Svängdörrar i skogen ökar knappast ungas tilltro till politiken

Några dagar innan rapporten Makten över skogen släpps åker jag skidor i skogen. Det är soligt, tyst och isande kallt. Snoret fryser på inandning. Träden står i dvala, ovetandes om pågående maktkamper. Snön är sträv, men skidåkningen flyter på och tankarna far runt. Jag tänker på hur unga människor ska kunna känna tilltro till samhället och demokratin, något som diskuteras i Rebecka Bjuremalms intervju med Karin Pettersson. I Dalarnas län, där jag bor, kan mindre än 10% av unga i gymnasiet tänka sig att driva en politisk fråga via en organisation. Samtidigt diskuterar fler än hälften politik med vänner eller familj, enligt en LUPP-undersökning från 2025. En medveten, men uppgiven generation?

De magra tallarna skänker lugn, men inga lösningar. 

Makten över skogen. Rapporten släpps i början av februari. En ovanligt slagkraftig titel, innehållet likaså. Skogsstyrelsen (myndigheten med ansvar för skogliga frågor) har nämligen låtit granska den svenska skogspolitiken. Rapporten frågar sig: Vem eller vilka har makt i Skogssverige? Under vilka former utövas makten? Hur transparent är maktutövningen? Studien har tagits fram externt av forskare på Lunds universitet samt Sveriges Lantbruksuniversitet.

De kartlägger den politiska makten över skogen, med fokus på mandatperioderna 2014-2022. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, hör jag mig själv nynna medan jag läser rapporten. Att skogspolitiken granskas är mycket välkommet, också i ett större samhällsperspektiv. Det handlar om politiken som sätter ramarna för 70% av Sveriges landyta och i förlängningen hur vår demokrati utövas. Och – hur kommer det sig att den svenska skogspolitiska inriktningen inte förändrats sedan 1993, trots att det funnits starka motiv till förändring? 

Skogen räcker inte till

För den som inte är bevandrad i skogsvårdslagen från 1993 kommer här en bakgrund. Det finns ett uppenbart dilemma i svensk skogspolitik. Skogen räcker inte till allt vi vill ha den till. Den klassiska konflikten är mellan skogsindustrins och miljörörelsens intressen – vi kan inte både skydda tillräckligt stor mängd skogar med naturvärden och samtidigt hugga skogen i dagens utsträckning.

Nämnda konflikt är den som oftast tas upp i media. Många andra samhällsviktiga intressen för en betydligt mer tynande tillvaro i debatten: friluftsliv, folkhälsa, skogsägarintressen bortom debatten om äganderätt, turism, klimatanpassning, kolinlagring, renskötsel och kulturhistoriska värden i skogen. För att nämna några. Med det sagt är forskarnas rapport inte en recension av själva innehållet i skogspolitiken, utan en granskning av hur innehållet tagits fram. 

Till saken hör att den nu gällande 1993 års skogsvårdslag (med sin paroll frihet under ansvar) uppvisar en imponerande nonchalans inför konflikten mellan olika skogliga intressen. Den betraktar förstrött sina naglar och säger: “Okej. Miljö och produktion ska vara jämställt i skogsbruket. Då säger vi att det är frihet under ansvar som gäller för skogsägarna och sen löser ni resten va?” Ridå. Dagens lagstiftning gör enskilda skogsägare förvirrade och miljörörelsen frustrerad. De stora bolagen gnuggar sina händer och avverkar vidare. 

Svängdörrar mellan politik och näringsliv

Resultatet i rapporten då? Forskarna slår fast att det finns olika skäl till att politiken inte byter kurs. Marknadsintegrering via skogsprodukter och politiska koalitioner är två skäl. Men det mest bekymmersamma skälet är, enligt forskarna, svängdörrarna mellan politik och näringsliv. Eller som Ebba Grön sjunger: Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt… För rapportens analyser visar följande: 

• “Statliga offentliga utredningar (SOU) har i ökande grad dominerats av personer med bland annat bakgrund i skogsindustrin.
• Statssekreterare eller ministrar i Regeringskansliet kommer från eller går vidare till public-affairs bolag som företräder kommersiella klienter.
• Personer som förhandlar fram politiska överenskommelser (såsom Januariavtalet) har haft bakgrund i eller går vidare till public-affairs bolag.”

(Ur Makten över skogen, Skogsstyrelsen 2026)

Är svängdörrar mellan politik och näringsliv bra för demokratin? Nej. Jag är djupt tacksam över att bo i Sverige med de möjligheter som finns att göra min röst hörd. Men om vi vill ha medborgare med tilltro och engagemang för demokratin kan vi inte samtidigt ha en hemlig gräddfil för betalda lobbyister. Eller som rapportförfattarna själva skriver “Dessa olika former av inflytande sker ofta utan insyn och riskerar att snedvrida demokratins spelregler, där staten och näringslivet sammanflätas på bekostnad av samhällets tredje pelare: civilsamhället.”

Och vi unga, vad händer med vår syn på demokratin när den politiska makten förskjuts allt mer till stora företag? Ungas allt lägre tilltro på samhället är ingen naturlag. Eller för att parafrasera en aktuell reklamkampanj: Att sucka över “dagens ungdom” hjälper lite, att stärka demokratin hjälper mycket. 

Går att hitta en annan riktning

För det finns ju sätt att åtgärda “svängdörrarna”. Rapporten lämnar oss med två bra förslag. Dels föreslår författarna ett obligatoriskt transparensregister, så att det går att se vilka lobbyister våra politiker träffar. Dels vill författarna se skärpta karensreglerna för politiskt och administrativt ledande befattningar. Det vill säga att politiker och högt uppsatta tjänstemän på Regeringskansliet inte ska kunna ta högt uppsatta roller i näringslivet direkt efter sina politiska uppdrag. 

Oavsett vilken skogspolitik man förespråkar borde det vara lätt att ställa sig bakom förslagen. Vi väljare har rätt att se vilka lobbyister makthavarna tar en lunch med. Aktörer med klirrande pengapåsar har möjlighet att anställa folk vars professionella uppdrag är att påverka politiker. Professionella med betald tid till att bygga relationer med högt uppsatta beslutsfattare och framföra just sina intressen. En stärkt karenstid kommer att stärka medborgares förtroende för politiken. Vi behöver politiker som ägnar sig åt vad som är bäst för samhället, inte beslut som leder till fina karriärmöjligheter efter att det politiska uppdraget är över. 

Den snötäckta skogen är fridfull, en plats att vara på utan krav. Hos mig väcker naturen ofta en slags öppen närvaro. Ljudet av en halvfrusen porlande bäck. Djurspår i snön av älg och möss. Det ljumma snabbkaffet som plötsligt smakar underbart. Samtidigt ekar konflikterna mellan träden. Intressemotsättningarna om hur skogen ska användas lär inte upphöra. Men med andra spelregler kan aktörer som företräder olika intressen delta i demokratin på mer jämlika villkor. Kanske ger det en annan inriktning på skogspolitiken. Oavsett finns det ett inneboende värde i att göra makten mer transparent – inte minst för ungas tilltro till samhället och demokratin. 

Text: Signe Rönnegård, verksam inom miljö- och ungdomsrörelsen.