Den eviga frågan om huruvida man ska skilja på verk och upphovsperson är ständigt aktuell, och gäller såklart även det tidiga 2010-talets popgigant Katy Perry. Även om hon inte personligen har hamnat i blåsväder så är det en nagel i ögat att hon rönt så stora framgångar tack vare musik producerad av bland andra Dr. Luke. Producenten som stämts av Kesha – en annan artist som hade sin storhetstid under samma tid – för att ha drogat, sexuellt trakasserat och våldtagit henne under åren de jobbade tillsammans.
Även om Katy Perry uttalat sig så lite som möjligt om hela dispyten så släppte hon 2020 albumet Smile – utan Dr. Luke som producent. Den kommersiella succén uteblev (allt är relativt förstås), men det kändes i alla fall rätt i hjärtat att inte se den ökända producenten som upphovsman på något av spåren. Därför slog nyheten om att Perry gjort nästan hela albumet med Dr. Luke ner som en riktig stinkbomb. Särskilt när första singeln WOMAN’S WORLD stoltserar med feministiska, men generiska budskap. Även helt utan kontext är låten så extremt dassig och opersonlig att man undrar om Katy Perry helt glömt bort vilken otrolig repertoar hon har att leva upp till.
Ingen kan såklart förvänta sig popmusik i nivå med albumet Teenage Dream och ett flertal singlar från de andra albumen, men det hörs så tydligt på det nya albumet 143 att det inte finns någon ambition över huvud taget. Det som tidigare varit Katy Perrys signum – tidlösa och frigörande refränger – har istället ersatts med tomma, tråkiga och enformiga produktioner där Katy Perrys sång och texter låter lika AI-genererade som beatsen hon sjunger till. Albumet saknar den själ och glädje som gör bra popmusik otrolig, och jag kan verkligen tänka mig att det är exakt sån här musik som alla indiesnubbar och cheyor syftar på när de rantar om hur avskyvärd mainstreampop är.
Det finns ett fåtal stunder på albumet som inte är direkt olyssningsbara. I’M HIS, HIS MINE med Doechii besitter en av få produktioner och melodier som inte är för minimal för sitt eget bästa, men samtidigt fördärvar “La da dee, la da daa”-slingan från Gypsy Woman av Crystal Waters refrängen så grovt att huvudet lika väl hade kunnat explodera när andra refrängen drar igång. Att CRUSH drar igång direkt efter med ännu en “La da da dee”-refräng är verkligen ett obegripligt val som förtjänar fängelse. Därefter kommer LIFETIMES – den enda låten som faktiskt lever upp till löftet om att det här albumet är ett danspopalbum. Även om singeln är ett genomsnitt av alla låtar som någonsin spelats upp i Love Island UK så går den efter ett så utstuderat ramverk att låtens slagkraft är svår att förneka.
Resten av spåren på albumet har liksom varsin mikroskopisk positiv egenskap om man desperat lyssnar efter dem. NIRVANA har en catchy refräng, men den är också rakt av snodd från Double Trouble ur Eurovision-filmen med Will Ferrell och Rachel McAdams. ARTIFICIAL bjuder på snyggt flow från JID, men han brottas verkligen med att överrösta ett beat som trots att det helt saknar melodi slätar ut JIDs rap helt. TRUTH påminner melodimässigt om Lady Gaga anno The Fame Monster, men till skillnad från det projektet tyvärr helt utan personlighet.
Det enda positiva med den avslutande låten WONDER är att Dr. Luke inte varit delaktig i skapandet av den. I övrigt är det en riktig bedrift hur Perry lyckats med en så steril och blek låt – och det blir inte bättre av att de lagt på en fras som dottern Daisy sjunger med autotunen på max. Det är självklart ingen kritik mot Daisys röstkapacitet, bara förundran över att de med hjälp av ett sjungande barn lyckas göra en redan själlös låt ännu mer själlös.
Visst saknar man 2010 ändå? Då gräset verkligen var grönare, då Katy Perrys vision om att göra solkrämsdoftande, ungdomserinrande tuggummipop var glasklar. 14 år senare gör sig verkligheten påmind om att det inte räcker att förlita sig på sina låtskrivare som för ett bra tag sedan levererade hit på hit. Det känns tragiskt att albumet 143 förlöjligar den genre som Katy Perry en gång var mästare över, men här är vi, och det är definitivt dags att räcka över stafettpinnen till de nyare förmågorna som faktiskt har något vettigt att säga.
