Flickan avstår från himmelriket för ett par gröna ögon

Bolivia går mot en andra valomgång den 19:e oktober, efter valet söndagen den 17:e augusti. Två kandidater fick flest röster, ingen av dem nog för att vinna. Om det blir högerkandidaten Jorge ”Tuto” Quiroga, eller den mer ”moderata” Rodrigo Paz Pereira, är alltså ännu inte klart. Vad som är klart är att det socialistiska partiet MAS som har styrt Bolivia i tjugo år fick en minimal del av folkets röster. Splittring i partiet, korruption, och att inflationen i juli låg på ungefär 25 procent är möjliga förklaringar. 

Partiets tjugoåriga svit är en del av den samtid som Liliana Colanzis novellsamling Ni lyser i mörkret vittnar om, även om partiet i sig aldrig står i fokus. Colanzi föddes 1981 i Santa Cruz, Bolivias största stad. Idag undervisar hon på Cornell. Hon debuterade 2010 med novellsamlingen Vacaciones Permanentes. Sen dess har hon författat tre novellsamlingar där den senaste, Ustedes brillan en lo oscuro, eller, Ni lyser i mörkret, tre år efter sin urpublicering har översatts till svenska av Hanna Nordenhök.

Ni lyser i mörkret är en blandning av schizofrena skräcknoveller och vad jag mycket försiktigt vill kalla magisk realism. Andinska folksagor och radiologiska olyckor används som bakgrund för en skildring av samtidens oro kring miljö, ekonomi, och moral.

Colanzi lyckas beta av några av de mer utnötta teman utan att det faller platt. Ett exempel är ”De grönaste ögonen” som beskriver en flicka som väljer att ”avstå från himmelriket” i utbyte mot ett par gröna ögon. Denna Grimm-liknande saga återaktualiseras genom en fråga om kulturell tillhörighet och skönhetsideal.

Ett annat exempel är skräcknovellen ”Chaco”, där läsaren följer ett barn som mördar en ”matacokille” längs en motorväg. (Mataco eller Wichí är ett ursprungsfolk i delar av Bolivia och Argentina.) Genom mordet tar barnet över mannens medvetande och jaget blir ett vi. Rätt upp och ner kan premissen verka något pajig men Colanzi lyckas hålla läsaren på fiskelinan genom ett exakt men fantasieggande språk. Novellen slutar med en stretch när viet flyger genom luften efter en bilkrasch och överlåter sitt medvetande till bilföraren som orsakat olyckan.

“På vägen ner mötte vi bilförarens blick: det var en indianpojke, den vackraste vi någonsin skådat. Han stirrade på oss med öppen mun och bestörtningen glittrande i ögonen. Det är han, den Undersköne från dina drömmar. Min Frälsare, tänkte vi och kände genast igen honom, här har du vår tunga och vår röst. Ett sista ljud kom innan mörkret slöt oss i sin famn.”

Novellerna verkar mellan det bestående och det flyktiga, mest tydligt representerat av ”Grottan” och titelnovellen ”Ni lyser i mörkret”. ”Grottan” återger en världshistoria, en mosaik över världen genom en grotta i Oaxaca, medan ”Ni lyser i mörkret” skildrar en kärnkraftskatastrof i staden Goiânia. I en något kommunitarianistisk anda förflyttar sig fokuset i berättelserna mellan individen och samhället för att på ett förtjänstfullt sätt visa deras inverkan på varandra. I ”Grottan” pendlar beskrivningarna mellan grottans mikrokosmos och människorna som besöker den, med ett rätt så slappt – men välpassande – anspel på Platons grottliknelse genom en lek med skuggor och målningar i grottan.

”Ni lyser i mörkret” får i stället sin effekt genom en polyfoni där livsfragment vittnar om en delad tragedi innan och efter en radioaktiv olycka. Ett av fragmenten är en klassisk postmodern lista över de drabbades ägodelar, som påminner om den argentinske Julio Cortázars noveller. Listan får stå som ett uttryck för människans vilja att ordna och organisera även det mest kaotiska och slumpmässiga. Det finns ingenting som förenar dessa livstecken, utom slumpen.

”I behållare #2897 förvaras don Ernestos hund Titáns skelettdelar. I behållare #1758 återfinns samtliga av familjen Alves Ferreiras släktfotografier 1987…. I behållare #13 finns Gislenes dagbok, innehållande en lista över alla hennes älskare 1982 till 1987.”

Världarna är levande och detaljrika. Det är små saker i maskineriet. Det är nog detta som fångar mig mest i min läsning: jag är fascinerad – på ett barnsligt sätt – över koncentrationen, över tätheten i novellerna. Tajt för att språka musikalt. Detta är vad konstformen handlar om. Att koka ner en berättelse utan att förlora smaken, eller det som gör en berättelse underhållande. De tjugosidiga novellerna känns samtidigt kortare och längre. Scener avslutas ofta knivskarpt och vissa tankar ges inte nog utrymme. Även om titelnovellen är en av de längre känner man sig lämnad i sticket, att man vill ha mer.

Trots novellernas koncishet lyckas Ni lyser i mörkret gestalta den osäkerhet som genomsyrar vår samtid på ett övertygande sätt. Novellerna är inte banbrytande. Ibland är de rätt stela i sin konventionalitet. Samtidigt är de underhållande och mycket skickligt utförda. Några av de bättre novellerna var – genom sin språkliga och berättartekniska savoir faire – mycket absorberande, och jag kommer helt klart att återvända till Liliana Colanzi i framtiden. 

Text: Gabriel Gille