En ny dejtingomgång i Westeros: House of the Dragon säsong två
Mitt förhållande med Game of Thrones fick ett katastrofalt slut. Vi var gifta i många år. Jag var lojal från början till slut. Jag hade till och med en podcast där jag dissekerade avsnitt efter avsnitt, scen för scen. Men allt började braka samman efter den femte säsongen. När uppbrottet kom 2019 tog jag det väldigt hårt. Kvaliteten hade tagit en rejäl dipp och hon var inte längre den jag förälskade mig i 2011. För två år sedan ringde dock telefonen. Det var min ex-frus syster, House of the Dragon, som bjöd mig på fika.
Jag tänker inte gå in på detaljer. Resan genom alla tio dejter kan ni läsa mer ingående här. Kortfattat var det trevande, ibland spännande och emellanåt frustrerande. Jag var skeptisk till att det verkligen kunde vara bra. Mitt hjärta var inte helt öppet för att dejta en närstående till min fru; det var något tabu över det hela. Men trots vissa snedsteg och en del förvirring, fann jag mig ofta charmad och hoppfull.
Nu har hon ringt igen. Hon har redan planerat sommaren och ni får följa med på resan. Spänningen finns där, likaså oron över gamla sår som kan rivas upp. Jag kan dock inte låta bli att hoppas att den här säsongen kommer att fördjupa vår relation, att vi får se mer komplexa intriger och ännu starkare karaktärsutveckling. Är jag rädd att få mitt hjärta krossat? Bara en dåre skulle förneka det. Men man måste våga ge sitt hjärta för att finna kärlek. Låt säsong två börja!
8. The Queen Who Ever Was
Jag måste erkänna att den här dejten fick mig att inse något: HoT D har gått över gränsen. När jag ser tillbaka på sommaren inser jag hur hon har dragit runt mig och målat upp en bild av något som inte finns. “Nästa dejt, ja då kommer du att bli helt tagen. Vänta bara, så ska du se.” Nu har jag väntat och sommaren är slut. Hur jag än vrider och vänder på det ser jag inget som får mig att känna som jag gjorde för två år sedan. Då hade hon handen runt mitt hjärta. Jag kände att jag kanske trots allt skulle kunna ha något långvarigt med min ex-frus syster. Två år senare börjar jag ifrågasätta mina känslor. Var jag galen? Årets uppvisning känns som att någon bytt ut min dejt mot en plastig modelldocka.
Läser man mina tidigare texter har jag ändå försökt att hålla en positiv ton. Säsongens andra avsnitt Rhaenyra the Cruel var ändå en höjdare med dess tematiska fokus på hur makt och politik korrumperar nära relationer. Under tredje avsnittet höll jag mig också positivt inställd inför framtiden. Manuset var då inte alldeles för sjaskigt och det kändes som att man byggde upp till många episka slag ute på fältet under säsongen. Till slut kom ett slag under fjärde avsnittet, som trots sin tröga första halva levererade flera starka ögonblick. Sedan dess har det dock bara gått utför, speciellt med tanke på hur produktionen har valt att sätta punkt för säsongen.
Sedan slaget där Aegon II (Tom Glynn-Carney) bränts har knappt något hänt. Rhaenyra (Emma D’Arcy) har fått sina tre nya drakriddare, men dessa kom på plats först under näst sista avsnittet. Stackars Daemon (Matt Smith) vaknar äntligen upp från sin sex avsnitt långa hallucination. Fem avsnitt för många om man frågar mig. Simon Strong (Simon Russell Beale) har tack och lov gjort alla dessa scener i Harrenhal något underhållande. I Kings Landing har intrigen nästintill dött ut sedan Otto Hightower (Rhys Ifans) försvunnit iväg till sitt säte i Oldtown. Ett säte som jag förväntade mig se men som helt ignorerats. Oldtown och the Reach är inte de enda platserna som gått förbisedda. Jag har tidigare nämnt att det är forcerat att fokusera på House Stark. Det är det, och till viss del är det tur att de inte dykt upp för mycket. Men rent politiskt har The North, Storms End, och The Iron Islands inte ens nämnts vid olika förberedelser inför krig eller diverse möjliga allianser. Man lämnas med känslan av att produktionen ansett att mer komplex politik är för mycket för dem själva att hantera – som att de inte hade tillräckligt med tid att fylla.
I Driftmark syns det att HBO valt att spara in. Hela säsongen har vi i stort sett bara infunnit oss på en enda kuliss vid hamnen. Är det en pjäs jag tittar på eller en hög budget tv-serie? CGI-arbetet på drakar ska tydligen vara extremt dyrt. Är det där alla pengar bränts? Jag hade hellre sett mer intrig och politik än drakar som för det allra mesta flyger runt och inte gör något. Drakarna är inget mer än ett verktyg i berättelsen. Ge oss en berättelse, inte fina bilder på ett redskap. På tal om drakar når Rhaena (Phoebe Campbell) äntligen den vilda draken under det här avsnittet, och inget mer. Hon flyr från sina soldater, sina drakägg och barnen, Targeryendynastins framtid, utan att någon märker, till ett område som i GoT är känt för att vara extremt farligt, för att söka en vild drake. Om hon lyckas är matten extremt ohållbar för det gröna laget. Rhaenyra skulle enkelt kunna vinna kriget till priset av ett par drakar.
Det finns så mycket att klaga på. Jag skulle kunna skriva ganska länge, men det blir nästan lika långdraget och repetitivt som säsongen, så jag skonar er. Det finns mycket som ter sig ologiskt både i avsnittet och i säsongen. Det är inte en total katastrof som de sista säsongerna av GoT, men det är ändå förbryllande. Vissa saker känns improviserade, och som gjorda för att dra ut på tiden. Det är trick som jag är van vid från brasilianska telenovelas, men inget jag förväntar mig från HoT D.
Producenten Ryan Condal har i efterskalvet av finalen gått ut och sagt att kvaliteten fått lida på grund av en begränsad budget. Jag kan förstå att det har funnits begränsningar, det jag inte kan förstå är hur HBO låtit sig själva göra dessa begränsningar. Första säsongen var en succé. Vi såg fram emot rörande innehåll igen. Men istället valde man att kapa budgeten? Eller gjorde man det? Det ryktas om att varje avsnitt i HoT D kostat cirka 20 miljoner dollar att producera, långt över de 10 miljoner som GoT hade mot slutet. Pengar är bra, men det är inte allt. Man får arbeta inom ramen för det man har. Vi kunde ha haft otaliga scener mellan karaktärer i små grupper i naturliga miljöer som spelade mot varandra om makt och positioner såsom GoT var känt för i början. Det behövs inte gigantiska inspelningslokaler och drakeld i varje avsnitt.
När Ser Criston Cole (Fabien Frankel) utbrister “the dragons dance and men are like dust under their feet” är det en stark replik. Men en replik som flyter runt i en ganska svag kontext. Ironin är dock svidande. Tv-serien House of the Dragon dansar i skyn, och vi dödliga tittare är som stoft under deras makt. Oavsett hur mycket vi professionella kritiker klagar verkar dagens produktioner inställda på att ignorera oss (se The Witcher, Rings of Power med flera). Förhoppningsvis gäller det inte HoT D, men mina förhoppningar är inte höga. Börjar det att sjunka brukar det sällan flyta tillbaka till ytan.
Hur står det då till efter åtta dejter? Spänningen är lite som bortblåst. Den fördjupade relationen jag hoppades på blev aldrig av. Det var som att hon inte hade så mycket att säga, eller bara babblade på om saker jag redan hört. Är mitt hjärta brustet? Jag tror inte det. Det kom aldrig så långt att jag faktiskt skulle kunna säga att jag blev kär. Det var bara en förhoppning. Men hon har redan utlovat att det blir minst två dejtingomgångar till. Jag kommer inte att säga nej. Som La Rochefoucauld sa: hoppet är det sista som dör i en. Men jag kommer ta det mer tillbakalutat. Jag har andra serier och filmer att ta mig igenom. Kanske knackar jag på hos min ex-fru och ser om några av hennes tidiga säsonger. Att hoppas på för mycket verkar vara ett recept som bäddar för katastrof. Det bästa brukar hända med de som man minst anar.
Jag avslutar för i år med att yttra orden som hängivna fans kommer att känna igen: “My watch has ended.”
7. The Red Sowing
Vi börjar där vi lämnade. Som väntat är det Addam of Hull (Clinton Liberty) som har fått draken Seasmokes förtroende. Han väljer snabbt Rhaenyras (Emma D’Arcy) sida. Men två drakar återstår att få nya riddare för att Rhaenyra ska känna sig överlägsen det gröna laget. Veckans avsnitt kretsar kring att hitta just dessa riddare. Addam of Hull är Lord Corlys Velaryons (Steve Toussaint) oäkting, och även om den detaljen inte avslöjas, är hans oäkta status tillräckligt tydlig för att inspirera Rhaenyra att kalla till sig Targaryen-oäktingar från hela riket för att ge sig på att bli drakriddare. “Let us raise an army of bastards” utbrister Rhaenyra. Det blir en dragkamp mellan de som vill beskydda aristokratins privilegium och narrativ, mot möjligheten att stärka hennes maktbas här och nu.
Bland de som tar sig till Dragonstone för att ge sig på möjligheten att göra ett drastiskt karriärbyte finner vi Hugh (Kieran Bew) och Ulf (Tom Bennett), som tidigare innehaft roller som representanter för vanliga arbetare. Nu får deras tidigare relativt långa tid framför skärmen en tydlig förklaring. De är inte enbart vanliga arbetare. Snarare visar det sig att båda faktiskt är Targaryen-oäktingar. Inte bara det, men de lyckas båda på olika sätt bli riddare i ett eldinferno där många andra mister livet. Ulf får sin drake Silverwing trots sin tydliga feghet. Man undrar hur exakt drakarna väljer ut sina riddare. Att just dessa två karaktärer som tidigare låtit oss se en annan sida av Westeros nu upphöjs bort från folkmassorna är något ledsamt. Deras tidigare narrativ knyts ihop till en helhet, men samtidigt förlorar vi tittare en koppling till den vanliga människan under krigets gång. Det blir intressant att se hur de navigerar maktens korridorer och hur de behandlas av de etablerade familjerna. Är makten över en drake tillräckligt för att få andra att respektera en? Sedan kan man undra hur en sådan snabb vändning i livet påverkar en psykiskt. Nöjer man sig med en drake?
Trots att drakar har sin charm är det i Harrenhal som intrigerna blir som mest intressanta den här veckan. Med den gamle Grover Tullys död går titeln Lord Paramount av Riverun till den unge Oscar Tully (Archie Barnes). Trots hans unga år visar han sig vara skarp och får med sig sina undersåtar samtidigt som han tvingar Daemon att kompromissa. Det är politik i nivå med det som jag förväntar mig av Game of Thrones.
Något jag har märkt den här säsongen men valt att inte kommentera är hur pass gråskalig fotot är. Här menar jag inte att mättnaden aktivt dras ner, utan att ljusspelet i många av bilderna är väldigt platt. Jag skulle älska att ha en hemmabio av högsta kvalitet, men plattheten tillsammans med många ganska mörka partier gör det svårt för mig att urskilja detaljer ibland. Det är inte på den usla nivån det var under bland annat sista säsongen av GoT, men det är ändå anmärkningsvärt. Möjligen är detta ett medvetet stilistiskt val för att avbilda denna medeltidsaktiga konflikt i mindre fantasifulla toner?
Anmärkningsvärt är också att det bara återstår ett avsnitt denna säsong. Jag förstår inte alls vad som förväntas utspela sig. GoT hade som tradition att ha säsongens klimax under näst sista avsnittet, med det sista som en lättare avrundning. Här har det inte varit något klimax ännu, och det är inte alls tydligt vad som förväntas hända den kommande timmen. Denna dejt var varken usel eller särskilt rörande. Min ex-frus syster lovar att det kommer att bli ett spännande avslut på sommaren nästa vecka, men jag är inte helt övertygad. Vi får helt enkelt vänta och se.
6. Smallfolk
Vad kan jag säga? Ett bra avsnitt om produktionen hade haft fyra timmar kvar att runda av för säsongen. Med bara två veckor kvar till slutet är det däremot oroande att takten är så pass trög. Det blir varken stora känslomässiga berg- och dalbanor eller hopp fram i tiden. Utan att leta upp alldeles för mycket information om källmaterialet, utspelar sig kriget under ett par år. Alla rykten pekar på att HoT D kommer att sträcka sig till tre eller fyra säsonger. Om det bara blir tre är det ännu ett orosmoment att det går så sakta just nu.
Vi har redan sett Daemon (Matt Smith) fäktas med sina visioner. Hans koppling till Alys Rivers (Gayle Rankin) må vara förförande och fylld av mystik, men poängen börjar hamras hem för hårt. Viserys (Paddy Considine) dyker upp i hans visioner. Som en favorit förra säsongen är det välkommet. Däremot är det oklart vad som är nytt för publiken i det som förmedlas. Daemon mår dåligt över hur relationen till hans bror utvecklades. Som i vanliga drömmar återser han honom, återupplever ett trauma, och i hans fall, gör bot på relationen. Det finns inget i det som är nytt för mig som tittare, allt är redan underförstått sedan innan. Är det Alys som manipulerar honom genom detta? Oklart hur. Och även om det vore det, har vi redan sett hennes färdigheter med att brygga “starka” drycker.
När småfolket (avsnittets titel) gör uppror i Kings Landing är det inte oväntat. Vi har introducerats till vanliga arbetare i förväg genom bland andra Hugh (Kieran Bew) och Ulf (Tom Bennett). När Rhaenyra (Emma D’Arcy) skickar skepp fyllda med mat till den undernärda befolkningen i staden är det inte förvånande att folket vänder kappan till Aemonds (Ewan Mitchell) regim. Men en revolution blir det inte, utan snarare ett tillfälligt hack i kurvan. Alicent (Olivia Cooke) och Helaenas (Phia Saban) flykt i detta kaos blir en trevlig kontrast mot hur de avgudades av befolkningen bara för några avsnitt sedan.
Något mer irriterande är att mina förhoppningar om att Mysaria (Sonoya Mizuno) skulle ta ett steg tillbaka från skärmen undanröjts totalt när hon inleder en kärleksrelation med Rhaenyra. Det har bubblat en viss spänning där, speciellt från Rhaenyras sida då hon faktiskt spelas av någon som kan skådespelarkonsten. Mysarias manér är däremot förbryllande. Det går inte att tyda några reella känslor där. Är det poängen? Jag må vara för vaksam, men jag skulle aldrig lita på eller inleda en sexuell relation med någon jag inte kan se i ögat och lita på.
Och så till slut, avsnittets höjdpunkt, om man nu kan kalla det för det; Ser Steffon Darklyn (Anthony Flanagan) och sökandet efter nya drakriddare. Darklyn har varit med sedan första säsongen, mest i bakgrunden. Det visar sig att han har Targaryenblod sedan några generationer tillbaka och att han därför kanske kan rida draken Seasmoke. Det kostar honom livet, men inte utan att lämna oss med några starka ord:
“I well understand the risk and I accept it with gladness. I swore to ward my queen with all my strength, and to give my blood for hers. That is my oath, Your Grace.”
När Seasmoke ryktas ha en riddare i avsnittets sista sekunder är det därför med den förlusten i sinnet som Rhaenyra flyger ut i skyn för att se vem den här mystiska riddaren är, och säkra dess lojalitet. Att vi som tittare redan anar vem det är tal om gör mig rastlös inför nästa träff med HoT D.
5. Regent
Ännu en vecka, ännu en träff med HoT D. Efter förra avsnittets actionfyllda scener är det nu i sin ordning med ett lugnare tempo och mer intrig. Aegon II (Tom Glynn-Carney) lever, men bara nästan. Hans bror, prins Aemonds (Ewan Mitchell) opportunism delar ut sin avkastning; Aemond blir regent medan Aegon ligger nedbränd i koma i sin kammare. På andra sidan vattnet fortsätter Rhaenyra (Emma D’Arcy) att känna en viss maktlöshet inför eskaleringen. Som tidigare nämnt är hon benägen att själv flyga ut i slagfältet och erövra Kings Landing, men till skillnad från Aegon är hon medveten om riskerna.
Samtidigt finns en viss maktlöshet gentemot Daemon (Matt Smith), som i hemlighet planerar att själv krönas till konung, och hennes egen krigskonselj. De har tjafsat tidigare, men det finns en klar sexistisk ton som präglar konflikterna denna gång. När hennes son och tronarvinge Prins Jacaerys (Harry Collett) ifrågasätter henne, är det inte bara för att han ser henne som en överbeskyddande mor, men också dels för att hon just är en kvinna. Samma tema utspelar sig på den gröna sidan i och med Aemonds upphöjning till regentposten. Alicent (Olivia Cooke), den erfarna och det självklara valet för posten, förbisesför att hon är en kvinna. Hon får se sin egen blodtörstige son ta över för att hon, enbart på grund av sitt kön, anses representera svaghet. Hennes till synes närmaste allierade, Criston Cole (Fabien Frankel) och Larys Strong (Matthew Needham), överger henne framför hennes ögon. Bara Grand Maester Orwyle (Kurt Egyiawan) försvarar henne. Hon blir överspelad och övergiven. Varken Alicent eller Otto Hightower (Rhys Ifans) sitter vid rodret längre. Spelet som var deras från en början är bortom deras kontroll, och har tagit sig ett eget liv.
Trots det segare tempot är det ett attraktivt avsnitt. Temat om att bli åsidosatt av män som kvinna är alltid relevant. Här lyckas regissören Clare Kilner och manusförfattarna att inte göra det övertydligt. Det späds ut med andra berättelser som stadigt fortsätter att byggas upp. Främst bland dem denna gång är Daemons visioner och relation med häxliknande Alys Rivers (Gayle Rankin). Han verkar bli allt mer plågad av hennes magiska drycker. Vi bjuds på en spicy sexscen mellan Daemon och en ung kvinna med Tagaryen-drag. Det visar sig vara hans mor. En dröm förvisso, men vad som är verkligt och inte i Harrenhals hallar har börjat suddas ut. Kanske är det Alys Rivers han går till sängs med? Daemon är inte längre den han var när han landade där för bara några avsnitt sedan. Är det magiska krafter som påverkar honom, eller är det Alys Rivers som har honom i hans makt? Jag blir så pass nyfiken att jag måste stoppa mig själv från att söka fram svaren online. Serien är trots allt baserad på George R. R. Martins Fire & Blood.
En höjdpunkt denna vecka måste vara när Baela Targaryen (Bethany Antonia) utbrister till sin morfar – “I am blood and fire. Driftmark must pass to salt and sea”. Starkt och poetiskt. Mindre bra var när Rhaenyra ännu en gång behövde spela mot Mysaria “The White Worm” (Sonoya Mizuno). Emma D’Arcy är en underbar skådespelare. Sonoya Mizuno är inte det tyvärr. Jag har försökt henne en chans, men när hennes stela repliker gör ett avtryck även på D’Arcys prestation måste jag säga det som det är. Det är antagligen för sent att byta ut henne. Förhoppningsvis är hon inte väldigt relevant för det som komma skall. Annars kan jag inte klaga. Tre avsnitt väntar. Frågan är hur säsongen kommer att avrundas. Kommer vi att se Rhaenyras drakar i Kings Landing, eller väntar mer död och förödelse innan dess? Själv tror jag att säsongen går ut med en smäll. Det gröna laget ser ut att ha fördelen i kriget just nu. Vi kommer med säkerhet att se ett djärvt drag från det svarta laget – och någon betydelsefull kommer att stupa. Om ingen dör är det trots allt inte Game of Thrones
4. The Red Dragon and the Gold
En dejt som börjar träigt men avslutas i en emotionell extas.
På IMDb är detta avsnitt det högst betygsatta bland alla HoT D avsnitt än så länge; hela 9.7 av 10 stjärnor i skrivande stund. Hade hela avsnittet hållit samma mått som den senare halvan hade jag varit mån om att hålla med. Det blir riktigt medryckande när det väl sätter igång, men första halvan är tyvärr lite seg och når inte riktigt den standard som vi såg senast i The Burning Mill. Ryan J. Condal verkar ha skrivit manus ensam den här gången. Kanske ligger Condals talang mer i action och visuellt berättande än i dialog.
P.J. Dillons fotoarbete är nog inte i nivå med Hoyte Van Hoytemas eller Roger Deakins, men det är ändå något som står ut. Han ansvarar också för fotot under säsongens första avsnitt. Gemensamt för båda avsnitten visuellt är just ett fokus på den underliggande betydelsen i bildspråket.
När politiken och dialogen tar ett steg tillbaka ungefär i mitten, blir det plötsligt riktigt spännande. Drakarnas dans börjar på riktigt, och kriget har äntligen kommit till skärmen. Targaryen mot Targaryen, drake mot drake. Ramin Djawadis musik drar en in i det känslomässiga djup som plågar karaktärerna på slagfältet. Ser Criston Cole (Fabien Frankel), Aegon II (Tom Glynn-Carney), och Prins Aemond (Ewan Mitchell) gör alla fantastiska uppträdanden; men det är Eve Best i rollen som prinsessan Rhaenys som presterar på högsta nivå. Det är hennes sista metaforiska dans, och vilken dans det är!
Under ett antal avsnitt har det anspelats på att Rhaenys psykologiska tillstånd kanske inte är det allra bästa. Hon lever men ser inte vad hon har att leva för. När hon sedan rider på sin drake Meleys (den röda), blir det tydligt vad som väntar. Det är en självdestruktiv impuls som drar henne ut. På samma sätt agerar Aegon II av impuls och flyger ut med sin drake Sunfyre (den guldiga). Ofta talas det om självbevarelsedriften hos människan, men alldeles för lite om dödsdriften. I kampen mellan Rhaenys, Aegon, och Aemond och hans drake Vhagar, är det ett poetiskt porträtt av människans dödsdrift som kommer fram. Det är också en rörande illustration av mod och människan när den har makt; vare sig det är över arméer eller drakar.
Rhaenys är borta, och Aegon II kommer antingen att vara död eller kraftigt förlamad i kommande avsnitt. Trots att Rhaenys roll varit något tillbakadragen är det nu jag inser hur mycket hon kommer att saknas. Karaktärer dör, den ena efter den andra, och det lär bara öka i takt framöver nu när kriget eskalerat fullständigt. Vem blir kvar och vilka handlingar tar plats när andra omkommer? Det blir spännande att se vart detta tar oss. Algoritmerna har försökt påbörja en tvångsmatning av invecklade HoT D– och Game of Thrones-teorier. Det är nog bara att acceptera min dödsdrift vid det här laget och ta det som det kommer. Det har varit kul, och man får bara hoppas att det förblir så framöver.
3. The Burning Mill
Ännu en måndag, ännu ett avsnitt av House of the Dragon. Sist var jag ivrig att se vad som väntade den här veckan, och jag måste erkänna att jag är tagen igen. Det är David Hancock som står för manuset den här gången, och tillsammans med regissören Geeta Vasant Patel, som stod för ett av förra säsongens bästa avsnitt, levererar de båda ännu en pärla.
Det har varit en konstant och långsam eskalering mot storslag och blodigt krig i Westeros sedan HoT D hade premiär 2022. För första gången börjar kriget spridas till slagfältet, och det är exceptionellt medryckande. Denna retsamma utdragning och förföring får mig att sitta på helspänn varje gång ett svärd slungas eller en drake flyger i skyn. Karaktärerna är nyanserade, och även om man inte håller med dem har serien som helhet fått mig att bry mig om dem. Från Aegon IIs (Tom Glynn-Carney) osäkerhet i sig själv och sin roll som konung, till Rhaenys Targaryens (Eve Best) navigerande genom ett liv hon aldrig hade föreställt sig som ung; alla lyckas framstå som människor man kan sympatisera med på något plan. Med ett bra manus och en stark regissör tillåts talangen bland skådespelarna att lysa.
Såsom serien i sin helhet, har avsnittet makt som dess centrala tema. Sist låg fokus på inre stridigheter inom familjen och ärans och känslornas roll i beslutsfattande. Denna gång ser vi snarare de uppoffringar man gör för att behålla makten, andra människors inflytande, och det omöjliga i att stoppa det kollektiva maskineriet på egen hand. Aegon II viker sig inför sitt råd, Rhaenyra (Emma D’Arcy) måste ta farväl av sina yngre barn, och både Alicent (Olivia Cooke) och Rhaenyra tvingas till insikten att det är för sent att vända tillbaka, trots att det finns kärlek mellan dem. Utan att avslöja för mycket är det kanske denna sista scen som är mest rörande. Två personer som innerligt bryr sig om varandra, och som båda vill vända tillbaka tiden, är påtvingade av omständigheterna och andra människors handlingar att gå skilda vägar. Det svider för att det är så pass vanligt i våra vardagliga liv att vi böjer inför yttre omständigheter istället för att låta ömhet och medkänsla segra.
Vi får också en underton av profetia och det övermäktiga under avsnittet. Tidigare har profetior som starkast kommit till tals via Helaena Targaryen (Phia Saban) och hennes synska uttalanden om råttor och förlorade ögon. Nu får Daemon (Matt Smith) uppleva sina egna visioner under en Weirwood i den hemsökta fästningen Harrenhal. Den sakta introduktionen till de mer magiska elementen i Westeros är välkommen. En snabb eskalering där skulle kännas forcerad.
Mitt enda missnöje är att säsongen bara kommer att bestå av åtta avsnitt istället för tio. Det blir två veckor mindre som jag kan tillbringa i HoT Ds närhet. Är alla dejter lika bra som denna vet jag inte vad jag ska göra när hon försvinner.
2. Rhaenyra the Cruel
Vilken comeback! Om första avsnittet var en återintroduktion som emellanåt var lite svår att följa med i svängarna, är andra avsnittet i denna säsong en rysare. Rhaenyra the Cruel ger smak på vad välskriven dialog och framförallt en stark tematisk röd tråd kan betyda för upplevelsen. Att jag också har sett igenom en längre recap kan ha hjälpt.
Vi har ännu inga flygande drakar som spyr eld över försvarslösa marktrupper. Trots att det kändes som att det var det som utlovades när första säsongen avslutades, bidrar den relativt långsamma eskaleringen till njutningen. Spänningen är det som förför. I det här avsnittet är temat tydligt, men inte övertydligt. Serien handlar i grunden om ett inbördeskrig inom en familj, och just här ser vi flera symboliska konflikter mellan familjemedlemmar – kontextualiserad inom ramen för makt och ära. Stridigheterna mellan fru och make (läs: brorsdotter och farbror), Rhaenyra och Daemon (Matt Smith och Emma D’Arcy), morfar och barnbarn, Otto Hightower och Aegon II (Rhys Ifans och Tom Glynn-Carney), och slutligen kanske mest dramatiskt, mellan tvillingbröderna Ser Arryk och Ser Erryk Cargyll (Luke Tittensor och Elliott Tittensor) är utsökta smakprov på buffén som står framdukad. Vi tvångsmatas inte med torr och redundant dialog. Jag kan inget mer än att tacka Sara Hess för manuset. Hon stod också för manus i avsnitt sex i första säsongen, som jag kallade för “ett av säsongens mest välskrivna avsnitt”, och även om vi bara är på andra avsnittet kan hon redan ha lyckats med samma bedrift i år.
Därutöver är fejderna inom ramen för olika maktförhållanden kryddade med ett extra lager känslor. I familjebråken finns en klassisk dos känsla över förnuft. Präglad av sorg och smärta agerar människor impulsivt. Det gäller både i familjebråken, men också i förhållanden som exempelvis den mellan Alicent Hightower (Olivia Cooke) och Ser Criston Cole (Fabien Frankel). Skådespelarensemblen är på topp. De bär alla på en komplexitet som har saknats emellanåt. Det blir verkligen svårt att veta vem det är man hejar på i en realistiskt värld som denna. Helaena Targaryen (Phia Saban) är antagligen den lättaste att stå bakom och vilja skydda till varje pris. Men få är som Helaena, och rent personlighetsmässigt är Otto Hightower kanske närmast mitt eget temperament. Det blir intressant att se vad som händer nu när han tvingas bort från Kings Landing.
Den enda mindre kritiken är Mysaria “The White Worm” (Sonoya Mizuno) som fortfarande inte faller mig i smaken. När hon läser sina repliker känns det forcerat. Det kanske är en del av karaktären, att det ska kännas att det inte står rätt till, att man inte ska lita på henne. Än så länge har det dock bara fått mig att bli medveten om att det är en skådespelare jag ser på och inte en karaktär.
Men jag är i varje fall fängslad. HoT D har lyckats påminna mig om vad det var som fick mig att gå igång sist. Jag väntar ivrigt på vad kommande dejter har att erbjuda. Vad smakar vi från buffén härnäst?
1. A Son for a Son
När jag såg det allra första avsnittet av House of the Dragon år 2022, sa jag att jag höll på att “bli kär” och att det var “en första dejt med bra kemi.”. Att säga att jag håller att bli kär i början av andra säsongen skulle vara en lögn. Vi har trots allt setts förut, och det var så pass länge sedan att jag inte riktigt minns exakt vad som hände eller hur jag kände sist. Förra säsongen konstaterade jag i slutet att det var “för spretigt för mig, även om den i jämförelse med andra tv-serier är en präktig show.”. När vi nu slungas in i det hela igen är det svårt att följa med i svängarna ibland. Det är mycket att ta in och minnas; men det är ingen dålig sak.
Det jag kan konstatera är att kemin ännu en gång är rätt bra. När öppningssekvensen går av stapeln med Ramin Djawadis berömda tema spelandes över en animerad vävd tapet á la Bayeuxtapeten, känner jag hur det kittlar till i huden. Vi ser scener ur det krig som väntar oss; död, eld och drakar. Som för att spela på kopplingen till Game of Thrones är det första vi ser en bild på Winterfell, där vi introduceras till Lord Cregan Stark (Tom Taylor). Hans roll i berättelsen är ännu oklar. Han växer förhoppningsvis in i en mer framträdande roll. Samtidigt är jag så trött på Stark-familjen då de hade så mycket av fokuset i GoT att det egentligen skulle kännas bättre om vi inte såg så mycket av honom alls. Det som fick igång mig mest under förra säsongen var, helt ärligt, de mer komplexa politiska intrigerna och de tabuaktiga relationerna i Targaryen-familjen. Sist fanns också en stigande spänning inför hur en till synes fredlig tid under kung Viserys (Paddy Considine) skulle braka samman. Nu har allt redan brakat samman och vi vet att det inte är fred som väntar runt hörnet. Istället ligger fokus i det här avsnittet på hur “Team Black”, alltså Drottning Rhaenyras (Emma D’Arcy) sida, ger igen för hennes son, Lucerys (Elliot Grihault) död.
Även om det är mycket att minnas är det inga stora hopp i tid och rum, eller alldeles för nyanserad dialog för att förstå vem som vill vad. Kanske gör manusförfattarna Ryan J. Condal och Ti Mikkel ett medvetet val att hålla tillbaka. Det känns inte särskilt troligt, men det uppskattas. Dock måste nästa avsnitt öka i komplexitet och nyans för att verkligen få igång mig. Utan Paddy Considine känns också skärmen rätt så tom. Ensemblen är av otroligt hög standard, och det är inte så att de inte väcker känslor, men Considine var så pass strålande att jag väntar ivrigt på att någon ska fylla hans skor.
Det är bra kemi mellan mig och HoT D ändå. Jag ser fram emot vad vår sommar tillsammans har att erbjuda.
