Klas Östergren: De som söker sig till författandet är inte alltid de mest socialt begåvade
Med genombrottsromanen Gentlemen tog den 25 år gamle Klas Östergren landet med storm. Nu, nästan ett halvsekel senare, har han byggt ett litterärt universum som skildrar en mer genant och ofta förträngd berättelse om Sverige.
Moa Alfredsson möter författaren en vinterdag på Hotel Rival. Ett samtal om scenskräck, att skriva, och bortglömda och inbillade bitar av historien.
Poeten Heintz Konradson är på väg uppför trappan i Börshuset. Andfådd och ansträngd torkar han svetten ur pannan med näsduken. En sedan länge förbisedd poet är nu äntligen inne i värmen, hyllad för att i NATO-tider ha författat den moderna beredskapsdikten – en gärning som visat sig vara värdig Svenska Akademiens Stora pris.
Han tar sig upp där på andra våningen, med hög puls och ett krampaktigt tag om ledstången. Sedan ingenting. Bilden fastnar. Alla gästerna i den förut så stojiga foajen på Börshuset har slutat röra på sig. Författaren Klas Östergren har lagt in ett freeze i inledningen på sin senaste roman Klenoden (som recenserats i KULT). Ett nödvändigt avbrott där i början av historien. Det har kommit något emellan. Något som han måste skriva om innan poeten kan börja röra sig igen.
Det finns anledning att återvända just hit, till det här ögonblicket.
Men först till en helt annan foaje: Hotellobbyn på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm. Det är några dagar före jul. Utanför är det kallt och rått men ännu ingen snö. Klas Östergren är här eftersom han dagen innan stått på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. I föreställningen Östergren om Östergren blickar författaren tillbaka på liv och verk i samtal med förläggaren Stephen Farran-Lee. Scensamtalet är tonsatt av Mattias Alkberg, vars band The Bear Quartet tagit sitt namn från Östergrens kultroman Gentlemen.
– Så fort Mattias och company börjar spela, och det låter kanske väldigt sentimentalt, men den där musiken, den öppnar upp någonting i en, säger Klas Östergren om gårdagens föreställning.
Att stå på scen är honom inte helt främmande. Han har precis firat 50 år som författare, med ett tjugotal romaner och en tur i Svenska Akademien bakom sig.
Scensamtal och framträdanden har varit en del av jobbet sedan länge men det skiljer sig onekligen från författandets vardag.
– När jag började med det här pratandet inför publik på 80-talet, så uppehöll jag mig rätt länge vid just det absurda. Här sitter man i två år ensam, ensammaste människan på jorden, och kanske får man ihop någonting och det möter en publik och sen ska man själv ut och sälja sin vara och det är så totalt motstridigt.
Han fortsätter:
– De som söker sig till författandets verksamhet är inte alltid de mest socialt begåvade. Utan tvärtom, det är ofta så att man uttrycker sig med ord, och står ut med denna ensamhet, just för att det här är ett litet problem för en. Så hela situationen är egentligen fullständigt absurd.
Han berättar att han som ung led av ångestattacker, även om begrepp som panikångest inte var någonting som han då hade hört talas om.
– Har du varit där, så vet du vad jag pratar om. Man är inte direkt show-mässig när det pågår. Man vill bara rusa därifrån och helst uppsöka en totalt öde plats, man vill inte visa det för någon. Det är jättekonstigt. Du borde få hjälp, men vill bara gömma dig. Att då stå inför fyrahundra personer som sitter där och tänker: ”Hmm, säg något vettigt nu unge man.” Det var för mig fasansfullt, säger han.
Men Klas Östergren konstaterar att “livet kan vara långt och i mitt fall har det varit det, och händelser i slutet på 90-talet gjorde att jag blev totalt ointressant för mig själv”.
– Det var rätt mycket på en gång, jag kände aldrig efter. Det fanns inte plats, det var bara att köra på och plötsligt vaknade jahg upp en dag och märker att jag inte har haft ångest på flera år.
Det låter trösterikt ändå, att sånt där kan gå över.
Han skrattar.
– Det kan man trösta sig med, råkar du ut för en riktig tragedi i livet så blir du av med det där.
Foto: Stockholms stadsbibliotek
Klas Östergren debuterade som 20-åring med romanen Attila. Manuset till romanen skickade han in till förlag samma år som han gick ut skolan. Men innan skrivandet fanns också måleriet. Hans äldste bror målade och gick på konstfack och som ung fick Klas ta över hans gamla grejer.
– Jag målade på tills jag kom till en gräns där jag kände: jag kan inte måla det jag vill. Det skulle dröja åratal innan jag ens kunde närma mig det och samtidigt började jag skriva och hade mycket lättare för det.
Han berättar hur han började samla på ord.
– Jag hade långa listor på ord som jag tyckte var roliga att använda, sådär lite halvt barnsligt. Många ord som jag tyckte om då tycker jag är lite löjliga idag. Det blir nästan lite studentikost.
Vadå för ord?
– Ett ord som jag vet att jag använde i Gentlemen var ordet imposant, det gillar jag inte nu. Jag tycker det är fånigt när folk använder det, jag vet inte varför.
Man får bara en känsla för ord man inte gillar.
– Och det går inte att förklara, absolut inte. Luguber som många har hakat upp sig på i Gentlemen har jag fått frågan varför jag använder en miljard gånger.
Bara några kvarter bort från hotell Rival och Mariatorget ligger lägenheten på Hornsgatan som där på första sidan i Gentlemen beskrivs som “minst sagt luguber”. Berättelsen om bröderna Morgan skulle bli Klas Östergrens stora genombrott när han var 25 år gammal. En modern klassiker som krävde sin research eftersom den till stor del utspelar sig före författarens tid. Han minns en viss typ av läsarmöten.
– Man kunde stå och hänga någonstans, och det kunde komma fram gubbar och säga: ”Hur visste du att alla vi jazzmusiker i stan hade pepitarutiga halsdukar 1959?”
Kanske var det någonting som han fått med sig från storebrorsan? Kanske hade han sett det på något kort?
– Men sen har jag kollat upp det där och det står liksom inte så. Det är de.
Den där halsduken existerade inte.
– Det är inte konsekvent så, naturligtvis har jag gjort mycket research. Men ibland händer det där, att läsaren gör det bättre än vad det är. Att läsaren målar upp en värld som författaren bara har antytt. Kanske är det där konsten finns, att veta vad som är nog, och inte dränka läsaren i information.
Klas Östergren har ”hållit på i 50 år och läst och skrivit och grejat”. Han arbetar måndag till fredag mellan nio och fem, största delen av året. Det är 27 steg till skriv-kontoret. Ingen rusningstrafik. Inga köer. Ingen tid som går till spillo.
Men kan du aldrig känna något motstånd för att sätta dig och skriva?
– Jo, det är ett motstånd och det hör till en text på tre sidor. Det infinner sig om jag ska skriva ett sms. I början på den här banan tänkte jag, ska det verkligen vara såhär, för det var mer lidande än det var kul att hitta en bra formulering som hände ibland som tröst. Men sen lär man sig på något sätt att hantera det där. Det har inte blivit lättare. Tvärtom. Men man lär sig hantera det.
Har sättet du angriper att skriva en roman på förändrats mycket på den här 50 åren?
– Lite grann. Om du läser Gentlemen så kan inte den killen upprätthålla sig mer än ett par sidor i en och samma scen. Det slog mig som vuxen när jag läste om den att fan vad han är rastlös den här pojken, han bränner av fem böcker här. Om han hade varit coolare så hade han kunnat gjort en serie av det där, vilat i scenen och låta läsaren tänka själv.
– Idag är jag coolare som författare av naturliga skäl, även om Renegater är tre böcker i en, det är inget snack om saken.
En konkret förändring är att han blev datoriserad för tio år sedan. Innan dess skrev han allt på skrivmaskin.
– Förr skrev jag om de första 30 sidorna 25 gånger minst. Jag tycker inte om grisiga manus så jag kunde till och med sitta med Tipp-Ex för att det skulle se snyggt ut, jag vet inte varför, det var en fix-idé bara och det tog enormt mycket tid.
Sånt slipper han nu. Men det betyder inte att det går snabbare att skriva.
– Jag tycker inte att det blir ett resultat fortare för jag håller på och petar i texten så oändligt mycket.
Det är så lätt att bli distraherad när man sitter vid datorn också, man kollar något mail eller nyheterna.
– Och så har man tappat fokus. Det där finns undersökt. Om du bryter ett författarflow så tar det flera timmar att komma tillbaka till det. Det är inte av och på av och på, utan är det kört är det kört och då får du börja på ny kula för att komma dit igen.
Tjugofem år efter genombrottsroman Gentlemen kom uppföljaren Gangsters. Trilogin avslutades 2020 med Renegater. Men även senaste romanen Klenoden utspelar sig i samma universum som Gentlemen-sviten. I den arbetar en välbekant berättare med att författa den motsägelsefulla poeten Heintz Konradsons biografi. Men den historia som Klas Östergrens tänkt att berätta gick inte att skriva.
Vi ska tillbaka till Börshuset i Gamla stan. Till poeten i trappan. Till en bild som stannat.
– Han är där i det där trapphuset i 30 till 40 sidor. Men sen kom det här förbannade kriget i Ukraina som gjorde att jag slutade. Ska jag skriva om den här pajasen i den här allvarliga tiden?
Ett freeze skrivs in och berättaren börjar istället så småningom undersöka en bortglömd fredsrörelse – det handlar bland annat om en fredsbåt, finansierad av Henry Ford, som 1915 avseglade från New York mot en fredskonferens i Stockholm.
– Desto mer jag studerade saker och ting jag inte hade någon aning om, som fredsbåten, så tänkte jag att det här har ett värde i sig att berätta om. Det är bra om folk påminns om det här.
Jag var tvungen att kolla upp det här med fredsbåten, om den faktiskt hade funnits eller om det var fiktion.
– Det är många som säger det. Det som jag hittar på, det vardagliga, det tror folk är sanning. Det var likadant med Renegater, den har åtminstone två spår som verkar jäkligt märkliga, JAS-historien och den långa rapporten från akademin, men jag kan säga att jag har inte hittat på en enda grej. Det som sägs där har sagts, det som görs där har gjorts.
I Renegater är det Envoyén, en slags maktens skuggfigur, som kräver berättaren på en rapport om skandalen i Svenska Akademin 2018. Han återuppstår i Klenoden.
– När jag började läsa om fredsrörelsen så tänkte jag att naturligtvis har Envoyén kommit i kontakt med det här stoffet och den här äckliga blodbesudlade mannen får visa en helt annan sida här.
Han säger att han tyckte om att berätta en annan historia av Envoyén “för de andra är borta”.
– Maud är död, Henry är död, Leo påstås aldrig ha funnits, och där går den där berättaren i spillrorna av sitt liv.
Alla är de återkommande karaktärer från Klas Östergrens romanvärld, först introducerade i Gentlemen i början av hans författarskap. Nu, nästan 50 år senare, står en poet fastfrusen i en trappa i Börshuset i Gamla stan. Han kommer röra på sig igen. Klas Östergren ska också vidare. Han har en boksignering på ett juldekorerat NK kvar innan han ska åka hem till gården i Skåne. I höst är han aktuell med nyskrivna Jag är Ulla Winblad på Folkoperan i Stockholm, en operakabaré där han skrivit librettot. En omsjungen kvinna, känd men också hånad från Bellmans diktning, får nu själv stiga fram.
– Det var ett ganska trasigt liv. Snacket gick om henne, och vill folk tro allt det där om en kvinna,att hon var sådan som Bellman sa, så gör de det. Det spelade ingen roll om hon satt framför dem som en helt annan människa.
Text: Moa Alfredsson
