Månadens VHS: Fire

Förbjuden kärlek, normer, skyldigheter och frigörelse – Månadens VHS fick utstå hård kritik under 90-talet, och blev en av Bollywoods mest kontroversiella filmer.

Vi är officiellt inne i vårsäsongen. Våren är en övergångsfas från vinter till sommar, och månadens VHS kretsar kring just ett skifte. Den här gången är vi tillbaka i Asien för tredje gången, och besöker den största filmindustrin efter Hollywood: Bollywood. Den här månadens VHS är en av Bollywoods mest kontroversiella filmer, men också en av de mest inflytelserika, då den bidrog till ett kulturellt skifte i diskussionen kring sexualitet och normer. 

Fire: En kort synopsis

Fire är regisserad av Deepa Mehta och är den första filmen i Element-trilogin. Den handlar om Radha (Shabana Azmi) och Sita (Nandita Das), två kvinnor i Indiens medelklass som känner sig begränsade av kulturella och traditionella skyldigheter. Sita är nygift med Jatin (Jaaved Jaaferi), som visar litet intresse för henne. Jatin, frustrerad över sin nuvarande arrangerade äktenskap som han egentligen inte vill ha, och sitt vardagsliv i en familj med gemensamt boende, försummar Sita medan han följer sina egna begär. Han är otrogen mot Sita med sin flickvän, något som Sita är väl medveten om. Sita känner sig ensam och övergiven. Samtidigt möter Radha, Jatins svägerska, sina egna strider med en make som undertrycker alla begär, inklusive intimitet. När Sita och Radha finner tröst i varandras sällskap blomstrar deras relation till en slags förbjuden kärlek. 

Filmen ifrågasätter normer och tänjer på kulturella gränser, inte bara om sexualitet, utan också skyldigheter gentemot ens klass, familj och samhälle, samtidigt som den belyser dubbelmoral. Bara genom sin existens belyste den hyckleriet i reaktionerna till filmen, där man främst fördömde förhållandet mellan kvinnorna snarare än männens otrohet och sexuella ofredanden. 

“Vi är indier och vi är lebbar”

År 2015, nästan tjugo år efter att filmen släpptes, sitter Deepa Mehta i  Women in the Worlds panel och berättar om reaktionerna kring Fire. När hennes film hade premiär var hon främst förvånad över att den ens fick godkänt av censur-regleringen för att visas på bio. Men bara efter första visningen blev den fördömd av politiker från Shiv Sainiki-partiet, ett höger-konservativ parti, då den ansågs vara “emot indiska värderingar”. Filmen slets sönder med hårda ord, bland annat med uttalanden som “det finns inga lebbar i Indien” och att det är ett “ont, västerländskt fenomen”. Vid visningar på biografer revs affischer ner och biograferna där filmen visades förstördes. 

Men en tårögd Mehta minns att vid en specifik visning av filmen i New Delhi, samtidigt som motståndet filmen var som starkast, fick hon enormt mycket stöd, där  reaktionerna om filmen motbevisades på ett konkret sätt. 

–  Så långt ögat kunde nå stod både män och kvinnor med tända ljus och skyltar där det stod “vi är indier, och vi är lebbar”. Och jag tänkte “holy shit, det här är häftigt”, berättar hon. 

Fire skapade en våg av förändring och väckte mycket diskussion i Indien. I samma veva började resten av landet öppna upp för mer diskussioner om ämnen som homosexualitet, kvinnors sexualitet och kvinnors rätt till sina egna kroppar, något som filmen gjorde det på ett sätt som sällan gjordes i Bollywood på 1990-talet. Att även döpa huvudpersonerna efter vördade, hinduiska gudar bidrog till kontroversen, men gav också filmen till dess känsla av magisk realism, trots att den egentligen inte har några övernaturliga element i sig. Kanske är det för att berättelsen är en modern tolkning av Ramayan, en hinduisk myt om hur gudinnan Sita hoppar in i elden för att visa sin renhet. Likt Ramayans Sita, vill Sita i Fire visa att hon är “ren”, och att hennes identitet  inte är något “fel” eller “avvikande”. 

Varför du bör se Fire:

Berättelsen: Banbrytande och djärv. Filmen bidrog till en hel rörelse. Hur häftigt är inte det? 

Cinematografin: Med starka färger och vackra miljöer är filmen helt enkelt en fröjd att se på. 

Musiken: Vackra melodier och kompositioner av A.R Rahman blåser ännu mer liv i den redan livfyllda filmen. 

Nästa gång i Månadens VHS:

Portugal firade nyligen sitt femtionde år som demokrati, och jag lämnar det här vackra landet om knappt en månad. Dessutom är det inte många av oss som känner igen den portugisiskspråkiga filmkatalogen, vilket är varför nästa månads VHS blir på portugisiska. Até à próxima!