Litteraturredaktionen tipsar – årets bästa böcker
2025 går mot sitt slut med en smäll – inte med en suck. Här är litteraturredaktionens favoritböcker från det snart gångna året.
Nora
Schlager om sommaren av Ester Berg var sommarens diktsamling 2025. Men det kanske också är vinterns. I Schlager om sommaren får jag läsa hur årstiden upplevs av en tjej som precis blivit dumpad. Mycket skildras med en uppgiven, cynisk och nedkyld blick, samtidigt som den rena paniken tydligt träder fram. Jag älskar att läsa den uppgivna ilskan: “skinnjacka / smutsiga hundkäx / piss och vatten / kolonilotter”. Det är liksom en ilska över att förväntas finnas, agera och njuta i världen. Därför är det så enkelt att absorbera och förstå det Berg skriver. Upplevelsen som kommer av att bli dumpad är allas. Och de tillhör varken vår, sommar, höst eller vinter. När jag nu försöker klara mig igenom det depressiva vintermörkret är det särskilt tröstande att tänka på Bergs groteska skildringar av blomster och solsken.
Selma
En av årets bästa läsningar är utan tvekan Isabella Nilssons Tomhet och ömhet. Boken består av hundra texter, till formen pendlande mellan essän, prosan och poesin. Alla genomborras av leken med allvaret; av det seriösa tramsandet. Återkommande är såväl ensamheten och kärlekens baksidor som skrivandet och verklighetens premisser. Det är en skarp och rolig samling texter som visar prov på Nilssons absoluta gehör för språket och samtiden.
En favoritscen är denna, där diktjaget funderar över vad man ger till mannen som redan har förstört allt:
”jag lägger band på min förtvivlan
jag lägger olika slags färgglada band på min förtvivlan
billiga sidenband som jag köpt i en pysselbutik
vid Fridhemsplan
det blir kanske inte jättefint
[...]
förtvivlan var lika kompakt när jag kom hem
nu lägger jag band på den
för din skull, för att jag älskar dig mer än livet självt
och lite för att få använda min nya limpistol”
Vendela
Ja. Norrmännen. I våras frågade sig DN:s Malin Ullgren varför Norge är så bra på litteratur. Jag ställde mig samma fråga. Under mina studier i Litterär översättning på Valand försökte min lärare enträget pränta in att om vi någonsin ville bli något i litteraturvärlden, ja, då var det till Norge flytten skulle gå. DÄR satsas kapital på kulturen.
Och visst, pengar till kulturen skapar både tilltro och möjligheter, men det handlar inte enbart om ekonomiska förutsättningar, utan också om talang – eller vad man nu ska kalla det. Årets bästa läsning står Niels Fredrik Dahl för. Med Fars rygg får han hjärtat att vridas ur som en trasa.
I romanens kanske starkaste scen blir Far, ännu en liten pojke, bortlämnad och ensam på ett scoutläger. Hans namn ropas upp i högtalarna och han springer i panik mot det han är övertygad om ska bli ett straff.
I stället kliver hans far – Domaren – rakt in på lägerplatsen och säger: ”Jag har kommit för att hämta dig.” Barnets största dröm uppfylls i samma ögonblick som sorgen blir fullständig. Det starka ligger i att lycka och sorg inte går att skilja åt: barnets triumf är samtidigt ett bevis på hur djupt han redan har blivit övergiven.
Albert
Min favoritbok från 2025 måste nog vara Georgi Gospodinovs Trädgårdsmästaren och döden, som jag recenserade för KULT tidigare i höstas. Dels skriver han vackert och alldeles briljant om sin pappas död, dels har jag helt enkelt inte läst så många böcker som getts ut i år.
Under åren då Bulgarien var en kommunistisk diktatur lyckades Gospodinovs pappa alltid få ett intyg från sin tandläkare för att slippa delta i den årliga manifestationen till minne av Röda arméns intåg i landet. När han långt senare, i romanens presens, ligger på sin dödsbädd, är det här en av historierna far och son återberättar för varandra – pappan som står med sin paprikagrill i trädgården och vinkar till alla grannar som tågar förbi. Roligt, ljust och hoppfullt mitt i sorgen!
Amandus
Ligger du vaken om nätterna, rädd för framtiden? Det borde du. I romanen/profetiska visionen Blackbox av Andreas Lundberg gestaltas hur människans för tusentals år sedan planterade frö, det skrivna ordet, nu blommar ut i hennes undergång genom internet och AI. Det är en studie i människovarelsens mörkaste vrår, där skapande och undergång förbinds i en evig cirkel.
Från boken har jag snarare än en hel scen valt en att de mer talande styckena, eller prosadikten om man så vill:
”Är du här? Är du kvar? Det mörknar. Vem är du? Jag är inte en upplevelse i tiden. Svartbrända ruskor av ryggrad, några revben, smutsbrunt kranium som krympt av hettan. Sparka i askan. Helvetet brinner allt närmare. Här är AI som skapar allt från minutiöst detaljerade affärsplaner till logotyper och marknadsföring på några sekunder. Människorna applåderar som sälar. AI kan skriva dikt, såväl formsträng som vers libre, komponera musik i alla upptänkliga genrer, klona och förbättra vilken röst som helst, skulptera i marmor, rita katedraler, göra film, måla i akvarell och olja. Applåder. »Den kan i varje fall inte tänka själv«, upprepar Envar, som om det är en förmåga hon själv kan yvas över.
Den mineraliska tystnaden mellan tinningarna.”
Love
2025 var året då jag började skriva litteraturkritik mot betalning, ändå kommer jag knappt ihåg – förutom nyöversättningen av Clarice Lispectors fenomenala Stjärnans ögonblick, och Naturlagarna som jag precis börjat på – de femtio böcker jag läst. Augustnomineringarna ger inte heller någon vägledning vilka som var bra. Stor snark.
Bästa svenska är nog Lyra Eriksson Lindbäcks Genom delning som vinner på uteslutning. Vass och elak samtidssatir om arv, kärlek och syskonskap i mina kvarter på Södermalm. Vi känner varandra, men det spelar ingen roll. Köp den, läs den, ge henne ett pris.
Skriver från minnet nu. Men jag minns att det sista kapitlet var lite som att försöka blicka in genom en dörr som står på glänt, innan någon på andra sidan stänger den. Vad som skulle kunna bli sentimentalt blir något mer, tänk de sista minuterna i Gudfadern. Det är snyggt.
