Jag förstår inte hur man kan skriva så här träffande om döden
När Georgi Gospodinovs hyllade och International Booker Prize-vinnande roman Tidstillflykt gavs ut på svenska förra året var det som den första boken att översättas från bulgariska på 47 år. Nu är han tillbaka, och det är en väldig tur att det inte behövde dröja lika länge. Trädgårdsmästaren och döden är en sorgset vacker skildring av en förälders död – en av de bästa jag läst på ett tema som litteraturen redan handskats med sedan Homeros.
På den första sidan avslöjar Gospodinov att den här bokens hjälte dör i mitten. Det är inte bara en summering av romanens handling, utan tycks också bli en beskrivning av Gospodinovs egna liv. Han är mitt uppe i det, i ”ett övermäktigt intensivt år med otaliga resor”, och tänker inte mycket på att hans pappa börjar klaga över smärtor i korsryggen. Han borde sluta arbeta så mycket i trädgården, tänker han om pappan och ger sig av till Portugal. När smärtorna visar sig bero på en dödligt spridd skelettcancer stannar tillvaron upp, och allt annat blir irrelevant.
Resten av den anteckningsbok han redan påbörjat blir därefter en sorgebok. Han skriver från faderns sjukbädd, sedan om tiden efteråt, om det omöjliga i att det ens ska finnas något ”efteråt”, och inte minst om trädgården, som blir en sorts förlängning av fadern själv. Det är genom den han levt sedan ”den första cancern” 17 år tidigare, och genom den han fortsätter att leva även efter den andra: ”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.” Parallellerna till Odysseus åldrande far, trädgårdsmästaren Laertes, går inte okommenterade förbi.
Ett annat verk som Trädgårdsmästaren och döden uppenbart vill gå i dialog med är Lars Gustafssons En biodlares död, som ju även den handlar om en döende mans sista månader med cancer. Inte bara är pappan på många vis en bulgarisk variant av Gustafssons huvudperson Lars Lennart Westin – ett citat ur romanen finns dessutom som epigraf. Jag får känslan av det är exakt samma historia som berättas, fast den här gången från en närståendes perspektiv. Som en av Sveriges största Lars Gustafsson-entusiaster är det inte en dålig känsla.
Fadersporträttet fördjupas genom pappans alla berättelser. De lustiga historierna han burit med sig genom livet får en varm humor att ta plats intill förlusten, saknaden och sorgen. Samtidigt blir skillnaderna mellan far och son som mest synlig just i dessa historier: de kommer alla från en annan tid, där en paprika på grillen kunde vara en protest mot makten och där alla känslor skulle hållas på insidan. Gospodinov tänker på sin pappa, som bara åkte utomlands en gång under sitt liv, varje gång han väntar på ett flyg.
Som allra bäst blir det i de rakaste betraktelserna om döden. Formuleringar som ”Varför lär oss ingen vad vi ska göra när någon dör? Varför lär oss ingen hur man dör, hur vi ska dö?” fångar så allmängiltiga känslor att de lätt hade kunnat bli banala, men här skrivs de med sådan trovärdighet att det inte kan bli annat än smärtfyllt, mänskligt och vackert. När Gospodinov undrar hur han ska kunna berätta för sin pappas hund att hans husse inte längre finns är det ett slag i magen. Jag förstår inte hur man kan skriva så här träffande om en sådan obegriplighet som döden.
