Ville Gobi om snapsen, saknad och samarbetet som skakar svensk film

Efter ett par grådisiga månader börjar solen och värmen äntligen göra sig påminda. Våren är på väg och ljuset ligger mjukt över staden, men det vackra går mig förbi – min uppmärksamhet fastnar ständigt i kriget som fortsätter att eskalera. Väl framme i Midsommarkransen tar jag mig igenom kvarteren och möter upp filmskaparen Ville Gobi som är full av energi, med ett varmt leende och ett tempo som blåser bort nyhetsbruset omkring mig.

Vi träffas på innergården utanför hans lägenhet, där han kommer med all sin packning, iklädd dunjacka, mössa och långkalsonger. Omringade av betongblock och kantiga lamellhus börjar vi genast fota, hans smittsamma driv visar tydligt att han har en vision.

Det är inte första gången jag träffar Ville. Redan vid Stockholms filmfestival 2023 korsades våra vägar, då han vann kortfilmspriset 1km film med sin film Kräftor och tennsoldater. Året därpå stötte vi på varandra igen när han öppnade Stockholms filmfestival 2024 med uppföljaren Myggor och salta pinnar, som han därefter turnerade med både nationellt och internationellt. Nu, några få timmar innan han ska upp till Örnsköldsvik för att spela in sin första långfilm, möts vi igen för att samtala om drivet, arvet och att arbeta i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Dessutom har han lovat mig att avslöja ett samarbete som ännu inte blivit offentligt.

Efter att ha sprungit runt lägenhetskomplexet med väskor och kameror sätter vi oss vid hans köksbord. Han sätter på lite kaffe, och jag gratulerar honom till all framgång på sistone innan jag frågar honom hur den senaste tiden har varit.

– Det har varit helt otroligt. Jag pratade om det senast igår, hur vi nästan på ett läskigt sätt gått från klarhet till klarhet – från Kräftor och tennsoldater, som gjordes utan pengar för inspelningen, liksom, vi fick låna pengar från Parapix, till att sen få fullt stöd av SVT i postproduktionen, vinna 1km film, och få fullt stöd för Myggor och salta pinnar. Sen kom Moving Sweden, Film Västernorrland, Film Stockholm, SVT och Filminstitutet för att finansiera hela långfilmen, och nu kliver producenterna Erik Hemmendorff och Daniel Sandberg  från Plattform Produktion in. Plattform, vad är tyngre än det liksom?

Det nya samarbetet säger allt om vilken liga Ville snart kommer att spela i. Hemmendorff har tidigare producerat samtliga av Ruben Östlunds filmer, varav flera har nått stora internationella framgångar och vunnit prestigefyllda priser som Palme d’Or i Cannes, Guldbaggar och fått flera Oscarsnomineringar. Med andra ord är är det ett samarbete som förenar både konstnärlig kompromisslöshet och stora scener. Han fortsätter:

– Sandberg och jag har jobbat parallellt länge, så det är kul att äntligen göra någonting ihop, och med Hemmendorffs erfarenhet kan vi bara köra. Runt oss har vi också ett starkt team: Pontus Norberg på foto, Rasmus Alexander på scenografi och Kets Eklund som gör ljuddesign samt komponerar musik med Ulrika Bodén. En otrolig konstellation.

Kaffekokaren börjar puttra, och doften av kaffe sprider sig i rummet. Han lutar sig tillbaka och utbrister entusiastiskt:

– Det är som en spikrak kurva uppåt. Vi får förtroendet, levererar gång på gång och behåller samtidigt kärnan i filmerna – att fortsätta jobba med min riktiga familj i kombination med professionella skådespelare.

Hinner du landa i all framgång?

– Man hinner tyvärr inte stanna upp och bara känna, utan det fortsätter bara. Jag ska inte klaga, men jag skulle vilja bli bättre på att pausa och ta in. Och nu åker vi ju. Alltså, jag menar, jag har ju resväskan här bredvid. Sen kommer jag vara borta i en månad. Så att… Ouff. Det är en skräckblandad förtjusning.

Berätta lite mer om långfilmen.

– Det är samma värld som mina tidigare filmer, men den här fokuserar mycket på min mamma. Kräftor och tennsoldater är pappas film, Myggor och salta pinnar handlar om syrran och syskonbarnen, och julfilmen, Kossor och romrussin, blir mammas kapitel. Tillsammans bildar de långfilmen Snapstrilogin. Den kommer att vara tydligt uppdelad i dessa tre kapitel, med en längre påskprolog i början och en kortare påskepilog i slutet.

Spännande! Du har ju, som sagt, varit på resande fot den senaste tiden med Myggor och salta pinnar. Hur har mötet med publiken varit?

– Alltså, fransoserna älskar ju Myggor och salta pinnar. Jag har varit på två franska filmfestivaler: en i Alperna och en i Clermont-Ferrand, bland de äldsta och kanske mest prestigefyllda kortfilmsfestivalerna.

Som en blixt slår det honom att kaffet är klart. Han reser sig hastigt och går mot köksbänken. Med snabba rörelser håller han upp två koppar, utan att tappa samtalet.

– De älskar kortfilm där. Att se Myggor och salta pinnar med fransk text inför en fullsatt publik med 1500 pers, som skrattar och jublar, var helt fantastiskt. Under hela veckan kom folk fram till mig och sa “Ah, Swedish midsommar! It’s my favorite movie of the festival!” Responsen var otroligt engagerande.

Vad har du fått för reaktioner hemma i Sverige?

– När den visades i Östersund kom en kvinna i folkdräkt. Det här var i november, och hon hade bara hört om visningen på P4 Jämtland. Hon berättade om sin familjs släktgård och hur de firat midsommar i flera generationer. Det är precis det jag vill med filmen, att den ska nå ut till en bred publik. I grund och botten är det en familjeberättelse, något de flesta kan relatera till.

Eftermiddagsljuset strilar in genom det stora balkongfönstret. En skugga faller över den ljusa köksväggen, prydd med en liten Bergman-kalender. Rummet känns stilla – en kontrast till allt resande, festivaler och den vilda publiken han berättar om. Han sätter sig ner igen, funderar en stund, och säger med ett skratt:

– Min målgrupp är nog alla som har en, eller har haft, en familj. Ganska brett!

Har responsen från publiken förändrat sättet du ser dina verk?

– Det är bara ett bevis på att det man gör faktiskt tilltalar folk. Man är ju väldigt självkritisk, velar och tvekar, vet inte alltid om man är rätt ute. När man visar filmen för främlingar i biosalonger inser man… It’s a movie. Publiken får sitta och fira midsommar med min familj och mina grannar i en kvart, för att sedan lämna biosalongen med ett leende på läpparna. Jag brukar ju säga att: “Kräftan ska kännas i hjärtat och Myggan ska kännas i smilgroparna”. Det är en ynnest och en lyx att få skapa dessa berättelser och sedan visa dem för folk. Så det har inte förändrat hur jag ser på filmerna, utan mer hur jag ser på arbetet runt om.

”Det är i de skavande ögonblicken jag hittar kärnan i det jag vill skildra.”

Starka teman i både Kräftan och Myggan, vilka återkommer i ditt kommande projekt, är ju familjegemenskap under högtider. Vad är det som får dig att vilja berätta just dessa historier?

– Det är väldigt sällan man får ha hela släkten så samlad som under högtider, då gäller det att bejaka stunderna. Jag känner också väldigt mycket saknad. Har du någonsin saknat något du ännu inte har förlorat? Ibland saknar jag min familj trots att de är kvar, för jag vet att en dag kommer jag att bli av med dem – det är oundvikligt.

Det vemodiga, blandat med humor och värme, är verkligen påtagligt.

– Högtider kommer också med en väldans press. Allt ska vara trevligt, alla ska komma överens. Men när man trängs tillsammans, lever lite på varandra börjar det lätt slå gnistor. Det är just där familjen blir som mest levande och jag hittar min berättelse. Vi kommer bra överens och älskar varandra väldigt mycket, men vi är också medvetna om våra brister. Det är i de skavande ögonblicken jag hittar kärnan i det jag vill skildra.

Tiden löper som en röd tråd genom dina filmer – mellan generationer, mellan dåtid och nutid, och in i framtiden. Vad betyder det för berättelserna?

– Det förflutna och framtiden blandas i snapsglasen bland stugorna på Barnens ö, brukar jag säga. Det är för att jag har ett familjearkiv som sträcker sig tillbaka till 50-talet. Man ser farsan som tre-fyraåring på svartvit superåtta sitta i sofforna i Rågsved med vuxna som röker och dricker omkring sig. Hoppar man fram till 80-talet ser man syrran i samma miljöer – generationer som lever på samma platser där det förflutna alltid är närvarande. Det jag vill berätta om är ett skifte: om mina syskonbarn Iben och Alba – proggträskets arvtagerskor som bryter sig loss från det sociala arvet.

”Det är de små sakerna som gör människor levande, som att äta chips vertikalt eller fimpa i sin egen hand.”

Jag sippar lite av mitt kaffe som har svalnat och lutar mig mot bordet, sneglar på mina anteckningar och inser hur uppslukad jag blivit av samtalet. Ville fortsätter reflektera över det cykliska – över dubbelheten i att bli sina föräldrars avbilder och samtidigt vilja frigöra sig.

– Om jag fångar min familj på film kommer de leva för alltid, brukar jag tänka. Det är jobbigt, för det stämmer ju inte, men jag tror det är det som är fint med döden – att den är just oundviklig, precis som framtiden. Filmerna handlar mycket om balansen mellan fiktion och verklighet, och om att hitta ljuset i det oundvikliga.

Hur arbetar du i mellanrummet av fiktion och verklighet när du hämtar material från din familj?

– Att sätta ord på känslan kring familjen är svårt – då blir det poesi, och plötsligt hittar man vad som är viktigt och vad som känns. Jag kombinerar det med alla de små egenheter vi har för oss i familjen. Man hör eller ser något, och skriver ner det. Det är de små sakerna som gör människor levande, som att äta chips vertikalt eller fimpa i sin egen hand.

Det är intressant hur du ofta låter barnets blick forma dessa skildringar.

– Man känner sig alltid som ett barn i relation till sina föräldrar, oavsett ålder. Det finns också ett perspektiv präglat av det kollektiva jag växte upp med: folk som sov i husbilar, finska och franska gudmödrar… En salig blandning av människor! Jag tyckte alltid att det var så stort och magiskt. När man blir äldre blir allt litet och grått, då vill man tillbaka till det där. Blir vi någonsin av med barnet? Jag vet inte. Man ska inte förlora sig i det, men jag tror inte heller man ska låtsas som att det är försvunnet, då gör man sig själv en otjänst. Det är tudelat.

Ett annat element jag har tänkt på är hur du på något sätt får fram den svenska identiteten i dina filmer. Hur tänker du kring det?

– Ja, alltså… Det här är så kul, för det finns ju många bra gestaltningar av svenskheten. Jag tänker ofta på Tomten är far till alla barnen, som fångar någonting särskilt med svenskheten. Den är mörk, rolig och jävligt träffsäker. Sen är det högtiderna: bilden av midsommar känns ofta uppdukad med vita skrudar. Så är det ju varken i min film eller i min familj. Jag vill att det ska kännas relaterbart, oavsett vilka högtider man firar – att man kan känna det här outtalade man har med sin pappa, eller den där skörheten som finns kring sin mor.

Samtalet glider in på svensk film, inklusive representationen av svensk film utomlands, och den här krisen i svensk film som det alltid talas om. Ville betonar att driv och stolthet har försvunnit ur debatten. Han menar att det är kommunikationen som är i kris, inte kreativiteten: “Ibland krävs att man ställer sig på bröstvärnet och skriker: ‘kolla!’”, säger han. Jag frågar hur det speglas i hans eget arbete, särskilt som regissör.

”Skapandet kräver ödmjukhet, kommunikationen kräver stolthet.”

– Det finns ingenting ödmjukt med att göra film, åtminstone inte som regissör. Man ber om pengar, tid, engagemang och tillit från så många människor, och sen ber man en publik att se resultatet. För mig rimmar det inte med att då gå ut och liksom… ”Nu har vi gjort det” och sen bara gå vidare. Skapandet kräver ödmjukhet, kommunikationen kräver stolthet.

Vad är det svåraste med det du gör?

– Mitt arbete är mångfacetterat eftersom jag skriver, regisserar, skådespelar och klipper. Det mest krävande är att leda en grupp människor med egna behov, idéer och tankar. Det svåraste är nog att balansera allt – att ge alla den tid de behöver, och ändå ha lite tid över till sig själv utan att låta det konsumera en helt. Man får också alltid väga vad som bär filmen, samtidigt som man måste lita på sin magkänsla för att ta rätt beslut. Men det är jävligt roligt. Living the dream.

Vi har redan touchat på det lite, men du är ju poet också. Hur reflekteras det i ditt arbete?

– Alla mina filmer börjar med en dikt eller prosatext. Jag hittade faktiskt dikten jag skrev på Midnattsmässan 2022, vilken är grunden för påskfilmen som kommer i början av långfilmen jag jobbar med nu. Den är baserad på prästens predikan om ljus: att alla ljus som tänds slocknar någon gång. Vad gör man om man inte vill det då? Då gör man en film, den slocknar aldrig.

I vårt samtal börjar konturerna av mörkret som präglar hans filmer träda fram, och jag vill bara dyka ner i det. Jag frågar om hur han experimenterar visuellt i sin berättarstil, hur det drömska tar sig uttryck i bilderna.

– Ja, bilderna bär på ett drömelement som representerar olika saker i respektive film, och det är här poesin kommer in. Vad händer om man bara lämnar firandet? När mygglampan tänds och man bara sugs mot ljuset, som myggor – vad händer då? Sedan gäller det att lita på att det finns ett sammanhängande tema.

”Jag vill att filmerna ska röra sig mellan magi och realism; poesi och dagbok; mellan Bergman och Widerberg.”

De scenerna från Myggor och salta pinnar gillar jag särskilt, understryker jag – mygglampan som flimrar parallellt med festandet som intensifieras, och kulminerar i någon form av expressionistisk dans. Han lyser upp och fortsätter att berätta om sin kreativa process.

– Från början tänkte jag att jag i slutet av scenen skulle sätta mig ner i gräset och låta gräset få växa över mig, förmultna ner i jorden. Vi filmade aldrig det, men jag gillar att tänka på det – att det finns ett uns av saknad i nästan allting. Jag vill att filmerna ska röra sig mellan magi och realism; poesi och dagbok; mellan Bergman och Widerberg.

Du är ju i början av din karriär, men jag kan ändå se en tydlig linje i ditt skapande. Vad vill du förmedla med ditt konstnärskap?

– Jag hoppas kunna förmedla en känsla av att ta vara på nuet. Lite paradoxalt, kanske, eftersom jag själv har svårt med det. Att se det värdefulla i sin omgivning, trots skavanker eller bristningar. Jag vill att “Ville Gobi” ska vara som en blandning av Tomten är far till alla barnen och Andrej Tarkovskij. Det mötet kommer att ske i långfilmen nu.

Jag kastar en blick på klockan och inser att tiden rusar ifrån oss. Lägenheten står redo att lämnas, väskorna är packade, och snart byter Ville Stockholms slask mot, förhoppningsvis, lite snö i Örnsköldsvik. Det slår mig att jag redan 2023 siade, efter SIFF, att han hade potential att bli Sveriges nästa stora filmskapare – i och med detta monumentala samarbete med Plattform är frågan om svensk film nu står på tröskeln till ett helt nytt generationsskifte? Med både en långfilm och en tv-serie på gång vibrerar luften av förväntan. Innan vi rundar av undrar jag vad vi kan förvänta oss i hans kommande projekt, samt vad som väntar uppe i norr.

– Den förlovade generationen av filmskapare är här. Nä, men min serie The Promised Land is gonna be… något helt annat. Mer kan jag inte säga just nu. Långfilmen, däremot, är en jävla julrulle – ett insnöat kammarspel med de allra bästa delarna från Kräftan och Myggan. Jag, Pontus och Daniel åker upp först, resten av teamet kommer efteråt. Vi ska repa med en ko som heter Lurvis. Folk säger att man inte ska jobba med barn och djur, då säger jag säger: jobba bara med djur och barn.

När får vi ta del av resultatet?

– Vi blir klara någon gång under vintern 2026, sen tänker vi satsa på en jävla turné. Biodistributionen i Norden är redan klar. Vi får se om planen för den internationella distributionen ändras. Det hade varit kul med filmfestivalen i Cannes, men mitt stora fokus är att få det svenska folket att gå på bio.

Bjuder du in mig till premiären?

– Det kommer jag garanterat att göra. Jag skulle vilja att det sker på långfredagen 2027 – göra en dag av lidande till en dag av firande. Jesus dör på korset, och vi återuppstår i biomörkret!