Ett kraschlandande rymskepp. Så beskrev Robyn sitt nya album i början av året. Efter ett långt sökande i rymdens alla hörn hade hon vänt blicken inåt igen, börjat leta sig tillbaka till sin kärna – resan hem är som bekant det som väntar i slutet av varje rymdäventyr. Om man ska följa allegorin blir man dock snabbt medveten om att det är en ytterst kontrollerad resa som väntar, landningen blir mindre av en krasch och mer av en kontrollerad, noga kalkylerad avstigning. För när Robyn efter åtta år kommer tillbaka lämnas ingenting åt slumpen.
Albumet genomsyras av en rakhet, i både texter och produktion. Bortom några få undantag – som de oväntade elgitarrerna i introspåret Really Real – är Sexistential iklätt en ljudskrud som spricker likt bubbelplast och inte lindar in sina ambitioner. Dopamine ger precis vad namnet inte så subtilt hintar om; det är ett energispäckat och lustfyllt spår som instinktivt får en att visualisera pulserande strobes. Sucker for Love bjuder på en överraskande lekfullhet, med snabbt rabblad spanska, syntar och en indragande melodislinga. På It Don’t Mean a Thing följer vi en avslutad relation: ”All the cute little jokes that we had, I forgot ’em / Someone told me you’re writing again and it’s not it / Can’t recall how it felt even if I remember” över en nostalgisk autotune och hårda syntar. Låten lyckas kapsla in den motstridiga, bitterljuva känslan av att absolut inte vara över någon – men så gärna vilja vara det.
I de ögonblicken är Robyn som bäst; det är trots allt de sentimentala, på en gång hjärtskärande och fysiskt oemotståndliga låtarna som gjort henne till den poplegend hon är idag. Glimtar av det finns även i Talk to Me – som på många sätt är ett perfekt typexempel på Robyns sound – och den 80-talsdoftande Light Up. Därför är det synd att delar av albumet tyvärr inte håller samma ribba.
Blow My Mind dunkar på utan att lämna ett större avtryck, och titelspåret Sexistential känns malplacerat, både på albumet och i samtidsandan. Låten sätter fingret på en större känsla genom albumet: det är så himla mycket kropp i en tid som längtar efter mer själ. Albumets existentiella ingång känns mer som en nyans än ett tema. Med det inte sagt att musiken behöver underordna sig sin tid – ofta är snarare det motsatta nödvändigt – men medan det alltid kommer finnas ett viktigt utrymme för musik som låter kroppen dominera över psyket skapar det en dissonans mellan albumets ambitioner och dessa faktiska genomslagskraft. Det är svårt att inte känna att en låt som Sexistential ligger några år efter sin tid, inspirationen från de senaste årens alternativa elektroniska våg, i synnerhet hyperpopen, märks tydligt både i text och produktion. Tyvärr gör Robyn ingenting nytt av det. En danslåt om IVF blir inte per automatik nyskapande, eller så banbrytande som man kanske skulle vilja tro.
Trots detta växer albumet med varje lyssning. Robyns återblick till det sound som skapade henne visar inte bara upp den finstämda precision som är hennes signum, utan bjuder också på överraskningar som visar ett artisteri under ständig utveckling. Hon står stadigt i sina hemtrakter (att hon fortfarande är bäst i världen på att skriva gråtdanspop råder det ingen tvekan om) samtidigt som hon tar steg ut i nya riktningar. Här finns något gammalt, något lånat och något nytt – kombinationen är inte fulländad, men det är i skavankerna framåtrörelsen gryr. Robyn må vara tillbaka på tellus, men musikaliskt svävar hon fortfarande högt.
