Upp till bevis om House of the Dragon klarar sig utan George R. R. Martin
Det är redan två år sedan säsong två av HoT D (House of The Dragon) lämnade mig något besviken. Efter en stark första säsong kändes det som att mina dejter med HoT D tog mig runt i cirklar. “Nästa dejt, ja då kommer du att bli helt tagen. Vänta bara, så ska du se,” utlovade hon mig, men ack, det kändes som att jag blivit bedragen. Det var som att någon bytt ut min dejt mot en plastig modelldocka. Likt sin syster, Game of Thrones, blev jag uppgiven. Hoppet som hade bildats efter första säsongen var som bortblåst. Jag har därför inte kommit på tanken att vara spänd inför den nu stundande säsongen.
Saken görs inte bättre av att A Song of Ice and Fire-författaren George R.R. Martin själv gått till attack mot HoT D-producenten Ryan Condal, i ett nu nedplockat blogginlägg. “Det här är inte längre min berättelse,” skrev Martin 2024. Bråket har fortsatt, och i början av 2026 beskrev Martin samarbetet dem emellan som ett bottenlöst misslyckande, och menar att Condal vägrar att lyssna på något av hans förslag.
Det hela kan sättas i kontrast mot publik- och kritikersuccén i samma universum, A Knight of the Seven Kingdoms – som är tv-guld och bland det absolut bästa som någonsin producerats. Där jobbade George R.R. Martin i tätt samarbete med producenten Ira Parker från manus till slutprodukt. Frågan är därför om Condal och hans team trots kritiken och bråken kan lyckas vända vagnen bort från avgrundens rand. Serier som ger kalla handen till originalmaterialets skapare tenderar att vackla i sin slutliga kvalitet; i alla fall när det kommer till fantasy.
Det första avsnittet i säsong tre börjar med det viktiga slaget vid Gullet. Rhaenyra Targaryen (Emma D’Arcy), Alicent Hightower (Olivia Cooke) med flera intrigerar och slänger ur sig olika order. Sharako Lohar’s (Abigail Thorn) flotta går till anfall mot Corlys Velaryon (Steve Toussaint), och drakar härjar i himlen – där familj anfaller familj av rent misstag. Drakarna styr. Kriget styr. Det är fängslande att slungas tillbaka in i HoT D. Man minns karaktärerna trots den långa pausen, och att hoppa direkt in i konsekvenserna av föregående säsongens beslut är effektivt. Det är nästan som att vi nu får serverat det avsnitt som saknades i slutet av den andra säsongen.
Tyvärr är det dock fortfarande en effektivitet med förbehåll. Mycket av dialogen är övertydlig. Fakta som karaktärerna bör ha koll på tas upp enbart för att åskådaren ska få en så enkel överblick av kriget som möjligt. Det är även skakigt när det kommer till riktigheten i olika karaktärers utveckling i handlingen. Vi får känslomässiga toppar under avsnittet för karaktärer vars bana vi inte har fått särskilt mycket intresse för. Jag tänker speciellt på Lady Rhaena Targaryen (Phoebe Campbell), vars karaktärisering jag inte riktigt greppar. Hon går från att vara en sidokaraktär utan större djup till att belönas med ett känslomässigt klimax när hennes nyvunna drake visar sig vara mer självständig än planerat. Frågan är vem hon egentligen är? Det kanske vi får se framöver. Det kanske inte är ett klimax, utan en formande stund för henne.
Sedan har vi också Rhaenyra Targaryen, vars impulsiva agerande inte riktigt är i ton med hur hon betett sig i tidigare säsonger. Tidigare har hon hållit tillbaka och väntat. Nu skiftar hon plötsligt till en betydligt mer offensiv hållning och går till attack. Att hennes son Jace Targaryen (Harry Collett) låser in henne och själv flyger ut i strid är också ett stort frågetecken. Det är inte tydligt varför det är motiverat på ett personligt eller strategiskt plan. Detta gör i sin tur att hans egna motgångar i slaget förlorar sin udd. Publiken får svårt att sätta sig in i situationen och sympatisera med honom.
Kommer jag att fortsätta att se säsong tre? Svar ja. Men trots det fina fotoarbetet och musiken som tar oss tillbaka till Westeros är jag redan efter det första avsnittet skeptisk till att något mirakel kommer att ske kvalitetsmässigt. Ryan Condal kunde inför säsong två skylla på Hollywoodförfattarnas strejk. Den här gången finns inga bortförklaringar. Vi får helt enkelt se om det lönar sig att ignorera George R. R. Martin. Sist det hände under Game of Thrones gick det som det gick. Då kändes det som att jag genomgick en skilsmässa. Nu är det värsta som kan hända att jag ignorerar HoT D och fortsätter min romans med A Knight of the Seven Kingdoms istället.
