Karin Pettersson: Unga har aldrig sett politiken fungera
Sverige har fastnat i 90-talet och förlorat framtiden, skriver Karin Pettersson i Förbannelsen. Medan samhällsvisioner ersatts med kalkylark och strategiska dokument, har alltfler unga börjat tvivla på om demokrati är det bästa styrelseskicket.
Rebecka Bjuremalm möter den aktuella samhällskritikern i ett samtal om politikens framtid och vad den kan erbjuda unga.
Det finns en särskild slags trötthet bland unga i den politiska samtiden. En avsaknad av tro på att politisk förändring är möjlig.
Några dagar före jul träffar jag Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i foajén till Aftonbladet-huset. Vid ett författarsamtal om hennes bok Förbannelsen på Söderbokhandeln några veckor tidigare, beskrev Pettersson en risk för att människor idag slutar betrakta politiken som ett fungerande verktyg.
I centrum för hennes resonemang står hur politiken under 1990-talet tappade sin ideologiska nerv. I stället sköts den mot strategi, matematik och yta, och därmed blivit allt svårare att uppfatta som ett redskap för samhällsförändring.
Två grundläggande frågor dröjer sig kvar efter författarsamtalet: hur förtroendet för politikens förmåga att göra skillnad kan byggas upp igen, och varför tilltron till demokratin är särskilt skör bland unga i dag.
Aldrig sett politiken fungera
Samtalet tar snabbt en konkret riktning. Politik framträder inte som något abstrakt, utan som något påtagligt, nästan fysiskt.
– Jag tror att min generation är den senaste som under sin livstid har sett att politiken har gjort någonting som har förbättrat deras liv, att någonting faktiskt blir bättre till följd av politiska beslut.
Enligt Ungdomsbarometern anser en av fem unga vuxna inte att demokrati självklart är det bästa styrelseskicket. Karin Pettersson pekar på en avgörande förklaring: att många av de politiska framsteg unga i dag lever med ligger bortom det egna livsminnet.
– Många av de politiska segrar som unga människor tar del av i dag är resultat av kamper som ligger ganska långt tillbaka i tiden. Om man inte själv har sett politiken förbättra människors liv, då är det svårt att tro på politiken överhuvudtaget, och ännu svårare att tro på stora, samhällsomvälvande reformer.
Tillbaka till politisk trovärdighet
Det finns flera cirkulerande idéer om vad som skulle krävas för att vända utvecklingen av dalande förtroende och engagemang för demokratin. Vissa menar att tydligare ideologiska konflikter behövs, andra efterlyser en ny sakpolitisk vision. Ytterligare ett spår handlar om mer materiella och mätbara politiska löften: reformer som direkt griper in i människors vardag och gör politikens konsekvenser begripliga.
Karin Pettersson lyfter Zohran Mamdani, demokratisk socialist och nyvald borgmästare i New York, som exempel på en politisk ledare som lyckats förena optimism med just sådan konkretion. Hans politiska kommunikation bygger på substantiella förslag såsom frysta hyror i en extremt pressad bostadsmarknad, avgiftsfri kollektivtrafik och sänkta kostnader för vardagsnödvändigheter.
– De här väldigt konkreta förslagen är bra därför att de blir väldigt lätta att förhålla sig till: ”Tycker jag det här är bra, tycker jag det är dåligt, vill jag ha det här, vill jag inte ha det här?”
Men fallhöjden kan bli brutal. När politiken inte levererar lär sig människor att misstro den. Konkretion framträder därför inte som motsats till vision, utan som dess förutsättning.
– Man måste ta det steget först. Först leverans, sedan bygga relation, och därefter de större idéerna.
Kompromissernas logik
Mamdani framstår snarare som ett undantag än som en del av en bredare utveckling, inom politisk kommunikation.
I det nya medielandskapet riskerar politisk kommunikation att bli ännu mindre politisk. Dels konkurrerar den med resten av väljarnas flöden om deras uppmärksamhet, dels begränsas den av ny EU-lagstiftning kring politisk annonsering.
Innebär denna gradvisa avpolitisering att verkliga avvägningar och konflikter trängs undan?
Karin Pettersson menar att svaret inte är nytt, utan bottnar i politikens grundvillkor: kompromissens logik.
– Kompromisser har alltid varit en del av politiken. Ska man styra, särskilt i minoritet, är de oundvikliga. Men varje kompromiss förutsätter en tydlig utgångspunkt. Vad är grundpositionen – vilken position är det egentligen vi kompromissar utifrån? Den har blivit alltmer otydlig.
Det är här Petterssons kritik mot Socialdemokratin skärps. Hon beskriver en hatkärlek: partiet som historiskt varit motvikt mot kapitalets makt, men som i modern tid känns svårt att urskilja från Moderaterna.
– I kanske 15 år har jag försökt förstå Socialdemokraternas ingång i förhandlingarna med andra partier. De säger att samarbete är nödvändigt, men vill de över huvud taget genomföra några större rättighetsreformer? Finns det en annan politik under alla kompromisser – eller är det här resultatet allt som finns?
Idag är hon osäker på om den där andra politiken ens finns kvar i partiets kärna.
Bäddade för opportunismen
Klassidentitet och -tillhörighet är inte längre en självklar skiljelinje bland väljare. Det har bidragit till en politisk desorientering. Pettersson menar att det var här som partierna kollektivt gick vilse under 1990-talet.
I Förbannelsen skriver Pettersson att ”centrala begrepp som globalisering och tillväxt ägdes inte längre av högern, utan var lika mycket förknippade med de stora socialdemokratiska partierna i Europa som nu presenterade sig för väljarna med ett nytt tilltal. I detta ingick att det inte längre fanns någon olöslig konflikt mellan marknad och rättvisa, mellan kapital och arbete.”
– På nittiotalet började man i stället jaga medianväljaren, väljaren som är i mitten. Jag tror att jakten på medianväljaren är ett fundamentalt missförstånd av vad en människa är. Det finns många opinioner i Sverige som inte får sitt uttryck i politiken idag. Partierna springer på samma opinionsundersökningar, i stället för att försöka skapa en agenda eller skapa en konflikt eller att leda.
Resultatet blev ett politiskt landskap där många partier började likna varandra. Det är mot den bakgrunden som Pettersson pekar ut vad hon kallar det mest framgångsrika politiska projektet i modern svensk tid: Sverigedemokraterna. Inte för att hon sympatiserar – tvärtom – utan för att deras ideologiska konsekvens har skapat en tydlighet som de andra partierna saknar.
– De har sagt ungefär: ”Vi representerar en åsikt och en analys som är ideologisk, konsistent, icke-opportunistisk, och som lever.”
Övriga partier, med undantag för Miljöpartiet, uppfattar hon som ideologiskt flyktiga. Detta riskerar att skapa ett politiskt landskap där policyutformning präglas av en överanpassning till rådande opinion.
Men i denna till synes stängda politiska situation finns också något som ännu inte riktigt fått form.
Opinionen som saknar ett språk
Pettersson beskriver att politiken idag domineras av det hon kallar ”klassiska manliga frågor”: brott och straff, hårdhet, kontroll.
Ändå blinkar Pettersson försiktigt mot en mer optimistisk framtid: att det finns en opinion som ännu inte kommit till uttryckt.
– Jag tror att det finns en annan vilja bland medborgarna, men den kanaliseras inte. Den är i alla fall väldigt osynlig i politiken just nu.
Hon nämner raseriet kring förslag om att barn ska kunna sitta i fängelse. Raseriet som inte syns i de traditionella politiska mätningarna, men som finns i kroppen hos människor.
– Det finns väldigt många som tycker att det här är too much… att det är för kallt, för hårt… att barn ska sitta i fängelse. Det finns en opinion där som bubblar.
Socialdemokratins huvudproblem
Mot slutet av samtalet återvänder vi till socialdemokratins huvudproblem. Pettersson menar att vänstern i grunden saknar en tydlig idé om vad den är till för – och för vem.
Samtidigt pekar hon på sambandet mellan en varaktig, tydligt formulerad grundidé och förmågan att bedriva och kommunicera politik utan att bli opportunistisk. Det är något som Sverigedemokraterna, och i viss mån Miljöpartiet, har lyckats med genom att konsekvent hålla fast vid sina politiska projekt över tid.
– SD vet vad de vill, kosta vad det kosta vill. Vänstern däremot saknar en tydlig grundidé om vad och vem man är till för. S behöver formulera ett projekt för hur vi blir ett mer jämlikt land. Vilka är stegen dit? Det finns redan hundratals förslag i Pär Molanders stora jämlikhetsutredning, men den politiska viljan att faktiskt bearbeta dem måste finnas.
En brist på mening
Efter Förbannelsen kom ut har Karin Pettersson fått många mejl från socialdemokratiska väljare som känner igen sig i bokens sorg och vrede över socialdemokratins utveckling sedan 1990-talet. I mejlen återkommer en tydlig längtan.
– Jag tror i grund och botten att det faktiskt är en längtan efter ett lite mindre individualistiskt samhälle. Inte lika kallt… tävlingsinriktat, nyliberalt, individualistiskt… Ett samhälle som är lite snällare.
Mot slutet av Förbannelsen reflekterar hon kring just hårdheten som präglade miljöerna hon skolades in i tidigt i karriären: ”Jag tyckte att bristerna blev alltmer uppenbara i de ekonomiska modeller som politiken betraktade som sanningar, och jag omvärderade de miljöer jag formats av – Handels och Finansdepartementet. Idag vet jag – med både hjärnan och kroppen – att hårdhet inte är samma sak som analytisk skärpa, utan tvärtom ofta är ett tecken på motsatsen. En blindhet, en avstängdhet.”
I Petterssons resonemang blir det tydligt att människor inte bara längtar efter konkret politik som möter dem där de befinner sig: de längtar efter mening.
Hon skriver att det socialdemokratiska löftet historiskt har handlat om trygghet, men också om något annat: ”En syn på människan bortom ekonomiskt värde som bottnade i en erfarenhet av orättvisa och maktlöshet och den längtan som föds där ur efter ett bättre liv. Ett jämlikt samhälle och låg arbetslöshet var aldrig bara en fråga om tillväxt, utan också om vad det betydde för en människas värdighet att både vara behövd och att få bli tagen i anspråk.”
Politikens och socialdemokratins kris framstår därför inte främst som en kommunikationskris, utan som en meningskris.
Det som står på spel är därför större än politiken. Det handlar om huruvida kollektiva löften fortfarande kan upplevas som meningsfulla.
När vi reser oss upp efter intervjun märker vi att vi råkat dyka upp i exakt samma outfit: knähöga stövlar, minikjol och stickad kofta. För ett ögonblick flimrar hoppets låga om en mer kollektivistisk framtid.
