Romcom-vågen är en kärleksförklaring till fel sorts kille
Två fakta om sommaren 2025: Jag blev kär. Han jag blev kär i är galen i film (och kär och galen i mig). Sedan dess kan jag bara skriva om kärlek och film.
Sedan jag träffade min kille har jag sett två filmer om att bli kär, den ena jättedålig, den andra helt okej. De romantiska komedierna har under de senaste åren haft en återkomst med filmer som Anyone But You (2023), The Idea of You (2024) och Bridget Jones: Mad About the Boy (2025). Att min egen första upplevelse av den trygga kärleken rullade in i kölvattnet av 2020-talets nya romcom-våg kan vara en slump, men det kan också vara ödet. Sommaren 2025 var sommaren då jag blev ihop med min kille, medan den Oscarsnominerade regissören Celine Song släppte den romantiska komedin Materialists.
Materialists handlar i grova drag om att kvinnor är kräsna tokor vars enda prioritering är att träffa en kille som är lång och rik. Filmens huvudperson (spelad av Dakota Johnson) jobbar som matchmaker. Trots sin expertis inom området plågas hon av valet mellan två killar: den ena kort, rik och jättesnygg, den andra lång, fattig och jättesnygg. Medan jag raderar mina dejtingappar och låter det som skulle vara en sommarflirt växa till min första trygga relation, väljer filmens huvudperson att leva med Chris Evans (som i filmen heter någonting annat) trots att han är en fattig, (jättecool) kämpande skådis. Sensmoralen är att längd vinner över pengar, eller någonting liknande jättedumt. Den korta, rika killen förblir en ytlig distraktion. Det här är inte en filmrecension, men Songs Materialists var en jättedålig film.
Några veckor senare, fortfarande nykär under den obarmhärtiga sommaren 2025, ser jag den andra filmen. Det är den Oscarsprisade regissören Thomas Vinterbergs kostymdrama Far from the Madding Crowd från år 2015. Som av en slump delar den samma premiss som Materialists. Filmens huvudperson (spelad av Carey Mulligan) slits mellan den korta, rika, jättesnygga killen och den långa, fattiga, jättesnygga killen. I mitten av filmen glimrar det till, när en mörk främling kommer in i bilden, kysser hjältinnan i skogen och ställer allt på ända, likt hur jag själv bara veckor tidigare kysst en främling vid den jamaicanska food trucken i Sundbyberg. ”Vinterberg vet ändå någonting om kärleken”, hinner jag tänka innan nästa dramaturgiska vändning kommer. Den mörka främlingen visar sig vara kär i någon annan. Greppet fungerar i enlighet med den irrationella kärlekens natur, och Far from the Madding Crowd är i slutändan en helt okej film. Jag lyckas nästan förlåta Vinterberg för slutackordet – där den långa, fattiga, jättesnygga återigen vinner över den korta, rika.
För vad är det egentligen för kärlek som Song och Vinterberg vill berätta om? Är sensmoralen att den som är fattig är god? Att en lång kille är allt en tjej på 2000-talet vill ha? Eller att kärlek inte handlar om pengar, utan om att vara jättesnygg och lämplig?
Kärlekens natur har tröskats i oändlighet, genom Platon, Ovidius, Dante, Goethe, Austen, Brontë, Strindberg, Gun-Britt Sundström och Eva Illouz. Det är en gammal spaning, förlåt, men låt mig än en gång konstatera att den är obegriplig. Förutom i de här två filmerna. Förbarma dig över den som är kort, rik eller ful, för i filmens rike förblir den korte, den rike och den fule förpassade till sidlinjen.
Du som någon gång har varit kär och galen vet att det inte är så det fungerar. Jag vet det, Platon och Illouz vet det. Kärleken är som hostan, som ordspråket lyder. Den låter sig inte döljas, utan är en naturkraft som måste komma ut. Sommaren 2025 blev jag kär i en kille som är några centimeter kortare än jag. Han är en avdankad punkare med lata vanor, en klippare på avgångsvederlag som tjänar tiotusentals kronor mer i månaden än jag själv. I motsats till vad Song och Vinterberg vill få oss att tro styrs kärleken av andra variabler än pengar och längd. Plötsligt sitter du tryggt i soffan och kollar film med den korta, rika, fula killen – och kan bara inte låta bli att krama honom.
Text: Hedvig Andersson
