Filmredaktionen tipsar: 14 queera filmer för att fira Pride
Stockholm Pride är i full gång, och vill man fira Pride på bio i Stockholm finns det flera alternativ. Zita visar queera filmer hela veckan, nya såväl som klassiska, och även Skandia firar med flera filmevenemang, bland annat ett nytt kabaré- och filmkoncept i samband med en visning av But I’m a Cheerleader. Har man inte möjlighet att besöka biograferna finns det dock andra sätt att uppmärksamma Pride. KULTs filmredaktion har gått samman för att tipsa om några riktigt bra, queera filmer.
Bottoms (2023)
PJ (Rachel Sennott) och Josie (Ayo Edebiri) är två lesbiska tonåringar som gärna vill hitta kärleken och/eller bli av med oskulden innan de tar studenten. De startar en fejkad feministisk slagsmålsklubb på sin gymnasieskola – bara för att få närkontakt med skolans snygga cheerleaders. Det börjar som ett desperat ligg-projekt men urartar snabbt till blod, svett och genuint systerskap. Bottoms är alltså Fight Club, ifall Fincher-filmen var betydligt mer lättsam.
Bottoms lutar sig mot välkända komeditroper från high school-filmer. Den enda egentliga skillnaden är att de konventionella motiv som normalt tillskrivs unga, hormonstinna pojkar i sådana filmer istället tillskrivs dessa unga queera tjejer i ett queert rum – utan att kompromissa med deras älskvärdhet och unika, men problematiska (för vem var inte problematisk under gymnasietiden?) personligheter. I grund och botten handlar filmen om hur långt en person som är galet kär i en tjej är villig att gå för att få henne. Det är en relaterbar, hjärtevärmande berättelse som samtidigt stimulerar den koncentrationsutmanade och rastlösa tittaren med alla de galna saker som händer.
Paul Dakwar
Paris Is Burning (1990)
Innan serier som Pose och RuPaul’s Drag Race hade Paris Is Burning redan lagt grunden för den moderna ballroom-kulturen. Med rötter i 1920-talets New York började ballroom-scenen som subkultur för svarta och latinamerikanska HBTQ+-personer, där kreativitet och gemenskap tog form som en motreaktion på diskriminering, rasism och utanförskap. Under 1980-talet blomstrade kulturen med ännu större intensitet, präglad av voguing-tävlingar, modeshower och konstnärliga uttryck, med dans och musik i centrum. I Jennie Livingstones sannerligen ikoniska dokumentär fångas denna utveckling, fokuserat på intima, råa och personliga berättelser om allt från drömmar till kampen om överlevnad, men framförallt, samhörigheten. Även om jag sällan förespråkar dokumentärer är detta bland de visuellt vackraste och starkaste filmerna i sin genre.
Zara Luna Hjelm
Heartstone (2016)
Om du längtar efter att någon gång resa till Island är Heartstone ett bra substitut. Eller, stryk det, du kommer förmodligen att vilja resa dit ännu mer. Guðmundur Arnar Guðmundssons coming-of-age-drama följer de två vännerna Thor och Christian under en sommar i en liten, isländsk fiskeby. Thor försöker imponera på en av tjejerna i byn medan Christian brottas med nyfunna känslor för sin bästa vän. Heartstone porträtterar vänskap, sexualitet, komplicerade familjeförhållanden, identitetssökande och den svårnavigerade tiden mellan barndomen och tonåren. Filmfotot är poetiskt och de otroligt vackra isländska landskapen ramar in filmen på ett mycket fint sätt.
Anna Norberg
Call Me by Your Name (2017)
Vad vore denna lista utan Luca Guadagninos samtida klassiker Call Me by Your Name? Den följer sjuttonåriga Elio (Timothée Chalamet) och hans sommarfling med tjugåfyraåriga Oliver (Armie Hammer) i åttiotalets Italien. Det är en rörande berättelse – inte bara på grund av James Ivorys manus baserat på André Acimans bok, och den otroliga ensemblen – utan också på grund av dess estetiska kvalitet. Det finns något intimt med Mukdeeproms val att filma allt på en enda 35mm lins med Kodak 500T 5219 35mm film; som att bläddra genom ett album från en svunnen tid. 80-talsmusiken, förhöjd av Sufjan Stevens låtar: Mystery of Love, Visions of Gideon, och Futile Devices, gör en gråtfärdig bara av tanken. En film som är omöjlig att inte älska.
Gabriel V. Rindborg
Pride (2014)
På ett mer utåtriktat politisk plan hittar vi Matthew Warchus Pride (2014). Likt Call Me by Your Name utspelar den sig också under 80-talet. Här är det dock inga rika akademiker som flanerar runt sommarängar i Lombardien. Pride är baserad på verkliga händelser och skildrar samarbetet mellan en grupp HBTQ+-aktivister i London och gruvarbetare under gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984. Det är en film om vänskap och politiska allianser mellan grupper som till en början står långt ifrån varandra både kulturellt och geografiskt, men som förenas i kampen mot förtryck, och vars fördomar om varandra bryts ned i en humorfylld film utan att förminska den seriösa politiska dimensionen den behandlar.
Gabriel V. Rindborg
Mulholland Drive (2001)
I ärlighetens namn var det inte förrän i söndags jag verkligen började uppskatta David Lynchs surrealistiska feberdröm Mulholland Drive, då jag upplevde den på Skandias enorma bioduk. Filmen följer en aspirerande skådespelerska (Naomi Watts) som anländer i Los Angeles, där hon träffar en kvinna (Laura Harring) som lider av minnesförlust efter en mystisk bilolycka. Mulholland Drive leker med perception; identiteter förskjuts och narrativet kollapsar i verklighetens gränsland, men framför allt utkristalliseras en smärtsam berättelse om kärlek, svartsjuka och åtrå. Under ytan framträder självbedrägeri och samhällsnormer som tränger sig på och successivt bryter ner identiteten inifrån. Genom suggestiva, drömlika och fragmenterade bilder skildrar filmen en djup ensamhet, i vilket längtan och förnekelse smälter samman i ett mörkt inre landskap.
Zara Luna Hjelm
Weekend (2011)
Den brittiska filmskaparen Andrew Haigh slog igenom på bred front 2023 med filmen All of Us Strangers, men redan 2011 skrev och regisserade han det romantiska dramat Weekend. Filmen får sitt namn från att den utspelar sig under 48 timmar en grå och kall helg i oktober. Russel (Tom Cullen) träffar Glen (Chris New) på en nattklubb och vad som först var tänkt som ett engångsligg blir något mycket mer. Weekend är en karaktärsdriven, lågmäld och intim indiefilm som varmt rekommenderas.
Anna Norberg
Fire (1996)
I Deepa Mehtas film Fire möts två kvinnor i ett gemensamt, kärlekslöst hem – Radha (Shabana Azmi), som levt ett liv i lojal tystnad, och Sita (Nandita Das), nygift men redan övergiven. I ett trångt vardagsrum fyllt av plikter och patriarkala krav växer något nytt fram: ömhet, förståelse, begär. Det börjar i det tysta, men deras relation blir snart ett hot – inte för att den är farlig, utan för att den är fri.
Filmens mytologiska och religiösa undertoner bidrar till en känsla av att denna kärlek är transcendental och större än livet. Även fast Mehta främst verkade vilja skildra vardagens samhällsfrågor, spred sig filmens påverkan som ringar på vattnet – med episk kraft. Fire orsakade rabalder när den släpptes, då många arga, högernationalistiska män i Indien protesterade och till och med brände upp biografer som visade filmen. De påstod att filmen gick emot indiska värderingar och Mehta anklagades för att smutsa ner landets moral. Men mitt i allt hat fanns även en stor solidaritetsrörelse i Delhi, där hundratals demonstranter stod med ljus i händerna och skyltar som löd: ”Vi är indier. Och vi är lebbar.”
Paul Dakwar
God’s Own Country (2017)
2017 är inte bara året då Guadagninos fantastiska Call Me by Your Name tog världen med storm, utan även året då en annan, mindre film tog sig in i den queera filmkanonen – och tur är väl det, för Francis Lees God’s Own Country förtjänar allt strålkastarljus den kan få. Detta brittiska drama följer den unga, ensamma och rent ut sagt otrevliga bonden Johnny Saxton (Josh O’Connor). Med en sjuk pappa och en gammal farmor faller majoriteten av gårdsarbetet på Johnny, och han bedövar sin grå vardag med alkohol och sex. När den rumänska migrantarbetaren Gheorghe (Alec Secareanu) kommer till gården för att hjälpa till under lammningssäsongen påbörjas en inledningsvis spänd relation som sedan övergår till något djupt och intimt.
God’s Own Country är inte bara en filmtitel, utan även ett uttryck för att beskriva en plats som är extra vacker och “gudomligt gynnad” – något som står i kontrast till hur Johnny upplever sin tillvaro på gården. Samtidigt är det en vacker plats och i God’s Own Country är naturen en spegel för karaktärernas känsloliv och hur vi med hjälp av andra kan omvärdera det som hela tiden funnits rakt framför våra ögon.
Anna Norberg
The Watermelon Woman (1996)
Med regi av Cheryl Dunye var dramakomedin The Watermelon Woman den första långfilmen att regisseras av en svart, lesbisk kvinna i USA. Filmen handlar om en ung, svart, lesbisk kvinna (spelad av Dunye själv) som jobbar i en videobutik i 1990-talets Philadelphia. Efter att ha sett Plantation Memories bestämmer hon sig för att göra en dokumentär om en till synes bortglömd skådespelerska känd som ”The Watermelon Woman”. Genom sina efterforskningar ställs hon inför frågor om representation, identitet och osynliggörandet av svarta, queera kvinnor i filmhistorien. Förutom att vara en riktig klassiker är The Watermelon Woman också banbrytande i sin kombination av fiktion och dokumentär, samtidigt som den utmanar stereotypa berättelser både i mainstream- och queerfilm.
Zara Luna Hjelm
Close (2022)
Om du, likt Ayo Edebiri uttrycker det på Letterboxd, är sugen på att “cry yourself dehydrated”, så är belgiska Close en film för dig. Lukas Dhonts prisade coming-of-age-drama följer de två trettonåriga bästa vännerna Léo och Rémi. De har en väldigt nära vänskap, emotionellt såväl som fysiskt. När klasskamrater börjar undra ifall de är ett par förändras allt, och det som tidigare känts naturligt blir något som Léo tar mer och mer avstånd ifrån. Close är inte uttryckligen en queer film, men tematiken finns där. Det är ett hjärtskärande drama om vänskap, uppväxt, identitet och ansvar, och med starka skådespelarinsatser är det en film som dröjer sig kvar långt efter att eftertexterna slutat rulla.
Anna Norberg
But I’m a Cheerleader (1999)
Denna kultfilm från slutet av 90-talet är en perfekt kitschig komedi med en rejäl dos satir. Vi följer cheerleadern Megan (Natasha Lyonne) vars föräldrar tolkar hennes vegetarianism och ovilja att kyssa sin fotbollspojkvän som tecken på att hon är lesbisk, och hon tvingas till ett läger för konverteringsterapi. Där får den naiva Megan möta ett gäng ungdomar i hennes sits som hjälper henne vidare i sin sexualitet och identitet. Det leks med könsroller och stereotyperna haglar, men det gör också feelgood-känslan. Filmen har dessutom ett snyftigt, gulligt hejaklacksframträdande – tänk en typisk “ledsen kille med boombox” men där stereon över huvudet bytts ut mot pompoms. Humorn är tidstypiskt farsaktig på ett sätt som tonårskomedier från 90-talet ska vara, som en queer version av American Pie. Både scenografin och stämningen är löjligt camp på det bästa av sätt i denna coming-of age-rulle.
Lilly Tembe
Booksmart (2019)
Booksmart är regisserad av ingen mindre än Olivia Wilde och följer två överambitiösa plugghästar, Amy (Kaitlyn Dever) och Molly (Beanie Feldstein), som dagen före studenten inser att de offrat hela tonårstiden för att få höga betyg – medan alla andra verkar ha lyckats kombinera både festandet och studerandet lika bra. I ett sista desperat försök att uppleva allt de missat kastar de sig ut i en kaotisk natt fylld av droger, pinsamheter, karaoke och oväntade känslor. Det är en film om vänskap, självbild och att släppa kontrollen.
Booksmart är inte i första hand en queer film, vilket på sätt och vis är dess största styrka, eftersom den inte gör någon stor sak av Amys homosexualitet. Hennes kamp har varken handlat om att komma ut eller om att möta fördömanden från sin omgivning. Hennes kamp är istället att bara vara närvarande, att försöka leva ett liv utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna och att få tjejen hon är kär i – allt med hennes peppande (men ibland klängiga) bästa kompis Molly bredvid sig. Det är en wholesome, galen och rolig film som passar folk i alla åldrar och vägskäl.
Paul Dakwar
