Tova Hirsch: Sabrina Carpenter och hennes team vill både ha kakan och äta den
Sabrina Carpenters senaste albumomslag har orsakat ramaskri. Men är det feministiskt eller bakåtsträvande? ”50-talets konservativa Playboy-estetik är very much giving lobotomerad hemmafru på valium” skriver Tova Hirsch.
Är det en feministisk handling att klaga på dumma killar man dejtar? Det verkar så, annars vet jag inte riktigt hur man ska tolka invändningarna från fansen när Sabrina Carpenter (återigen) anklagas för att sprida sexistisk propaganda. Få kan ha missat stjärnans senaste albumomslag och den oändligt förutsägbara diskussionen det utlöst. Tro mig, jag ruttnar nästan på mig själv av att skriva det här, men det är något som gör att jag inte riktigt kan släppa diskursen den skapat.
Dels är det grovheten i bilden i sig, Carpenter, overkligt snygg som vanligt, rosiga kinder och rodnande läppar, iklädd en svart tight klänning, och så en man i bakgrunden som drar henne i håret där hon kryper på alla fyra vid hans fötter. ”Man’s best friend”, står det på skivans baksida. Detta, menar försvararna, är solklar ironi eftersom Carpenter självklart inte är mannens bästa vän. Skulle hon, Sabrina Carpenter, som byggt sitt varumärke på att klaga på alla dumma killar och mansbebisar hon dejtar, vara mannens bästa vän? Tror inte det va!
Låtar som Manchild, Please Please Please och Slim Pickins tycks fungera som något slags feministiskt alibi, ett bevis på att Carpenters återkommande användande av sexistiskt bildspråk i själva verket är skarp satir, ett subversivt motstånd till den sexism vi andra anklagar henne för att reproducera.
”Jag har till exempel svårt att se att en bild på Lady Gaga iklädd koppel på alla fyra skulle skapa liknande rubriker.”
Kanske hade den här tolkningen potentiellt kunnat flyta om Carpenter varit en skarpare artist. Jag har till exempel svårt att se att en bild på Lady Gaga iklädd koppel på alla fyra skulle skapa liknande rubriker. Om Gaga, som vänt upp och ner på det sexiga när hon på scen och röda mattan framställt sig själv som ett groteskt och blodigt monster, spelat på temat ”Man’s best friend” hade nog en satiriskt intention haft bättre chans uppfylla sin poäng. Men vad det skulle finnas i Carpenters artisteri som pekar på att det bakom bilden (eller i min mening, de återkommande bilderna) skulle gömma sig en ännu inte avslöjad subversivitet, som Aftonbladets Irena Pozar hävdar, förstår jag inte alls.
Jag vågar hävda att jag har bra koll på Sabrina Carpenter. Hennes femte album Emails I Can’t Send som släpptes två år innan hon äntligen, efter tio år och sex album, fick sitt stora genombrott med förra årets dunderhit Espresso, gick varmt i mina lurar när det kom. Jag har sedan dess följt henne nära, och medan jag tycker att hon gör fenomenal, easy-going popmusik, har inget i hennes artisteri skvallrat om något slags feministiskt intresse.
Det är heller inte något jag nödvändigtvis förväntar mig av mina poptjejer, men i fallet Sabrina Carpenter är det just omfamnandet av den 50-talsinspirerade pin up looken och Playboy-estetiken i kombination med en avsaknad av någon som helst feministiskt närvaro, som gör att något skaver. “Men nej! Sabrina hatar killar, jag lovar! Det är så girl power!” Skriker fansen. Jag tar en titt på texterna. Samma, lätt manshatiska teman återkommer. Det finns de mer skämtsamma, som Slim Pickins:
”This boy doesn’t even know the difference between there / their and they are / yet he’s naked in my room /…/ and since the Lord forgot my gay awakenin’ / then I’ll just be here in the kitchen / servin up some moaning and bitching.”
Och den mer seriösa Lie to Girls:
”No, don’t say it was just an isolated incident that happened once / there’s no need to pretend /…/ You don’t even have to try, turn you into a good guy / you don’t have to lift a finger / it’s lucky for you I’m just like my mother and my sisters / all my friends. /…/ we love to read the cold hard facts and swear they’re incorrect / we love to mistake butterflies for cardiac arrest / you don’t have to lie to girls if they like you they’ll just lie to themselves”
Om du kombinerar dessa med den brutalt catchy hiten Juno, fångar du essensen i Sabrina Carpenters artisteri:
”Can’t help myself, hormones are high / give me more than just some butterflies, you make me wanna make you fall in love /…/ wanna try out some freaky positions? / have you ever tried this one?”
”Det är en inställning som är identisk med den heterosexuella kvinnor klamrat sig fast vid i hundratals år.”
Det här är det ständigt återkommande i Sabrinas låtar, scenshow och visuella kommunikation: killar suger, inte bara är de korkade och löjliga, de är rakt igenom elaka mot mig, mina systrar och våra mödrar. Men men, boys will be boys! Can’t live with them, can’t live without them! Jag är bara en kvinna, jag har mina begär!
Det här är alltså Sabrina Carpenters feministiska alibi, menar Pozar och andra. Det som tyder på att hennes användande av det konservativa 50-talets sexuella bildspråk är skarp ironi. Jag skulle tvärtemot hävda att det är en inställning som är identisk med den heterosexuella kvinnor klamrat sig fast vid i hundratals år i ett försök att övertyga sig själva om att det är helt okej här i the status quo, ståendes på alla fyra vid mannens fötter.
”Ja, de kommer behandla oss så här, men sånt är livet” är exakt vad mödrar sagt till sina döttrar generation efter generation. ”En dag ska du också gifta dig, du vänjer dig. Det är värt det.” En feministisk motkraft till detta, i alla fall på den tiden feminism brukade innefatta mer än kvinnans rätt att ”välja” exakt de patriarkala ideal som ändå förväntas av oss, skulle vara att protestera. “Nej, jag vill inte ingå i romantiska eller sexuella relationer med män som behandlar mig och mina systrar såhär. Det måste finnas mer i livet”.
”Sabrina Carpenter och hennes team vill ha kakan och äta den samtidigt.”
Men Carpenter lägger sig platt, det är de kvinnliga hormonerna som spökar trots allt. Och visst får man känna så! Det är jättejobbigt att längta efter kärlek när de man vill ska älska en sällan ser en som en jämlike. Kvinnliga musiker har länge skrivit om detta dilemma, se Fiona Apple, Alanis Morissette, Joan Baez, bara för att nämna några få. Jag tycker alltså inte att det här temat i Sabrina Carpenters texter är nödvändigtvis sexistiskt i sig, dock tycker jag kombinationen av detta med 50-talets konservativa Playboy-estetik är very much giving lobotomerad hemmafru på valium. Ja, killar suger, men man kan ju inte inte älska dom! Killar är så dum-dum-dumma, men vad annars skulle livet kretsa kring? Jag är nöjd med att vara söt och sexig ändå! I’m just a girl, what more can you expect from me!
Och visst, så får man väl känna, men finns det verkligen något som helst subversivt i det budskapet? Något tillräckligt subversivt för att en bild på en ung tjej krypandes på alla fyra, med en man i bakgrunden med ett stadigt grepp kring hennes hår, rimligtvis ska kunna läsas som något annat än en stark omfamning av det samhälle som redan ser den uppenbara maktstrukturen som the status quo?
I ett samhälle där handlingen av att kalla en kvinna en bitch samtidig som man drar henne i håret är en så vanlig fantasi att det anses vara vanilla på alla världens porrsajter, och samtidigt exakt det vi såg Diddy göra mot Cassie i den där videon från hotellkorridoren. Sabrina Carpenter och hennes team vill ha kakan och äta den samtidigt. Hennes redan progressiva fans snälltolkar hennes användning av sexistiska motiv och läser själva in en skarp ironisk satir, samtidigt som hon perfekt uppfyller de konservativt sexuella ideal som ligger till grund för den manliga idén om kvinnlig underordnad.
Text: Tova Hirsch
