House of the Dragon går på tomgång
HoT D (House of The Dragon) har sänt det sista avsnittet av säsong tre. I början på sommaren förutspådde jag att det värsta som kunde hända var att jag framöver ignorerar HoT D och fortsätter min romans med A Knight of the Seven Kingdoms istället. Med facit i hand ser det ut som att det är precis så det kommer bli nästa säsong. All den charm som förfört mig i första säsongen är definitivt bortblåst nu. Lillasystern till Game of Thrones är precis det, en lillasyster.
Min kritik av första avsnittet i den nya säsongen summerar i stora delar det som har upprepat sig varje vecka nu i två månader. Det är en effektivitet med förbehåll. Å ena sidan är man inne i världen, uppslukad av magi och den politiska intrigens löfte. Å andra sidan är dialogen fortsatt övertydlig och karaktärernas utveckling är skakig och saknar tydlig riktning. Alla genomgår mardrömmar och gråter i vad som känns som nästan varje avsnitt. Det håller inte – känslor måste förtjänas.
Aemond Targaryen (Ewan Mitchell) tillbringar nästan hela säsongen i en sorts evig och olidlig feberdröm i Harrenhal med Alys Rivers (Gayle Rankin), precis som Daemon Targaryen (Matt Smith) gjorde i andra säsongen. Även om Mitchell och Rankin är dugliga skådespelare blir det hela överspelat med Alys Rivers gåtfullhet. Vi får ett avslöjande till slut, men bara först efter att vårt tålamod har prövats till bristningsgränsen av Harrenhal och hennes långdragna inverkan på Aemond och Daemon.
Inte heller Alicent Hightowers (Olivia Cooke) riktning och handlingar framstår som särskilt förankrade i något tydligt längre. Detsamma gäller huvudpersonerna Aegon II Targaryen (Tom Glynn-Carney) och Rhaenyra Targaryen (Emma D’Arcy), vars känslomässiga utveckling inte heller är särskilt tydlig. Rhaenyra är traumatiserad och överväldigad. Aegon II är bränd, ensam och på flykt. Detta håller i sig för dem båda under hela säsongen.
Den ostadiga bana som vi tvingas följa är symptomen snarare än sjukdomen. Åkomman är densamma som präglade andra säsongen: alldeles för många avsnitt som täcker för lite utveckling. Säsongens två första avsnitt förde handlingen framåt lite grann. Sedan stod det still i fem avsnitt tills vi anlände till det åttonde och sista avsnittet som inte gav några svar om vad som väntar. Fem avsnitt hade kunnat bli två, och då hade vi haft fyra hela avsnitt att föra handlingen framåt. Antingen det, eller så kunde serien faktiskt ha fått oss att bry oss genom att ge varje avsnitt en mer sammanhållen berättelse.
HoT D präglas också av en ensemble med blandad kompetensnivå. Det är när manuset är som svagast som skådespelarnas kvalitet står i störst kontrast. De allra bästa kan, trots sitt manus, charma oss till en tanke, en anande utveckling, en komplexitet, en själ bakom fasaden. Hit hör Matt Smith. Andra har svårare att framkalla nyanser där de inte finns. Emma D’Arcy är begåvad, men inte i samma liga som Matt Smith. Rhaenyras instabilitet framstår som plötslig och platt. Sedan har vi den tredje kategorin. Dit hör skådespelare som redan har svårt med ett bra manus och vars skådespeleri, med sämre ledning, skaver. Tyvärr är Sonoya Mizuno i rollen som Mysaria en av dem. Hennes monotona leverans framstår som att hon nyss tvingats memorera replikerna, utan att försöka leva in sig i känslorna bakom orden.
Till sist har vi fotot. Det är grått och tråkigt. De färger som fanns där under första säsongen är döda. Ska det spegla krigets själlösa och mörka natur? En klyscha vid det här laget, och helt ärligt bara tråkigt att titta på. House of The Dragon tillhör fantasy. Det är en värld med drakar, med häxor, med medeltida magi. Vi lever redan i en allt gråare värld. Kan inte jag få lite färg när jag kommer hem? Ska inte House of the Dragon vara som en broderad gobeläng, sprakande och förförisk?
Om det inte blir mycket prat och hype kring nästa säsong när den väl kommer blir detta nog det sista för min del. För sanningen är att jag har förälskat mig i en till av min exfru Game of Thrones familjemedlemmar – kusinen, A Knight of the Seven Kingdoms, och jag är inte ensam om det. Henne ser jag gärna igen.
