Katy Perrys comeback ger mig girl boss-ptsd

Det är 2014. Beyoncé skapar rubriker när hon under sin konsert på MTV VMA:s låter ordet ”feminist” i megaskala lysa upp skärmen bakom henne. Gina Tricot säljer t-shirts med feministslogans. ”You’re gonna hear me roar” sjunger Katy Perrys röst på varenda radiostation. Det är 2014, tjejer kan allt, tjejer är bäst, tjejer styr världen. Förutom att inget av det här stämmer, såklart, men plötsligt är det inte bara målgruppen män som man kan sälja grej med tjej till – även kvinnor sväljer den marknadskalkylerade empowerment-trenden. Under första halvan av 10-talet sprider sig den liberala feminismen, en ideologi som gjord för att kombinera senkapitalismens desperata jakt på nya försäljningsområden med woke-tidens krav på värderingar och politiska ställningstaganden. 

Att vara feminist är plötsligt busenkelt, och trendigt dessutom. Du är stark, du kan allt, du är feminist – så länge du konsumerar och kan skriva under på det generiska ställningstagandet ”kvinnor borde driva fler företag”. Tio år i retrospekt är det helt ofattbart att titta tillbaka på hjärntvätten som fick tjejer att vända ut och in på sig själva på jakt efter sin ”inner girl boss”. 

Katy Perry verkar ha färdats rakt från den här eran in i 2024, helt opåverkad av tiden som passerat. Singeln som annonserar hennes kommande album 143 heter WOMAN’S WORLD och gör en sagolikt dum parodi på både sin titel och tiden den verkar härstamma från. Katy Perry sjunger intetsägande rader som ”she’s a winner, champion, super human, number one” över ett beat producerat av Dr. Luke, producenten som 2014 blev stämd av artisten Kesha för att ha drogat, sexuellt trakasserat och våldtagit henne. Riktigt upplyftande för själen med sådana starka, feministiska budskap över toner från en av musikindustrins mest illa beryktade män, eller vad säger vi?

”Låtens feministiska anspråk är en marknadsstrategi så uppenbar – och så illa designad – att den bäddar för en backlash”

På omslaget till låten poserar Perry i någon form av byxor som korsar varulv och metall tillsammans med en Dua Lipa-topp, och ja, vi behöver prata om hennes utseende här. Looken är specifikt framtagen för att få henne att se inte bara tio år yngre ut, utan typ 20. Vilket vore skitsamma och irrelevant, om inte för faktumet att det såklart är en del av Katy Perrys strategiska nylansering som artist. Föga förvånande är receptet till en comeback 2024 fortfarande att som kvinna gå tillbaka till en kropp och ett ansikte som skriker ungdom, eller åtminstone AI. Men att följa receptet, och att presentera det i en feministisk plastförpackning, är två helt olika saker. Låtens feministiska anspråk är en marknadsstrategi så uppenbar – och så illa designad – att den bäddar för en backlash. 

Det hela blir inte bättre av musikvideon.

I videons första sekvens får vi se en woman’s world som innehåller sexiga kvinnor som gör manliga saker, typ som att jobba med bygg, dricka whiskey och kissa stående, följt av en musikalsekvens som ser ut så som jag tänker mig att after work-shower för män över 50 ser ut. Det hela påminner om en dålig parodi, vilket Katy Perry ironiskt nog också menar att det är. Ironiskt, därför att hon inte verkar inse vidden av den. Ungefär i mitten av videon faller nämligen en stor kloss ner – en “reset” enligt Perry – som från denna “very on the nose”-parodi ska öppna för hennes version av “feminine divine”, som är en helt annan värld. Denna helt andra värld börjar med att Katy Perry stoppar in en tumme i munnen och blåser upp sin kropp till en uppblåsbar docka med stora tuttar och smal midja, varpå hon i äkta Megan Fox i Transformers-anda går igenom en stad som består av kvinnor som klättrar på gatustolpar och gör bryggor på bilar samt några hånglande bögar. När hon får slut på energi sticker hon in en pistolventil i ena skinkan och tankar sig själv som en bil, varpå hon slutligen snor en ung tjejs tripod – där telefonen sitter fast i mitten av ett stort kvinnotecken – och tja, flyger upp till himlen hängandes från en helikopter med denna kvinnosymbol i högsta hugg.

”De inslag som möjligtvis kan tas för medveten satir påminner mest om en tragiskt lobotomerad version av samhällskritik”

Estetiskt sett är det såklart helt vidrigt. Trots Perrys uppenbara försök att tilltala en yngre målgrupp blir videon mest pinsam och bortkopplad från samtiden. De inslag som möjligtvis kan tas för medveten satir påminner mest om en tragiskt lobotomerad version av samhällskritik, och själva låten är så tråkig att den inte kräver någon beskrivning. Därför gör det nästan ont när nästa video automatiskt börjar spelas upp, och Charli xcx med 360 dyker upp. Charli, som med internets alla samlade it-girls arrogant och självsäkert levererar en mycket snyggare, smartare och roligare tolkning av en kvinnas, så kallade, värld. Perrys musikvideo känns som en illa regisserad fars i jämförelse, och även om man bortser från alla ideologiska, politiska och moraliska grunder är det konstnärliga värdet obefintligt.

Men låtens fula estetik är det minsta problemet här – det är Katy Perrys bild av a woman’s world som får mig att rygga tillbaka. Inget har så snabbt övertygat mig om att vi ännu absolut inte lever i någon som helst form av a woman’s world som den här Dr. Luke-producerade singeln, och vad gäller Katy Perrys version av en kvinnovärld ber jag om att få mitt medborgarskap tillbakadraget tack. Nu finns det inget annat kvar att göra än att be till alla internets it-girls om att de inte gör en 360 och låter pendeln svänga tillbaka till 2014. För jag tar hellre rat summer och brat summer och vad-som-helst-summer framför att vara en superhuman number one winner champion.