eller andra typer av restriktiva sammanhang.
