Recension:
House of the Dragon
2019 brakade mitt äktenskap samman. Ett förhållande som hade försämrats under några år brast helt och hållet. Så kändes det i alla fall när den sista säsongen av Game of Thrones sändes för över tre år sedan. Jag tillhör tittargruppen som följde Game of Thrones från allra första avsnittet till det sista. Jag blev så pass förälskad i manusets kvalitet att jag startade en podcast, där jag dissekerade avsnitt efter avsnitt, scen för scen. Under 2015 (säsong 5) började varningsflaggor att dyka upp som jag hoppades var tillfälliga.
När uppbrottet kom några år senare kunde jag knappt tro att det var samma serie som jag hade förälskat mig i åtta år tidigare. Tack vare David Benioff och D. B. Weiss var manuset bland det sämsta som HBO gett klartecken att producera. Förkrossad och förbannad ville jag aldrig ha något att göra med Game of Thrones igen. Alla deras planerade spinoffserier svor jag att bojkotta. Min före detta frus familj skulle på inga villkor ha någon mer kontakt med mig. Jag blockade deras nummer och markerade deras mejladresser som spam.
När jag under 2022 såg de första annonserna för House of the Dragon var jag därför tveksam. Det var lite som att få en fikainvit från exfruns syster. Åren har gått, det är trots allt inte min ex-fru… systern verkar trevlig… det kan väl inte skada att bara ta en fika?
10. The Black Queen
Till slut dansar drakarna— om än långsamt.
Tio veckor har flutit förbi och nu är vi äntligen vid slutet— eller snarare början. Efter ett helt avsnitt med blicken inriktad på det gröna laget i King’s Landing vänds blickarna till Rhaenyra (Emma D’Arcy) och hennes följare i Dragonstone. De Grate och Condals manus väljer en nedtonad atmosfär med förvånansvärt lite musik och en hel del förvånande sidospår. Det är prinsessan Rhaenys (Eve Best) som landar i Dragonstone med sin drake och annonserar att Aegon (Tom Glynn–Carney) har krönts till kung. Rhaenyra får då ett plötsligt missfall—symboliskt laddat och en salut till säsongens första avsnitt, men inte direkt relevant för resten av avsnittet. Det framstår som en forcerad vers, speciellt när hon spatserar omkring oskadd några minuter senare.
Det är blir också en hel del plotholes om man börjar tänka lite för mycket. En sådan som redan var relevant i det åttonde avsnittet var varför Rhaenyra väljer att ge sig av från King’s Landing när hennes far klart och tydligt inte kommer att leva länge till. Hade hon varit kvar i huvudstaden hade Aegons kröning antagligen kunnat undvikas. Men det är lätt att vara efterklok. Historieböckerna är fyllda av sådana exempel. En markant detalj som dock ignoreras i det här avsnittet gäller prinsessan Rhaenys dramatiska sorti från King’s Landing. Varför hon väljer att avstå från att avrätta Aegon och hans familj får vi svar på. Det som ingen nämner är hur hennes massaker av åskådare kan ha påverkat Aegons ställning. Har kröningens fiasko försvagat det gröna laget? Ingen vågar spekulera. Det hela sopas under mattan.
HoT D har, likt sin föregångare GoT, byggts upp som en show med komplexa karaktärer. Under säsongens bästa avsnitt Driftmark var detta tydligt. Deras personligheter var motiverade även i sina motsägelser. Det samma kan inte sägas om The Black Queen. Daemon (Matt Smith) hamnar i konflikt med Rhaenyra om hur de bör agera. Detta är motiverat utifrån hans temperament. Mindre spoiler: det kulminerar i att han plötsligt tar stryptag om hennes hals. Det förefaller som helt omotiverat. Visserligen har han framstått som impulsiv och krigisk samtidigt som han har varit lojal till både Viserys (Paddy Considine) och Rhaenyra, men att gå från att sätta kronan på hennes huvud till att kväva henne på ett par minuter var minst sagt förvirrande. Jag måste erkänna att jag utgick ifrån att det kanske var sexuellt under några sekunder.
Vad händer nu? Min ex-frus syster försvinner fram till nästa år eller kanske till och med 2024. Efter tio dejter är jag till viss del betvingad att återkomma. Med min ex-fru hade jag en relation på distans (jag gick runt och analyserade berättelsen när det inte fanns nya avsnitt att se). Den här gången känner jag inget sug efter detsamma. Systrarna är unika. Ibland känner jag igen den där behärskade tragiska dramaturgin som fick mig att falla för Game of Thones också i House of the Dragon. Men det räcker inte. Det är fortfarande lite för spretigt för mig, även om den i jämförelse med andra tv-serier är en präktig show.
9. The Council
Den traditionsenliga chocken uteblev. I stället fick vi en insyn i en realistisk palatskupp – även om vissa detaljer var förbryllande.
Viserys (Paddy Considine) är död. Hovet verkar ha varit oförberett trots den långa sjukdomen. Rådet samlas för att bestämma om framtiden. Otto Hightower (Rhys Ifans) har redan utarbetat alla detaljer för kuppen med alla i konseljen förutom stackars Lord Beesbury (Bill Paterson) och, förvånansvärt nog, Alicent (Olivia Cooke). Hon som i flera år har kallat Rhaenyras (Emma D’Arcy) barn för oäktingar och stånkat inför Viserys om att utse Aegon (Tom Glynn-Carney) till arvinge blir nu förvånad. Hon medger själv att hon, ovetandes om att han menade Aegon I, hörde Viserys utse Aegon till tronarvinge natten innan. Varför förvånas hon? Varför velar hon kring att se till att det blir av?
Det som följer är en kamp om informationen och om tiden. Herrar i Westeros måste svära trohet till Aegon samtidigt som nyheten inte får spridas tillräckligt snabbt för att ge Rhaenyra chans att reagera. Människor slängs i fängelsehålor här och var, vissa hängs. De följer handboken för statskupper till punkt och pricka. I ton känns den som ett mörkare avsnitt av The Crown. Tyvärr är inte allt helt logiskt sammanhängande. Arvingen visar sig vara försvunnen och en jakt genom King’s Landing följer. Berättarlogiken i den sekvensen brister stort. Utan att ge bort för mycket blir det aldrig klart varför han egentligen försvinner, och inte heller vad hans inställning till det hela egentligen är. Historien är ändå visuellt medryckande. Clare Kilner bör åtminstone få beröm för det.
Den traditionsenliga chocken uteblir, samt det blodbad som Game of Thrones lärt oss att förvänta. I avsnittets slut får vi i och för sig en plötslig vändning, men även den är lite förvirrande och passar därför in i resten av avsnittet som levererar spänning men glömmer att knyta an till det arbete som har och/eller borde ha gjorts i resten av säsongen. Egner på New York Times klagar på att han konstant måste leta fram information online om olika platser och personer i serien. Jag ser den aspekten snarare som en styrka. Det visar att författarrummet har ett helhetsgrepp om berättelsen. Svagheten i veckans avsnitt var det som inte hade redogjorts för tidigare, som exempelvis Larys Strongs (MatthewNeedham) fotfetisch eller Lady Mysarias (Sonoya Mizuno) kamp för barns rättigheter i King’s Landing.
Med det sagt ser jag fram emot vad nästa vecka bringar. Kommer jag att gifta in mig i GoT-familjen igen, eller fortsätter det här spretiga dejtandet även nästa år? Det har ju ändå gått bra. Men det känns inte som det gjorde under första säsongen av GoT. Inget känns som det gjorde då.
8. The Lord of the Tides
En perfekt återgivning av en döende mans strid mot de friskas futila bekymmer.
Ribban är kvar där den lämnades sist och avsnitt åtta klarar höjden galant. Vi är tillbaka sex år efter Rhaenyras (Emma D’Arcy) och Daemons (Matt Smith) bröllop. De lever vad som verkar vara ett gott liv på Dragonstone. Det visar sig dock att piraterna som det krigades mot tidigt under säsongen har gjort en återkomst och Corlys Velaryon (Steve Touissant) står inför döden. Vem som ska ta över Driftmark och kungadömets största flotta kommer på fråga av hans bror Vaemond (Wil Johnson). Med kung Viserys (Paddy Considine) gravt sjuk är nu Alicent (Olivia Cooke)och Otto Hightower (Rhys Ifans) den verkliga makten bakom tronen. I panik åker Rhaenyra och Daemon med barn till King’s Landing för att försöka få till stånd att Rhaenyras son, Lucerys (Elliot Grihault), är kvar som arvtagare till Driftmark.
I King’s Landing ser vi Viserys långt mycket sjukare än sist. Han tar sig knappt fram och bär en gyllene mask för att täcka hans vanställda ansikte. Rhaenyra fäller tårar när hon medger bördan kronan för med sig. Jag fäller tårar för Viserys. Döende som han är, fortsätter han att vara godhjärtad. Allt han vill ha är friden att kunna älska sin familj. Nu när döden hänger över honom gör han sitt yttersta för att mäkla fred runt middagsbordet. Förgäves får man nästan utgå ifrån, men exceptionellt rörande. Eileen Shims manus fortsätter att leverera väsentlig dramaturgisk spänning med klassiska teman. Sminkavdelningen måste också lyftas för ett utomordentligt utförande av Viserys avancerade sjukdomstillstånd.
Att Paddy Considine försvinner snart har stått klart länge. Nu verkar tiden kommen. Avsnitt nio brukar leverera den stora chocken i Game of Thrones. Vad som väntar kan jag som inte har läst boken bara gissa mig till, men jag är säker på att blod snart rinner en masse. Frågan är hur jag ska klara mig utan Paddy? Viserys har för mig varit höjdpunkten på mina dejter med HoT D. Detsamma gällde Petyr Baelish (Aidan Gillen) och Tyrion Lannister (Peter Dinklage) en gång i tiden, men båda klarade sig mycket längre än en enda säsong. Möjligen finns potential i de yngre karaktärerna, Rhaenyra och Daemons olika barn, men magkänslan pekar på att en stor del av dem inte kommer att leva längre än sin farbror/morfar. Vi får helt enkelt se vad nästa dejt bringar.
7. Driftmark
Jag tror att jag är kär. Sjunde dejten var nästintill perfekt. Det kändes som att se Game of Thrones under de gamla goda tiderna. Att HoT D är syster till GoT är bara passande, speciellt i och med det här avsnittets incestuösa toner.
Miguel Sapochnik som stod för avsnitt sex fortsätter att leverera spänning som känns mer hemma i tidiga säsonger av Game of Thrones än i de avsnitt han själv regisserade 2015–19. Visuellt är det klart att hans ständige kompanjon Fabian Wagner står för fotot. Det som dock utmärker sig är hur manuset sakta bygger spänningen runt ett relativt enkelt skal. Nästintill hela avsnittet utspelar sig på en ö – Driftmark. Alla i släkten är samlade för Laena Velaryons (Nanna Blondell) begravning. I första akten är konflikterna underförstådda. Publiken får anledning att undra hur länge det håller sig, och hur det kommer att brista; för brista gör det till slut. När blodet väl kommer är det inte heller onödigt. Såren fyller ett syfte utöver att tjäna som chockfaktor.
Det är svårt att veta vad som egentligen står bakom att kvalitén stadigt ökat. Sapochnik kan säkert vara en del av ekvationen, men det vore att bortse från att tv-produktion är ett lagarbete. Om någon ändå ska lyftas måste det vara Kevin Lau. Likt Sara Hess sist, lyckas Laus manus avstå från att vara övertydligt. Inte bara det, handlingen lyckas också introducera flera mindre teman och avrunda dem i samma avsnitt. Dialogen är vass hela vägen igenom, och vi får dessutom en och annan intrigvändning. Jag måste medge att det är första gången sedan 2014 som jag känner att jag vill se om ett avsnitt precis efter att ha sett klart det.
Jag börjar känna samma dragkraft till min exfrus syster som Rhaenyra (Emma D’Arcy) känner till sin farbror Deamon (Matt Smith). Game of Thrones är tillbaka. Som ärrad skeptiker är jag bara osäker på om standarden kan hållas så hög framöver. Serien har varit toppklassig än så länge, men kalibern på avsnitten har varierat tämligen mycket.
6. The Princess and the Queen
Nytt blod och ett ordentligt tidshopp ger en rejäl skjuts till berättelsen.
I sjätte avsnittet får vi säga hej till ett helt nytt gäng skådespelare. Tio år har nämligen passerat sedan bröllopsfiaskot. Bland annat har Milly Alcock bytts ut mot Emma D’Arcy i rollen som Rhaenyra, Emily Carrey mot Olivia Cooke i rollen som Alicent Hightower, och Savannah Steyn mot svenska Nanna Blondell som Laena Velaryon. De är alla fysiskt väldigt lika, något som har lett till förvirring för de som har hängt med mina veckovisa recensioner. Cooke och Carrey är så pass lika på håll att jag länge misstog mig i mina texter.
Bytet av skådespelare är nödvändigt, och markerar en tydlig brytning mot det förflutna. Inte alla ersätts dock. Paddy Considine får fortsätta att briljera i en nedbruten kropp. Det är främst de yngre karaktärerna som får nya tolkar. I sällskap av ett av säsongens mest välskrivna avsnitt blir det ett välkommet skifte – om det än är bitterljuvt att veta att Emily Carrey med mera inte kommer tillbaka.
I texten om min förra ”dejt” skrev jag att författarna behövde tona ned övertydligheten för att få mig helt och hållet beroende. Tack vare Ryan J. Condal och Sara Hess är jag nästan där. Tidshoppet må ha hjälpt, men det är tydligt att kvalitén har ökat. Relationers utveckling under tio år antyds av hur karaktärer behandlar varandra snarare än via utläggning. För tio år sedan föreslog Ser Criston Cole (Fabien Frankel) att han och Rhaenyra skulle rymma tillsammans och gifta sig. Nu ser de kyligt på varandra och delar inga ord. Bakom hennes rygg kallar han henne för ”a spoiled cunt” (vilket as han har blivit!). Planer smids diskret även för publiken på ett sätt som höjer spänningen. Vi får ledtrådar, men inga omedelbara svar. De tidiga säsongerna av Game of Thrones känns igen. Dessutom börjar konflikterna äntligen att nå kokpunkten. Krig och mord känns mer och mer oundvikligt för varje minut som går.
Som kritiker är jag dock tvungen att säga att den inte är perfekt. Trots att författarna har slutat behandla publiken som barn fortsätter de att sträcka ut en onödig hand. Vissa detaljer fortsätter att framstå som utläggning. Det tydligaste exemplet i det här avsnittet kretsar kring Larys Strong (Matthew Needham) vars personliga symbol är ett bi – en symbol som han väljer att utrusta ett gäng kriminella med trots att han tjänar på att förbli anonym. Förhoppningsvis har jag missat något och en förklaring gör sig gällande nästa vecka.
Nu håller jag tummarna på att kommande dejter håller ribban som denna har satt. Har jag tur kanske den höjs en sista aln.
5. We Light the Way
Giftermål i Westeros fortsätter att överraska alla inbjudna.
Efter mitt tjat om att min förra House of the Dragon-dejt tedde sig repetitiv får jag nu delvis krypa till korset. Det här avsnittet visade sig innehålla en dos av spänning jag inte har känt på länge i Game of Thrones-världen. Intrigen är tillbaka och likaså känslan av att inte veta om ett kungligt giftermål kommer att sluta med tårt- eller blodsmak.
Avsnitt fem tar vid utan något större hopp i tidslinjen. I stället är det berättelsen i sig som tar ny fart. En sjuk Viserys (Paddy Considine) ger sig ut till Driftmark för att förhandla fram ett giftermål mellan Rhaenyra (Milly Alcock) och Lord Corlys (Steve Toussaint) son Laenor Velaryon (John MacMillan). Giftermålet är ryggmärgen i avsnittet. Utan att avslöja för mycket gör Rheanyra ett val som sår förgörelsens frön – ett val som, hennes starkare ställningstaganden till trots, påminner mycket om de dilemman hennes far Viserys ställs inför regelbundet. Rhaenyra försöker att äta kakan och ha den kvar – ett recept lika fruktlöst som faderns velighet. Och förgörelsen kommer snabbt – mycket snabbare än väntat. Redan under välkomstkalaset inför hennes bröllop i King’s Landing börjar korthuset att rasa samman. Alicent Hightower (Emily Carey) gör entré i en symbolladdad grön klänning mitt under banketten – en symbol för krig i hennes dynasti. Prins Daemon (Matt Smith) gör också intåg i festen trots att han är bannlyst – men i Targaryens svartröda färger. I bakgrunden blir kärleksintrigerna alltmer politiskt laddade, och nya makthungriga spelare tar allt större plats, som exempelvis Larys Strong (Matthew Needham) och Lord Lyonel Strong (Gavin Spokes). Blandningen kryddas med en dos Joffrey (Solly McLeod), ett namn som bådar oråd. Katastrof går inte på förhand att utesluta.
Seriens styrka är fortsatt den fantastiska skådespelarensemblen. Nästintill alla gör en otrolig insats. Favoriten är dock fortfarande Paddy Considine som än så länge fortsätter stjäla showen. Eve Best i rollen som Princess Rhaenys Targaryen är också enastående trots hennes förhållandevis korta skärmtid. Som en stor beundrare av den mer subtila politiska intrigen i Game of Thrones ser jag dock väldigt mycket fram emot att iaktta hur Matthew Needham och Gavin Spokes utvecklas i rollen som ledande figurer i House Strong. Deras sluga politiska spel påminner mycket om favoritkaraktärer som Petyr Baelish (Aidan Gillen) och Varys (Conleth Hill).
Avsnittet är också starkt laddad med symbolik. Kronan faller till marken. En råtta dricker från en blodpöl. En utländsk blombuske växer sig stark i King’s Landing. Skalmodellen närmar sig fulländning ju svagare dess upphovsman blir. Det är starka bilder som skymtar om framtiden och något som jag gärna ser fortsätter – så länge det är subtilt. Ett fortsatt problem för mig personligen är att manuset i mångt och mycket väljer övertydlighet hellre än den finess som dominerade de tidiga säsongerna av Game of Thrones. Ett exempel från detta avsnitt är Alicents tidigare nämnda intåg i grön klänning. Som scenen är strukturerad nu förklaras färgvalet omedelbart under hennes intåg i en kort interaktion mellan Larys och hans bror Harwin Strong (Ryan Corr). Dialogen mellan dessa har ingen annan funktion än just utläggning. En mer finslipad version hade kunnat introducera denna detalj i en annan kontext, antingen i en tidigare scen eller ett tidigare avsnitt. Varför författarna Ryan J. Condal och Charmaine De Grate, som står för avsnittet, väljer att fortsatt behandla publiken som barn är ett mysterium.
Får vi se något liknande framöver med en aning mer finess lär jag bli utomordentligt beroende.
4. King of the Narrow Sea
Det är repetitivt nu. Jag börjar bli lika velig som Viserys.
Inför min fjärde träff förväntade jag mig att vi skulle besöka något nytt. Eftersom det är hon som bestämmer får jag aldrig veta i förväg. Till min överraskning var vi tillbaka på samma kafé som förr. Det börjar bli repetitivt.
Det är inte så att jag vill ha eldvågor som dödar hundratals åt gången hela tiden. De politiska intrigerna är det som fick mig att bli kär i Game of Thrones. Men i det fjärde avsnittet av House of the Dragon är vi låsta i samma gamla problematik. Deamon (Matt Smith) är tillbaka i god nåd hos riket, Viserys (Paddy Considine) är fortfarande förtryckt av tronarvingefrågan, och Rhaenyras (Milly Alcock) relation till Alicent (Emily Carey) är åter vänskaplig – i alla fall tills att allt rasar samman igen. Avsnitt fyra blir som att se schackspelare ställa pjäserna tillbaka till sina ursprungliga positioner inför en ny match.
Intrigerna fortsätter, men det är något som inte riktigt står rätt till. Antingen har jag blivit för smart för mitt eget bästa, eller så har Ryan J. Condal, och Ira Parker, som står för manuset, valt att vara lite för övertydliga för min smak. Serien har i stora delar präglats av att det inte krävs mycket tänkande för att utröna framtiden. Ett exempel som inte kräver en stor spoiler är när Deamon återvänder till Kings Landing för att träffa sin bror. Vi ser först hur hans drake flyger mot staden. Vi antar att det är Deamon, men vi kan inte veta med säkerhet. Vi förflyttar oss till tronsalen. Produktionen väljer här att låta skvallret berätta för oss att det de facto är Deamon som är på väg. När Deamon väl gör entré en lång stund senare känner jag därför ingenting. Det samma gällde i andra avsnittet när Viserys valde Alicent till sin fästmö. Hela avsnittet gick ut på att antyda att han skulle göra det. En scen som kunde ha varit nervkittlande blev snarare ett behärskat uppträdande.
När Ser Otto Hightower (Rhys Ifans) i detta avsnitt sitter på en saftig hemlighet väljer han att gå till kungen utan större bevis. I för sig är det i sig förvånande, och något som får konsekvenser, men det är inte speciellt fängslande eller oförutsägbart. Ställ det i kontrast till Joffreys (Jack Gleeson) mystiska död i GoT – ett mysterium som hade ett svar för de som följde historien noggrant. Jag har respekt för att det är en skör balansgång mellan att ge för mycket och för lite information. Tjechovs pistol, principen om att det som introduceras i första akten måste ha betydelse för den sista akten, gäller också motsols. I det här fallet verkar dock manuset inte lita på publikens klokhet. Mina svenska medrecensenter menade tidigt att att HoT D var ”berättartekniskt slarvigt”. För mig kändes det för tidigt att avkunna dom, men de kanske hade rätt.
Nu när vi är nästan halvvägs genom säsongen sticker särskilt en aspekt ut i detta avsnitt: var tog de starka kvinnorna vägen? I Game of Thrones hade vi listiga maktspelare som Olenna Tyrell (Diana Rigg), Cersei Lannister (Lena Headey), Margaery Tyrell (Natalie Dormer) och Yara Greyjoy (Ghemma Whelan). 170 år tillbaka i tiden är dock alla kvinnor helt underkastade den patriarkala dominansen. Det enda de verkar oroa sig över i HoT D är giftermål, barn och sex. Det är en ännu mer sexistisk värld än Game of Thrones och den verkliga medeltida epok den baseras på. Det är också en långt mer våldsam värld, där att döda i ett riddarspel eller under en kunglig audiens ser ut att vara regel snarare än undantag.
Åtminstone fortsätter tonsättningen och fotografin att briljera. Det återstår att se om nästa dejt tar mig till mer engagerande omgivningar.
3. Second of His Name
Tabun kring att träffa min exfrus familj har börjat att vittra isär. Hot D (House of the Dragon) är, trots sina familjära drag till Game of Thrones, säregen. D.v.s: jag har slutat fixera vid att honär min exfrus syster och istället börjat att se henne för den hon är. I seriens tredje avsnitt hoppar vi fram tre år i tiden och absolut alla är bittrare än när vi sist såg dem, förutom möjligen Viserys (Paddy Considine) tvåårige son Aegon (Jake och Rory Heard), som ännu inte har lärt sig hur slitsamt livet är. Rhaenyra (Milly Alcock) och Alicent Hightowers (Emily Carey) relation har försämrats – nu när Alicent har blivit Rhaenyras styvmoder ser de gamla vännerna på varandra med avsky. Centralt för handlingen är fortsatt spänningarna mellan far och dotter, eftersom alla i kungadömet utgår ifrån att Viserys ska utse sin förstfödde son Aegon som tronarvinge och därmed nedklassa Rhaenyra. Det är inget obetydligt beslut – till skillnad från Tywin Lannister i Game of Thrones är valet mellan kärlek och ”god strategi” sönderfrätande på Viesrys känslor. Vid ett tillfälle utbrister han:
“I am forever doomed to anger one person in the pleasing of another.”
Författarnas fokus på att ge oss en detaljrik insyn i de inre svårigheterna i makthavarrollen skiljer sig en del från originalserien. I det senare fallet såg vi hur kungarna och drottningarnas beslut ledde till motgångar och framgångar. Här får vi istället en inblick i omöjligheten för en monark att ta ett ett ”rationellt” beslut. Viserys är en omtänksam man som värdesätter familj och kärlek framför politik och strategi, inte olikt Eddard Stark i originalserien. Skillnaden är att Ned handlade utifrån en orubbbar hederskänsla, medan Viserys är mer velande och det är denna dualitet och konflikt inom honom som jag ser fram emot att se utvecklas vidare i showen. Det är nytt och spännande.
Däremot är inte allt felfritt. I kontrast mot Viserys och Rhaenyras berättelse har vi Daemons (Matt Smith) kamp mot den mystiska piraten ”Crabfeeder”: en maskerad och leprös man som nämndes om och om igen under förra avsnittet. Han visar sig vara en prins; det antyds i alla fall. Om det är en självpåtagen titel eller om Drahar (Daniel Scott-Smith), som han egentligen heter, har kungligt blod är oklart. Daemon har tillsammans med Corlys Velaryon (Steve Toussaint) bekämpat piraten med drakar och soldater i tre år utan framgång. Riktigt hur de misslyckas så pass är ett mysterium (plot hole). Alla som har lite sinne för strategi inser snabbt att det hela inte går ihop när ena sidan har tillgång till oslagbara drakar; fiendens mat borde så småningom ta slut och med detta deras möjlighet att hota båttrafiken. Men författarna måste hitta på något för Daemon att göra. I sista stund kommer de på en ganska rubbad strategi som tillåter Matt Smith att utföra alla tänkbara slagfältsklyschor. Han svingar sig fram som en superhjälte och fienderna attackerar honom såklart en i taget. Hur det går kan ni gissa er fram till men det är svårt att bry sig. Vem är Crabfeeder? Varför ska jag som tittare bry mig ifall han lever eller dör? Det är frågor som vi tyvärr inte svar på.
Inför nästa träff med House of the Dragon kan jag bara hoppas att vi kan fördjupa de aspekter som redan går bra. Nu när vi är på tredje dejten vill jag självklart se henne igen.
2. The Rogue Prince
Taktpinnen rör sig långsamt efter en intensiv start.
Efter första träffen med min exfrus syster, eller Hot D (som George R. R. Martin kallar serien) hade jag fjärilar i magen. Men efter andra dejten vet jag inte riktigt vad jag ska tänka. Jag kanske är för ivrig för krig. Sex månader har flutit förbi sedan handlingen i det inledande kapitlet, och medan rådet tvingar Kung Viserys (Paddy Considine) att börja överväga omgifte, gör Prins Daemon (Matt Smith) sitt bästa för att reta upp sin bror efter att ha tagit över öborgen Dragonstone. Den drivande handlingen i avsnittet är just giftermålsintrigen – och visst är det en rimlig riktning, men den är alldeles för förutsägbar. Den kemi som jag upplevde mellan mig och serien sist, är inte riktigt lika närvarande denna gång.
Manuset fortsätter att spela på karaktärernas mångfacetterade personligheter, men med siktet inställt på två till tre säsonger till (säsong två blev greenlightad i veckan) verkar författarna i just detta kapitel ha tagit det lite för lugnt. Paddy Considine och Matt Smith är fortsatt lysande, även om Smith får mindre skärmtid i det här avsnittet. Något som står ut är att vi för första gången får ett officiellt öppningsmontage – tyvärr är den en häpnadsväckande demonstration i fantasilöshet. I stället för något nytt och spännande blir det exakt samma introlåt som under GoT. Sekvensen är också i samma stil som GoT med en flygande kamera som hoppar runt genom ett landskap. I detta fall är det ett familjeträd bundet av blod som rinner genom ”Old Valyria”.
House of the Dragon är en berättelse baserad på boken Fire & Blood. I motsats till handlingarna i Game of Thrones utspelar sig konflikten den här gången under en hel generation. Då jag själv inte har läst boken kan jag bara spekulera i att de första avsnitten ska utgöra en form av bakgrundshistoria som förklarar varför det blir krig senare. Avsnitt två avslutas med ett löfte om ett kommande mindre krig om några öar. Dock känns den handlingen mest som en tangent till det stora politiska spelet. Den som lyckas visa sin makt i ögruppen kan komma att vinna ett större inflytande, men jag tvingas att fråga mig själv om jag orkar bry mig i det fall det drar ut på tiden. I kampen mot den mystiska piraten “Crabfeeder” är bara Daemon involverad i för tillfället. Om det inte växer till en direkt kamp mellan Daemon och Rhaenyra känns det ganska ointressant. Just nu framstår det som en lång sidequest i ett rollspel. Det återstår att se om den tar en större plats i händelseförloppet. Mer fängslande blir att se hur relationen mellan vännerna Rhaenyra och Alicent Hightower (Emily Carey) utvecklar sig nu när politiken bygger en allt större mur emellan dem.
Hoppet om något storslaget är ännu inte död. Min ivrighet kan mycket väl vara det som har bländat mitt omdöme.
1. The Heirs of the Dragon
Jag är hemma igen efter mitt första återseende med GoT-universumet sedan uppbrottet. Något har hänt. Jag tror att jag håller på att bli kär.
House of the Dragon utspelar sig drygt 170 år innan händelserna i Game of Thrones. Det är House Targaryen som står i fokus och det bäddas för inbördeskrig mellan familjemedlemmar som tycker sig ha rätt till Järntronen. På många sätt är första avsnittet en prolog till det som följer. Vi får veta just hur det kommer sig att farbror och brorsdotter seglar rakt mot en konflikt. Flera av mina svenska medrecensenter har pekat på att det inte riktigt ”hettar till”, att det är ”berättartekniskt slarvigt” – att den är ”tråkig”. Men även om GoTs misslyckande dödade en del av magin, känns ändå det första avsnittet som en solid grund att bygga på – en första dejt med bra kemi. Det går att förutse till viss mån hur helheten kommer att utvecklas, men den detaljrika intrigen har redan börjat, även om den inte alltid syns. Vid ett flertal tillfällen fick jag gåshud och tvingades stoppa mig själv från att gråta.
Avsnittets mittpunkt var särskilt fängslande med dess redigering – en kontrast, utan att avslöja för mycket, mellan ett tournespeles urartande våld och den makt som Kung Viserys (Matt Smith) tvingas utöva när både barn och fru står inför döden i förlossningssängen. Det skapas klara motsättningar mellan karaktärernas viljor, personligheter, och relationer – väl förberett för en klassisk tragedi. Musiken är idealisk då den anspelar på Djawadis teman från originalserien men i en ny tappning. Visuellt är det hela klart upplagt som ett återbesök i gamla trakter. Det är platser vi känner igen som visas i långa panoraman, men med en tydligt tyngre estetik, vilket om än klyschigt är välkommet då det görs på ett välavvägt vis gentemot berättelsen – en berättelse som trots allt ser ut att fokusera på just det som gjorde GoT nyskapande: realistiska maktintriger. Till slut är skådespeleriet, både från mer kända namn som Matt Smith (Doctor Who, The Crown) och Rhys Ifans (Harry Potter) och nyare namn som Milly Alcock och Emily Carey, på topp – i alla fall än så länge.
Den stora frågan är om det håller i sig, eller om mina förväntningar har trissats upp en aning för mycket – ett hopp om en ny relation till GoT, en som inte krossar mitt hjärta. Originalserien hade en solid grund som varade i flera säsonger. Kommer House of the Dragon gå samma väg mot ett abrupt avslut som böjer sig till det som tycks vara mest oförutsägbart för oförutsägbarhetens skull? Eller får vi ett konsekvent avslut? Bör jag låta mig själv förälskas eller ta det försiktigt? Jag ser fram emot vår träff nästa vecka. Jag håller er uppdaterade.
