Kvinnans lager skalas av i Exil i Hello Kitty City
När man kliver ner i potatiskällaren som Allan Edwall en gång låtit göra om till teaterscen känns det som att komma hem. På väggarna hänger affischer och fotografier på Allan och Kristina Lugn samt konst av Staffan Westerberg. Under några dagar i november spelar friteatergruppen Hjärter Fem, som sannerligen är produktiva, den nyskrivna pjäsen Exil i Hello Kitty City av Fanny Lindstedt Grahn bara några månader efter Grekpjäsen, som de spelade på Örebro Teater och här på Teater Brunnsgatan 4.
Då Hjärter Fems senaste pjäs på Brunnsgatan, Vinterpjäsen, var en fantastisk uppvisning av hur ung svensk teater vågar ta ut svängarna med teman kring sex, relationer och sökandet efter mening var förväntingarna på Exil i Hello Kitty City högt ställda.
Scenväggarna är täckta av vitt papper. Golvet vitmålat och ett träd är det enda som pryder det annars tomma scenrummet. Samuel Becketts mästerverk I väntan på Godot ligger som en förlaga, något som även understryks i programförklaringen. De två huvudrollerna är dock inte två män, utan två kvinnor som heter Bea och Masja och spelas av Mira Mark och Ella Löfmark. Och vi väntar inte på Godot, utan på någon som heter Daniel.
Masja läser Charles Bukowski och vill skriva som honom. Hon känner sig inte vid sitt kön, skriver på en roman och bufflar runt. Bea är däremot mer feminint-kodad i ett evigt sökande efter det som känns rätt, ergo kläder hon inte ser tjock ut i. De två rollerna fungerar som två motpoler av samma person, där deras olika personlighetsdrag och viljor kolliderar och drar isär dem. Kan man ens vara bästa vänner om man inte hatar varandra? Kan man vara vän med sig själv om man inte hatar sig själv?
I väntan på att Daniel ska komma så samtalar de om existentiella frågor, sex och kläder. Samtidigt bryts det ytliga lagret av att vara kvinna kontinuerligt ner under pjäsens gång. Det är tights, kjolar, peruker, smink, hårspännen, glitter och nakenhet. De byter frenetiskt om och dekonstruerar och bygger upp, koden försöker knäckas i ett evigt sökande. Man duger antingen genom rätt kjol eller att ge ut rätt roman.
Replikerna är humoristiska och stundtals dräpande. Dock känns vissa delar spretiga, där det saknas viss stringens i manuset. Texten hade lyft ännu mer om manuset hade kortats ned och stramats till. Visserligen hör det kaotiska och pladdriga till formen, men tyvärr översköljer det oss i publiken till den grad att det blir svårt att förstå vad pjäsen försöker säga. Är det meningen att den ska vara ambivalent och pladdrig, eller försöker pjäsen säga något djupare?
I en av de andra två rollerna ser vi Ellen Sarri som den mystiska chauffören till turnébussen, fäst vid sin Ipad och som tränar karate. Hennes drömska mystiska gestaltning är strålande och tar ned tempot som annars rasar fram. Liksom Pojken i I väntan på Godot kommer hon med bud om framtiden. Daniel kommer att komma, de måste bara vänta. Även Filip Jönsson gör en mycket trovärdig gestaltning som den något förvirrade killen, som verkar komma från vår verklighet och hamnar mitt i detta kvinnliga exil-universum.
Lever pjäsen då upp till de högt satta förväntningarna? Nästan. Det är som en slagkombination av jab, hook och cross som visserligen träffar sina mål, men den avslutande uppercuten når inte fram till en knock out, för att använda uttjatade, klichéartade manligt kodade sporttermer. Det är dock fortfarande uppfriskande att se att ung svensk teater vågar sticka ut med experimentlusta och mod, något som saknas på många svenska scener idag.
Exil i Hello Kitty City är en sevärd injektion av det grunda, djupa, absurda och ytliga. Detta är absolut inte realism, det är absurt och experimentellt, vilket är ett lyckat helhetsgrepp i föreställningen. Bea och Masja har viljan att tillhöra, men orken, att våga, eller möjligheten att kunna finns inte. Vi vill tillhöra något större, men vi är fast i oss själva där det aldrig känns helt rätt. Efter föreställningen lämnas jag med frågan: Var tar vi det därifrån?
