Vem vill ha en superkraft när man kan vara rik?

Till synes har den blaséartade estetiken i Emily in Paris nästan ingenting gemensamt med det tryckande dramat i The White Lotus. Serierna spelar på helt olika känslor, riktar sig till olika målgrupper, men jag slukar dem båda. Sitter fastklistrad framför skärmen i ett slags ogreppbar fascination och förundran.

Det som får mig att fastna för båda serierna är pengarna. Pengarna, pengarna, pengarna. Rikedomen. Den extrema, sinnessjuka lyxen. Jag drar min IKEA-filt tätare kring kroppen och tittar på drönarbilder över franska landsbygden där lavendelfält breder ut sig, jag fastnar med blicken på de absurda kläderna vars prislappar väcker min avund. Jag tittar på lyxyachterna, på herrgårdarna, på de aldrig sinande drinkarna, maträtterna, klädombytena. 

Jag vet inte om det beror på det ekonomiska läget, att stressen ständigt känns i plånboken, att man knappt kan gå en dag utan att läsa om inflationen, regressionen, den mörka framtiden, men jag har blivit besatt av pengar. Jag kollar mitt bankkonto nästan varje dag, medan karaktärerna i serierna verkar leva bortom en värld som består av slutgiltiga summor. Kanske är det verklighetsflykten som lockar med serierna, kanske är det också den som lockar med pengarna? Att bara kunna dra. Köpa nått. Köpa nåt sjukt, nåt dyrt, som man inte behöver, en tigerstaty att ställa i hallen, vad vet jag. Själva akten i att kunna göra det. Befrielsen?

Pengar har alltid varit mer nöd än lust för min del. Det finns de som har ett intresse av pengar, som på olika sätt arbetar med pengar, intresserar sig för sin egen eller världens ekonomi, som har koll på aktier och valutor och fonder. Jag kan inte ett skit, jag har precis rabblat upp de tre första begreppen som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på “ekonomi”. Pengar för mig har alltid varit ett nödvändigt medel, en trygghet att ihärdigt sträva mot, och när pengarnas trygghet väl infunnit sig – ja, då har jag hållit hårt i den. Någon rikedom har jag aldrig drömt om, lyx och flärd har aldrig lockat. Så varifrån kommer detta plötsliga intresse för pengar? Denna besatthet av rika och världsfrånvända världsbyggen som Emily in Paris och The White Lotus?

”Den typen av kapital som karaktärerna besitter är på många sätt en simpel väg till frigörelse, som inte kräver hårt arbete, dygd eller intellekt”

Kanske är det just drömmen om befrielse som lockar, hur lätt jag än vill genomskåda den. Även om pengarna stundtals ter sig som karaktärernas förbannelse, en barnboksartad koppling till moraliskt förfall, kan jag inte låta bli att sugas upp i den. För den typen av kapital som karaktärerna besitter är på många sätt en simpel väg till frigörelse, som inte kräver hårt arbete, dygd eller intellekt. En lockande tillvaro i en samtid som i övrigt ständigt kräver något från en, och samtidigt tydligt signalerar att det aldrig kommer vara nog. I min fascination uppstår en blandning av ilska, avund och en banal känsla av misslyckande, trots att uppgiften “bli rik” aldrig har stått på att göra-listan. Samtidigt väcks ett begär efter något som är utom räckhåll, och just därför också är oemotståndligt. Det är alltså den perfekta kompotten för att få mig som tittare att törsta efter mer.

Kanske är denna typ av ekonomiskt oberoende, glamorösa världar samtidens fantasy och science fiction? Ett slags Marvel-universum för de fattiga och oroliga, och för de som inte är fattiga men heller aldrig kommer att bli rika? Stundtals relaterar jag mer till någon av superhjältarna i Marvel än till karaktärerna i ovan nämnda serier. Världen som Emily in Paris och The White Lotus visar upp är orealistisk på ett helt annat sätt – ingen kan flyga, eller vara odödlig, men nog fan skulle de ha råd med det om möjligheten fanns. Det finns inga monster, rymdskepp eller magiska krafter. Inga magiska krafter alls, förutom en: pengarna. Varför rädda universum när man kan köpa det?

Visst har väl konsten alltid försett oss med dessa historier och världar, berättelser om de högre stånden har alltid varit skyltfönster in till ett liv som de flesta aldrig kommer att leva. Däri finns inget nytt. Men när världsekonomin, och därmed också den nationella samt individuella ekonomin, varit mer stabil har verklighetsflykten varit förlagd till något utom räckhåll. Världen har sträckt sig mot universum som inte finns, förundrats över Avatar, Avengers, Harry Potter och Spiderman. Att hyra ett palazzo i Italien som en kul “girls night”, som två av huvudkaraktärerna i The White Lotus gör, är i sin tur inte heller särskilt realistiskt – men det är liksom inte omöjligt på samma sätt som att svinga sig genom en hel stad med hjälp av spindelnät. När jag tittar på serierna upplever jag dem som fantasy i dess mest dystra form, för att de egentligen inte erbjuder en annan värld – bara en värld som majoriteten av oss aldrig någonsin kommer ha råd med. 

När jag kollar klart serierna strålar ljuset ut från TV:n, en rastlöshet dröjer sig kvar i kroppen, och jag känner mest som artisten Cleo, som i ett samtal för snart ett år sedan sa: “Jag orkar inte gå runt och känna mig misslyckad för att jag inte har ett slott i Dubai.”