Det tycks inte finnas något stopp på det mörka maskineri som är Fontaines D.C. Sedan debutalbumet, Dogrel, har de gång på gång lyckats toppa sig själva med nya magnum opus. A Heroes Death utvidgade bandets sound till någonting mer komplext. Poetiska Skinty Fia kombinerade vemod med irländsk folklore och nu senast Romance, bandets fjärde och mest imponerande till idag.
Titelspåret, som lika gärna hade kunnat vara en Bond-låt, sätter tonen för denna vemodiga saga, när den i ena stunden nästan smyger fram, och i andra exploderar i ett fullkomligt oväsen. Starbuster med sin redan nu ikoniska inandning sparkar sedan igång albumet på riktigt för att Here’s The Thing sedan ska fortsätta detta förbannade malande som de gjort sig kända för.
Det är tydligt att deras ljudbild har utvecklats. Vi hör allt från elektroniska inslag, orkestrar, en hel del klaviatur, men också bandets typiska sönderdistade gitarrer och Grian Chattens skamlösa irländska dialekt. Varenda låt känns som gjord för att spelas live och de har fullkomligt slagit sig fria från den typiska mallen av alternativ rock. Inspirationen tycks de istället ha hittat i allt från nu-metalbandet Korn, 80-tals-animen Akira, gamla italienska filmer och Morrissey, men också interna konflikter mellan bandmedlemmarna och deras egna trauman. Allt detta har de sedan försökt trycka in på 40 minuter av något av den mest perfekt spretiga alternativa skivan som släpps på länge.
Förutom singlarna som alla skiljer sig enormt från varandra ljudmässigt, följer resterande låtar ett ganska typiskt Fontaines D.C.-recept. Det är lågmält, mystiskt men samtidigt väldigt aggressivt. Det finns få band som kan sätta så bra ord på existentiell ångest som detta irländska band. Termen “romance” är enligt bandets sångare Grian Chatten vad vi inbillar oss när vi vet att hela världen håller på att gå käpprätt åt helvete. Det är helt fruktansvärt, men samtidigt vansinnigt vackert.
När majoriteten av albumet bestått av kollapser av känslourladdningar – avslutas istället Romance med sommarhiten Favorite. En radiopoppig The Smiths-inspirerad jangle. När resterande låtar beskrivit världens oundvikliga undergång, blir Favorite liksom de lyckliga bitarna ur ens liv som flashar förbi ens ögon när allting nått sin kant.
Romance är en emotionell berg- och dalbana. Dynamiken går hela tiden upp, ner och i cirklar och i stunder känns det mer som att läsa en fem plus sci-fi-novell än att lyssna på ett album. Det är melankoliskt, vansinnigt förbannat och med några ytterst få ljusglimtar av hopp. Samtidigt besitter albumet en enorm komplexitet och känns i stunder som ren poesi om allt från panikångest till apokalypsen.
Fontaines D.C. må ha bytt suede-kostymerna mot street fashion och färgat håret neonrosa, men Romance är trots detta bandets absolut mest hjärtskärande att lyssna på. Det är inte en historia om hur jäkla dåligt allting är, utan om att låtsas att allt är eller kommer bli ok – och inse att så inte är fallet. Det vore en synd för mänskligheten om Romance inte blev en modern klassiker.
