Sveriges främsta kortfilmsutmärkelse 1km Film lockar talanger från hela landet
Efter att ha försökt navigera oss på Karlaplan en kylig november eftermiddag hittar vi äntligen Filmhuset, där den stockholmsbaserade kurdisk-armeniska regissören Solîn Bakircian står och väntar på oss vid huvudentrén. Hon är nämligen en av de tio nominerade till en Sveriges största kortfilmspris, 1km film, som ger en lovande regitalang möjligheten att spela in en ny kortfilm. Priset är ett svenskt kortfilmsstipendium som instiftades år 1990 på Stockholms filmfestival för att gynna svensk kortfilm och som riktar sig till filmskapare verksamma i Sverige. För att delta skickar filmskaparna in en kortfilm på max trettio minuter tillsammans med en projektbeskrivning för en kommande kortfilm. I vinstpotten finns 100 000 kronor från Svenska Filminstitutet, 25 000 kronor från Film Stockholm och produktionsstöd från Nordisk Film Shortcut, Dagsljus och Teaterförbundet. Det totala värdet på priset är 350 000 kronor och ett produktionsstöd som ska räcka till 1km analog film, därav namnet- 1km film.
Vi går in i den oblygt brutalistiska byggnaden med ivriga förväntningar på att träffa få så många filmskapare som möjligt och se deras verk på en sådan historisk plats som Filmhuset är. Dessutom vi har fått äran att samtala med fyra av dem! Den första vi får möjligheten att träffa är Solîn, som är nominerad för sin film Om döttrar kunde döda, filmen handlar om en dysfunktionell relation mellan mor och dotter. Handlingen följer en moder som tar med sin dotter på ett retreat för att rädda deras relation. Snabbt blir det tydligt att detta inte är något vanligt retreat, eftersom de måste genomgå en rad okonventionella metoder tillsammans med de andra deltagarna.
Tillsammans sätter vi oss i foajén och påbörjar intervjun med detsamma då Solîn snart behöver återgå till att jobba innan visningen börjar. Eftersom vi ännu inte sett filmerna ber vi inledningsvis att filmskaparna att beskriva sitt verk med endast tre ord för att ge oss en uppfattning om verken. Hon svarar:
— Svår fråga! Udda, väldigt rosa och en bergodalbana.
Hennes svar gör oss främst väldigt nyfiken på att se filmen, men även att funderar över betydelse av färgen rosa har. Hon förklarar att det kontrasterar beteendet hos kvinnorna i filmen, att den framhäver en hårdhet som mjukas upp med den rosa estetiken.
Det låter som att filmen har ett feministiskt budskap.
— Ja, det kan man säga, säger hon och ler.
Vad ska du göra om du vinner?
— Ringa min pappa, eftersom berättelsen är hans. Sen ska vi fira!
Hon berättar att det redan känns som en vinst att ha blivit nominerad och att hon finner det inspirerande att få möta så många andra talangfulla filmskapare. Det utstrålar entusiasm och det känns inspirerande att fördjupa sig ner i hennes värld.
Vad har du för tips till unga filmskapare?
— Skapa! Kör bara, var inte rädd att för att misslyckas, eller för processen i skapandet. Ja bakk dej!
Vi ber henne att drömma fritt om sin framtid inom filmvärlden, och efter att hon funderat en stund berättar, berättar hon att hon drömmer om att förena film i Kurdistan med svensk film, med förhoppningen att bygga broar mellan länderna.
Ett starkt tema som framkommer bland de nominerade i år är sökandet efter identitet, tillhörighet och komplexa familjerelationer. En annan av de nominerade som utforskar dessa ämnen i hans filmskapande är Leonard Vincent Rode, en multitalang från Linköping som numera är baserad i Malmö. Vi inleder ett samtal med honom i väntan på att visningarna ska börja. Efter en kort stund av småprat fördjupar vi samtalet och frågar hur han skulle beskriva sin film med tre ord.
Han svarar:
— Ursprung, utanförskap och ålderdom.
Han har både regisserat, skrivit, filmat, klippt och producerat sin film The Man from Hungary, vilken handlar om en andra-generations invandrare med ungersk härkomst som åker sitt hemland för att besöka sin åldrande mor i hopp om att där återvinna känslan av nationell identitet.
Det låter som en personlig historia, stämmer det?
— Just detta är en personlig berättelse. Många av mina filmer rör sig mellan att vara spelfilm och autobiografiska. I det här fallet spelas huvudrollen av min pappa och min farmor är också med faktiskt. Jag har jobbat med familjetema i många år. Båda mina föräldrar och syskon har medverkat i mina filmer.
Leonards visuella uttryckssätt kan härledas till hans bakgrund inom installation och han förklarar att han gärna sammanflätar konst- och traditionella spelfilmer. Filmen är en av de få filmer situerade i konstfilmens gränsland som har nominerats i år. Familjetemat följer hans konstnärskap, vilket inkluderar fotografi och skulptur, där han ofta bearbetar minnen och återskapar scener ur sitt och sin familjs liv.
Vad har du för tips till unga filmskapare?
— Kolla på mycket film. Hitta dina favoriter och försök efterlikna dem. Genom att göra det kommer du sakta men säkert hitta det du vill göra och på så sätt utveckla din egen stil.
Likt Leonards film, och likaså Solîns, berör vårt nästa intervjuobjekt också familjerelationer och bearbetandet av minnen i kortfilmen Kräftor och tennsoldater. Vi fångar Stockholms egna regissör och poet, Ville Gobi, i hast påväg ut ur salongen; han sätter sig bredvid oss och pustar ut. Precis när vi börjar intervjun går Villes far förbi, vilket är signifikant då filmen handlar om deras relation. Förlagan till filmen är nämligen en dikt Ville skrev om honom och hans far med samma namn.
Vilka tre ord skulle du använda för att beskriva din film?
— Pappa, tid och eld.
Filmen handlar, som sagt, om bandet mellan far och son, vilket sätts på prov under deras årliga resa till landsbygden. Idén utlöstes av en incident på landet för flera år sedan, vilket väckte liv till minnen och drömmar. Det är en blandning mellan naturlig realitet och en svärmisk minnesvärld, enligt honom själv.
Hur känns det att vara nominerad till 1km film?
— Det känns först och främst jättekul att ha svensk premiär på hemmaplan. Den är visserligen inspelad på barnens ö i Roslagen, men alla i teamet är från Stockholm. Jag ser också fram emot att se de andra filmerna. Det är inte ofta man får chans att se kortfilm på bio.
Vad ska du göra om du vinner?
— Då gör jag min nya film Midsommar! Inte den av Ari Aster, det ska sägas. Då blir det till att återvända till barnens ö igen, säger han exalterat.
Innan det börjar bli dags att runda av träffar vi regissören och manusförfattaren Sebastian Johansson-Micci och hans kumpan Manne Indahl, som också regissör, men har i detta projekt skrivit, producerat och klippt deras kortfilm Filmen känns för vit.
Hur skulle ni beskriva filmen med tre ord?
— S: Bra fråga. Jag vet inte riktigt. Ängslig kanske?
— M: Skam, rädsla och tempo.
— S: Ja, det låter bra. Det kör vi på!
— Idén till filmen är, med betoning på tyvärr, baserad på personliga händelser, berättar Sebastian och skrattar.
— Mycket är självupplevt, sen har vi twistat till det en hel del, fyller Manne i.
Filmen handlar om en konstskola som har gjort en reklamfilm, men precis innan filmen ska visas för allmänheten påpekar en av kommunikatörerna att han ‘känner’ att filmen är för vit.
— M: Där börjar en diskussion vad de ska göra åt saken, och framför allt vems fel det är.
— S: ‘Det yttre ska dölja det inre’ var ett uttryck som vi använde oss av mycket i processen när vi skrev. Alltså att bilden utåt och hur man framstår är viktigare än vad man faktiskt tycker, tänker och gör. Personerna som sitter kring bordet spelar någon form av spel, utan att säga vad de tycker, men är rädda för sig själva.
Både Sebastian och Manne har gjort flera kortfilmer genom åren, men vad är vitsen med att göra kortfilm, undrar vi. Efter att de funderat en stund svarar de:
— S: Den största fördelen är att vässa sina kunskaper. Det är ett fantastiskt bra format av film att öva i. Sen att även bygga sin karriär, skapa samarbeten och knyta kontakter såklart. Det är också lättare att göra långfilm, om det är ens mål, genom att ha gjort några bra kortfilmer innan.
Vad har ni för tips till unga regissörer som funderar på att göra kortfilm?
— M: Om man är seriös med att göra en bra berättelse så ska man försöka hitta en berättelse som passar i det formatet. Att hitta något som är så konkret och kärnfullt som möjligt.
— S: Det kan räcka med en bra spaning bara, så länge det finns gehör för den hos andra såklart.
Nöjda efter fina samtal kliver vi spända in i biosalongen. Runt omkring oss minglar filmskapare från hela landet, och det slår oss hur litet kortfilms-Sverige är. Stämningen i biosalongen är full av förväntan och när eftertexterna från den sista filmen rullar fastslår att vi inte kommer gå därifrån besvikna. Vår enda invändning är att tio kortfilmer under tre timmar känns ganska mastigt, och att mycket hänger på publikens engagemang och vilken plats i ordningen man tilldelats. Trots en viss variation i genrer anser vi att det var en överrepresentation av drama- eller komedifilmer och vi konstaterar att vi gärna sett bredare representation av genrer. Ribban av årets upplaga av 1km är hög, och vi har absolut våra favoriter. Nu väntar vi på deltagarnas presentation av sina nästa projekt, och därefter kommer vinnaren koras på avslutningsfesten fredagen den 17de! Vi väntar med spänning!
Zara Luna Hjelm och Gustav Andersson Lilliehorn
