De senaste åren har vi bekantat oss med en mängd stilblandande dans- och elektropop. Därbiland underscores, eller April Harper Grey som hon egentligen heter, stöpt i samma form som exempelvis Magdalena Bay och FKA twigs. Gemensamt för artister som dessa är att musiken känns nästan oskiljaktig från kulturerna på de internetplattformar de blivit stora genom. Den här generation Z-estetiken, om man nu kan kalla den så, karaktäriseras av oblyga genreöverskridanden och ett starkt betonande av vibbar (lex alla no plot, just vibes-trender). Samt kanske allra viktigast i en internets musikvärld: behovet av att skänka lyssnaren en känsla av relaterbarhet. Det är just här underscores utgör ett typexempel. Med sin EDM:iga hyperpop som även bär inslag av indierock har hon byggt sig ett sound som nästintill förkroppsligar upplevelsen av att vara en ensam röst i en digital värld.
Varje ansats till relaterbarhet på senaste albumet U faller dock platt. Istället för att bli ett insiktsfullt personporträtt eller bara något dansvänligt, placerar sig musiken i ett tveksamt mellanläge. Rader som känns alltför vaga för att bilda något slags personligt band blandas med textremsor ur artistens liv som tvärtom känns för specifika. Hur bör man egentligen som lyssnare reagera när Grey radar upp det fåtal gånger hon rökt i sitt liv? “Smoke number three, I was in Europe / Your birthday ’round the corner, it was destiny”. Igenkänningsfaktor: låg. Även om det inte är svårt att föreställa sig hur mycket dessa självbiografiskt beskrivna upplevelser betyder för henne själv, är det som om man som lyssnare inte riktigt släpps in. Ekvationen saknar något som gör den allmängiltig.
Studsiga högenergibeats blir dessvärre inte mer än en klen tröst. På låtar som Music är den glitchiga EDM:en nästan medryckande nog för att dölja hur plastig liknelsen “When I’m with you I feel like music / I feel the BPM” låter. Faktum är att merparten av albumets hookar känns för tunna för att matcha den energiska musiken, som “Don’t you wanna? / Don’t you wanna come be famous with me?” på Hollywood Forever.
Just denna mismatch genomsyrar hela albumet – istället för att skapa förstärkande eller kompletterande kompositioner fastnar U mest i likartade dansrytmer. Texterna är inte heller självblottande nog för att skapa nån sorts text-musik-dissonans (som på 2023 års Johnny johnny johnny, där ett trallvänligt beat förstärkte det obehagliga i raderna om grooming). Alla de mer skörbara singer-songwriter-ambitionerna blir lidande när musiken inte får ta för sig.
Med det sagt är skivan under inga omständigheter dåligt producerat. Tvärtom är till exempel The Peace en rent teknisk stiluppvisning. Det som skaver är snarare att U är mindre experimentellt producerat än underscores tidigare album. Där föregångarna begagnade sig av eklektiska hyperpop-kompositioner och genreblandningar består U mest av halvtrötta Charli xcx-efterlikningar. Exempelvis ska Body Feeling av allt att döma utgöra albumets emotionella klimax, men paras med ett så fantasilöst beat att det bara blir underväldigande.
Problemet med album som alltför gärna vill skapa en härlig vibb är att det ofta blir för bekvämt med sig självt. Särskilt problematiskt känns det med U, där detta mål ställer alla försök till att skapa djup i skuggan. Tyvärr känns det mest som att försöka upprätthålla en ytlig konversation på ett dansgolv med halvbra klubbmusik dunkande i bakgrunden.
