Månadens bästa låtar: mars 2026
Äntligen kikar solen fram, uteserveringarna börjar byggas och vintern är snart ett minne blott. Mars är oftast den månaden man hoppas går snabbast så att våren kan kicka igång på riktigt, men vi får inte glömma bort all otrolig musik som släppts under månaden. KULTs musikredaktion har listat de bästa låtarna från mars – ni hittar alla låtarna och fler som vi gillar i spellistan On Replay!
All Night – Douglas Diamond feat Yikes
Om du har koll på den svenska undergroundscenen finns det stor risk att du har hört om Douglas Diamond i ett tag nu. Om inte har du dock fortfarande chans att hoppa på tåget, för konstigt nog syns inte denna hype ännu på hans Spotifyströmningar. Troligen beror det på att de senaste släppen exklusivt hamnat på Civil Radio – i alla fall tills nu, när han tycks ha bestämt sig för att erövra Spotify med nya singeln All Night.
Jag har någon gång, någonstans hört någon beskriva Douglas Diamond som en modern, svensk David Bowie, vilket stämmer. Men i den nya singeln pushar han också sitt sound på ett uppfriskande sätt. Här ska gästartisten Yikes ha credd, som ger låten en punkig attityd som paras förvånansvärt bra med Diamonds crooner-sång. Att gränserna verkar tänjas i diamantens låtskrivande lämnar en mer än förväntansfull på det kommande albumet. Ett släpp som rättfärdigar snacket runtom.
Alec Gullström-Hughes
I’M ACTUALLY KINDA FAMOUS – Slayyyter
I mars släppte Slayyyter sitt fjärde album: WOR$T GIRL IN AMERICA. Det är hårt, smutsigt och helt fantastiskt. I’M ACTUALLY KINDA FAMOUS fångar allt som är speciellt med albumet – de grova texturerna, den lätt ironiska texten som skriks fram och det hyperpoppiga soundet kombinerat med hårda, dånande technotrummor. Ljuden är kraftiga, skakande och det finns en kittlande metalton över Slayyters vrålanden. Den här låten går bara att lyssna på högsta volym, oavsett om man spränger trumhinnorna eller inte.
Johanna Fröde
Tiden går – Ascii
På Tiden går, den första singeln inför Stockholmsbaserade Asciis debutalbum, skapas en unik sorts nedtonad folktronica, där akustisk gitarr och piano får bada i mjuk ambient. De frammumlade raderna kan i en stund framstå som svårtillgängliga och avlägsna, för att i nästa slå mot en med sin oförställda omedelbarhet. Texter om märkesjackor och blekt hår landar plötsligt i tankar kring död, sorg och otillräcklighet. Samtidigt leder en pulserande rytm genom låten tills allt mot slutet övergår i dissonans. Sammanlagt ingjuter kompositionen en melankoliskt bitterljuv känsla av tidens gång i lyssnaren.
Holger Claesson
Just The Way You Are – Milky, PNAU
Från ingenstans tycks one hit wondern Milky ha fått en comeback med remixer på låten Just The Way You Are. Originallåten från 2002 har fått en rejäl makeover av trion PNAU, som leker med klassiska housetrummor, hög drivande bas och risers. Kanske att det är lite töntigt att uppskatta en vanlig houseremix så här pass mycket, men det är väl ändå 2016 igen? Med Milkys enkla men vackra text och PNAU som har blåst nytt liv i den, blir det inget annat än ett lyckorus. En låt som förmodligen kommer spelas på alla klubbar i sommar, och jag kommer att dansa med!
Johanna Fröde
Paradiset – Sara Parkman, Tuva Syvertsen
Mars månad bringade oss ett legendariskt och solklart samarbete mellan folkmusikerna Sara Parkman och Tuva Syvertsen (Valkyrien Allstars). Spåret inleds med en vemodig och virvlande fiol, den kaosartade tonen följs av Parkmans sång, som med pratig stämma reciterar en lyrisk text.
Det finns en otrolig nerv och närvaro i denna låt, och melodin bär på en nästan hypnotisk intensitet. När Syvertsen bryter in med sin sång så fylls ljudbilden med elektroniska inslag. Det blir en otroligt pulshöjande och kraftfull blandning av genrer. Det finns något hårt i låten och Syvertsen levererar fraserna på ett liknande direkt sätt som i Valkyrien Allstars låten Slutte og byne. Parkman fortsätter att briljera och lyfta, bredda och utmana folkmusiken på ett svindlande sätt. Jag längtar oerhört mycket efter albumet Alster som släpps 8 maj.
Allis Sääsk Berglund
Star – Iceage
Det var minst sagt oklart huruvida Elias Bender Rønnenfelt skulle släppa musik med Iceage inom snar framtid, efter att på ett år släppt två hyllade soloalbum och turnerat världsdel till världsdel. Men man kan tydligen ta Elias från Iceage men man kan inte ta Iceage från Elias och så vidare. Det var nog egentligen bara en tidsfråga innan han skulle återvända till det skräniga postpunkbandet som fostrat honom sedan tonåren, men att det gick så snabbt och att de återkom så starkt var nog ingen redo på.
Stars är vad vi kan hoppas den första singeln på ett kommande album. Mycket har förrändras sedan bandet släppte sina första hemmasnickrade post hardcore album i början av 10-talet. Ljudbilden är renare och stämningen tycks inte vara lika överförfriskad. Men den ständiga melankolin hänger fortfarande över köpenhamnarna. Ett funkbeat och Rønnenfelts poetiska sång får stå i centrum istället för de distade gitarrerna men nihilismen är tydligare än någonsin. “Mow ’em down in spite, Sway the scythe / Eating cyanide, Wear them like a surgical gown”. På något sätt har allt förändrats, och samtidigt ingenting.
Gustav Stjernkvist
Hollywood Forever – underscores
Hyperpop är kanske mer mainstream än någonsin. På Robyns senaste album hörs tydliga influenser. EDM-prinsessan Ninajrachi från Australien spelar på Way Out West i sommar. Och en av genrens mest intressanta namn släppte nyligen ett nytt album. April Harper Grey, eller underscores, har producerat och skrivit U på egen hand.
Den bästa låten är Hollywood Forever, mycket tack vare dess progression. Låten blir bättre och bättre. Vyn av Hollywood-skylten blir bättre och bättre allt eftersom bilen kryper sig fram i LA:s trafik. Låten börjar med stadig puls, en dov kicktrumma som sparkar igång kroppen. I refrängen sjunger hon ”And you say, I’m so, I’m so Hollywood? (Hollywood) / Well, aren’t we all so, all so Hollywood? (Hollywood)”. Det känns övertygande och jag glömmer att jag är från en liten ort utanför Kristianstad kommun. Ungefär två och en halv minut in kommer ett tungt drop, och låten övergår i ett oväntat mörkt och disharmoniskt outro, där basen alternerar mellan två närliggande toner, likt titelspåret från Hajen. Samtidigt skruvas både tempot och pitchen upp på sången, som om låten spinner in i en nightcore remix på sig själv.
Linnéa Sventorp
