Kanske är det dags för ett nytt kapitel för svensk film
Gustav: Det är andra veckan av Stockholms filmfestival och därmed går startskottet för Industry Days, festivalens branschdel för alla som arbetar inom film, tv och drama. Veckan inleddes traditionsenligt med Visions in Swedish Cinema 2030, ett modererat samtal med människor i branschen som diskuterar framtiden för svensk film. På plats fanns bland annat filminstitutets VD Anna Croneman, Nexicos VD Lars Beckung och ordförande för Oberoende Filmares Förbund (OFF), Manolo Diaz Rämö.
Det har säkert inte undgått någon att svensk film mår lite sådär. Mindre statligt stöd, lägre tittarsiffror och små biografer som blir omvandlade till gym. Det är lätt att låta sig bli deprimerad och så har det låtit i flera år. Men, nytt för i år är en svag optimism – kul! Alla i panelen håller med om att det ska vara kul att jobba med film. Helt rätt säger jag.
Personligen är jag trött på att höra hur det aldrig finns tillräckligt med pengar (det gör det inte) eller att ingen ser på svensk film (det gör ingen). Men glada nyheter är att siffrorna för svensk biofilm faktiskt ökade under 2026. Tjoho! Det har vi Arkipelag, Jälva karlar och Nelly Rapp att tacka för. Det bevisar att så länge vi har en tillräckligt tät repertoar med svenska filmer så kommer publiken kolla, för att citera Anna Croneman.
Idag känns det nästan lättare att hinna bli influencer, starta en podd och sedan få en filmdeal från Svenska filminstitutet, än att jobba sig upp den traditionella vägen. Tack vare sociala medier har spelplatsen för distribution ritats om, och även om många fortfarande drömmer om att bli upplockade av kända distributörer börjar fler och fler att vända sig till oberoende distributörer för sina filmer, exempelvis Youtube. Det här är den nya generationens filmskapare som har vuxit upp med tutorials på nätet och en sann gör-det-själv-anda.
”Kalla det protektionism om du vill, det har i alla fall fungerat bättre än den politik vi för i Sverige.”
Manolo säger att de på OFF tror att alla filmer har en publik, det gäller bara att hitta den. Det är också lättare idag att få upp sin film på bio. Små lokala biografer kämpar med att gå runt och de vill inget annat än att ha en fylld biograf. Betyder det att tiden är ute för stora distributörer? Kanske inte, men det gör spelfältet lite bredare åtminstone.
Det går inte att prata film utan att prata film- och kulturpolitik såklart. Både Finland, Danmark och Norge har ungefär dubbelt så stort regeringsstöd för film. Varför Sverige har så lågt stöd fick vi inte svar på. Debatten gick över till den stora nationen Frankrike. Fransmännen har löst problemet genom att premiera fransk film över utländsk på biografer, större skatteincitament för produktioner och en vilja att satsa på nya röster. Som Manolo fick höra från en fransk kollega när han frågade hur de fick fransmän att se fransk film: “Three words. Regulate, regulate and regulate.” Kalla det protektionism om du vill, det har i alla fall fungerat bättre än den politik vi för i Sverige. Sedan ska det sägas att Frankrike är en “filmnation” och ett större land med starkare ekonomiska muskler. Kanske borde vi hålla på en film i ett år innan den släpps på Netflix och på så sätt tvinga människor att se den på bio? Vilken den bästa taktiken är får någon annan avgöra.
Gustav A. Lilliehorn

Zara Luna: Visions in Swedish Cinema började på tok för tidigt för mig, men mot eftermiddagen tar jag mig ändå till Filmhuset – den lilla betongklumpen på Gärdet, ni vet – för att se bidragen till kortfilmstävlingen 1 km film. I loungen är det fullt ös, både bland de nominerade och besökare från Stockholm filmfestivals industry-arrangemang. Jag sätter mig vid Ingrid Bergman-bysten och scrollar på min telefon medan jag väntar på Gustav, då min vän Sabina kommer fram till mig. Hon berättar entusiastiskt om vilka industry-event hon planerar att delta i, något som gör det tydligt för mig hur viktig den här delen av festivalen är för Sveriges filmarbetare, delvis för att ta tempen på svensk filmindustri, men också för att nätverka och faktiskt ta sig tid att hänga med andra i samma hektiska bransch. Som vilken konferens som helst, för att översätta det till mitt eget jobb.
Gustav anländer och vi ställer oss i kön. Det här är alltså det första momentet av 1 km film, där de nominerade får visa en färdig kortfilm, och dagen därpå får de presentera en idé för en kommande kortfilm. 385 000 kronor ligger i prispotten, främst från Svenska filminstitutet, vilket ger möjlighet för vinnaren att göra en ny kortfilm. Kortfilmstävlingen inleddes redan 1990 och har genom åren lyft fram flera talanger, såsom Amanda Kernell (Sameblod, 2016), Ninja Thyberg (Pleasure, 2021), Ville Gobi, som nyligen har signat med produktionsbolaget Plattform samt Johan Stavsjö, som vann 1 km film 2025 och öppnade årets filmfestival med sin kortfilm Grab ‘em by the balls.

Årets sju nominerade är Clara Vida med Familj; Ronson Huynh med Tomma händer; Malin Barr med Sauna Sickness; Joaquim Berglund med Familjeband; Viktor Hedlund och Sara Dutta med Byns lilla oäkting; Klara Thafvelin med Girls’ Hair; Tuva Björk med Fear Fokol. Med spänning sätter vi oss i salongen uppkallad efter självaste Victor Sjöström medan Stavsjö berättar om hur hans liv har förändrats efter vinsten.

En efter en kommer de nominerade upp på scenen och presenterar sina filmer. Genomgående löper ett familjetema, eller kanske snarare ett existentiellt varande i hur relationer formar tillhörighet. Medan Vida framhäver känslorna när en familj splittras med personliga montage av fotografier och VHS-material, använder Thafvelin stop-motion i sitt berättande om en pojke som försöker rädda en växt och relationen till det jordliga – mellan våld och ömhet. Filmen som lockade mest till skratt var definitivt Barrs Sauna Sickness, för aj, aj, aj – den var verkligen mitt i prick i sin skildring av en väldigt svensk heterosexuell man (no offence!). Sen tyckte jag att det var roligt att filmen är inspelad i Härjedalen, några mil ifrån där jag är uppvuxen.
Nu kanske jag låter överdrivet positiv, men samtliga deltagare är verkligen värda vinsten. Wow, säger jag bara. Årets upplaga av 1 km film visade mig att vi faktiskt inte behöver vara oroliga för att AI ska ta över eller suga ut kreativiteten från människan, fortsätter det så här ser framtiden ljus ut. Nu krävs det ”bara” att vi får en regering på plats som uppskattar och satsar på kulturen och kulturarbetares livsvillkor… eller en revolution!


