Lady Gaga har hela 17 år efter debutalbumet The Fame fortfarande hela världen i sina händer. Efter att Chromatica släpptes i coronas begynnelse blev albumet, trots att det toppade listorna världen över, inte lika långlivat jämfört med andra album som definierade karantän- och restriktionstiderna. Även om Rain On Me redan blivit en nutida queerklassiker är det nog inte många utöver the little monsters som kan nämna ett annat spår från plattan.
Därför kom det lite som en överraskning att genomslaget med Die With A Smile, som Bruno Mars gästade, blev så stort. En annan kan argumentera för att det var en självklarhet i och med att det är två världsstjärnor som förenas på en nutida balladklassiker. Redan när konsertfilmen The Chromatica Ball släpptes 2023 annonserades det att det nya albumet var på väg, men snacket började inte dra igång på allvar förrän ett år senare när Gaga teasade några snuttar i samband med hennes uppträdande under förra sommarens OS-invigning i Paris. Den första officiella singeln Disease släpptes lagom till Halloween, och även om fansen var nöjda följdes släppet av radiotystnad från artisten.
För att ha anammat den mörkare estetiken likt den under Born This Way-eran så agerar Disease mer som en trojansk häst för vilken musik som faktiskt döljer sig på MAYHEM. Visst, första singeln och den rent ut sagt briljanta Abracadabra passar perfekt in i ramen för det man förväntat sig av albumet. Men ju längre in i albumet vi kommer, ju mer liknar spåren de i hennes äldre, glittriga poprepertoar. Det är någonting med attityden och call-and-response-stämmorna på Garden Of Eden som transporterar en direkt till ens allra första djupdykning i allt vad Lady Gaga var anno 2009. Det är som en spirituell uppföljning på titelspåret till The Fame, utsmyckat med melodier och element från albumet. Trots det lyckas Gaga uppdatera paketet i en skrud värd 2025, och trots den värmande nostalgikänslan är det absolut inget som känns föråldrat i produktionen.
Melodispråket är nämligen så hiskeligt likt det på The Fame och The Fame Monster. Upprepandet av ganska okonventionella stavelser i kombination med de utdragna vokalerna tar en direkt tillbaka till den Lady Gaga då hennes namn var i princip en synonym till popkultur runt 2010. “Sha-da-do-o-ow-of-a-man” i Shadow Of A Man är det mest uppenbara exemplet, men detta stildrag är utspritt som små blinkningar under hela MAYHEM. Samtidigt finns det nästan element från alla hennes tidigare album. Rockigare inslag som elgitarrer från Born This Way, hård elektronisk produktion lik den på ARTPOP och americanarocken på Joanne.
How Bad Do You Want Me är nog det enda spåret som låter något malplacerat på MAYHEM. Visserligen har den lite av den här svala syntpopen likt tidigare Eh Eh (Nothing Else I Can Say) och den fristående singeln The Cure, men båda de spåren sticker redan ut extremt mycket i Gagas repertoar, på gott och ont. I det här sammanhanget låter spåret i hög grad som något Taylor Swift – tyvärr – hade kunnat ha med på sitt Lover-album. Någonstans här vattnas albumet ur, melodierna är inte lika catchy, produktionen slår inte lika hårt som tidigare även om den fortsätter referera till tidigare album. På ett sätt blir MAYHEM som en transport genom Gagas karriär berättad genom ny musik, en alternativ tidslinje, som sedan avslutas med Die With A Smile.
Märkligt nog blir monsterhiten en naturlig ridå till detta MAYHEM, lugnet efter stormen. I Gagas spretighet finns en linje som i stora drag hålls genom hela albumet. Stora delar av MAYHEM är som att hon tagit allt det bästa ur hennes repertoar, slängt ner det i en mixer och fått fram essensen av vad många älskar med Gaga – och det är inte den lättaste uppgiften med tanke på den otroliga repertoar hon besitter.
