Malin Barr: ”Jag tror inte att jag någonsin gett upp på något”

Malin Barr är en svensk-amerikansk filmskapare som just nu är i rampljuset för sin psykologiska kortfilm Sauna Sickness. Filmen utforskar upplevelsen att vara offer för manipulation och narcissistiskt beteende, samt känslan av att känna sig missförstådd, osynlig och ensam. Barr har en bakgrund som dansare och skådespelare och är nu både regissör och manusförfattare för denna kortfilm.

När vi träffas under Göteborgs filmfestival har hon bara varit i Sverige i ett par dagar – innan dess visade hon sin film på prestigefyllda Sundance Film Festival. Hon berättar att hon flyttade till USA redan som artonåring, först till New York, sedan till LA, och har bott där sedan dess. Det visar sig att vi båda inte bara vuxit upp i samma postort i Stockholm, utan också att vi båda bott utomlands under stora delar av våra liv. Samtalet med Malin kommer därför ganska naturligt in på hur det är att känna sig malplacerad. Men inledningsvis erkänner jag hur avundsjuk jag är på att hon har bott i New York.

Det händer mer på åtta timmar i New York än åtta månader i Sverige. Det var så jag kände sist jag reste dit. Det är mer levande. Känner du också så?

– Att New York är mer levande har nog att göra med att det inte finns samma typ av negativitet. Alla som är där är där för att de vill göra något. Så när jag kommer hem till Sverige är det en kulturkrock. Det finns massa problem där i USA, ja, men folk är mer öppna och ser möjligheter istället för problem. I Sundance letade folk efter nästa stjärna och möjlighet. Jag har redan nu fått kontakt med otroliga produktionsbolag. Men här möts man lite av en missunnsamhet av vissa. “Hur kom du in på den?” eller mer “Nej, det är svårt att göra film, så jag vet inte”. Båda delar kan vara sanna i USA, att folk verkar mer öppna men sen blir det inte av, men här är man mer saklig.

Varför är det så, tror du?

– Kanske jantelagen, svårt att fira folk som jobbar utomlands. Jag har ju varit skådespelare också. Jag har varit med i projekt som haft genomslag i USA, vilket ledde till bra managers och kontakter. Men i Sverige har det inte varit lika lätt att imponera. Det är svårare att slå igenom i USA, men det känns ändå mer hoppfullt.

– Men samtidigt vill jag ju vara i Sverige. Att jag har valt att spela in i Sverige, på både svenska och norska, har ju att göra med att jag längtar tillbaka. Jag är ju svensk, och även om jag varit borta länge finns det mycket i den här kulturen och platsen som står mig nära. När vi filmade uppe i Lofsdalen blev jag så hänförd när jag tittade ut över alla träden. Man ser sitt land på ett annat sätt när man varit borta länge.

Hur har den här ambivalensen präglat din film?

– När man har rest och bott mycket på olika ställen lär man sig hur beteenden skiftar mellan olika platser. Jag är också fascinerad av beteenden. Det är ofta grunden till det jag brukar skriva om. Beteenden handlar nästan alltid om någon som inte känner sig förstådd. Jag känner mig till exempel svensk i USA och amerikansk i Sverige.

– I Sauna Sickness är huvudpersonen (Thea Sofie Loch Næss) norsk, och det var ett medvetet val. Då är hon ju redan separerad och distanserad från andra. Hon känner sig utanför. Hon är inte sedd. Hon ser ju inte sig själv heller. Hon ser inte vad verkligheten är i den här historien.

Hon är ju en slags third culture kid. Och people pleasing är ju ibland ett återkommande drag hos såna.

– Ja. Och kvinnor lär sig ju av samhället att vara people pleasers. Det är en del av problematiken, att det är svårt att säga ifrån och säga nej. Sen är det bara en del av problematiken i filmen, då den främst handlar om emotionell misshandel och narcissism. Hon blir en “enabler” för honom. Hon får vara offer för hans narcissism och brist på att ta ansvar. Men folk tar med sig olika saker från filmen, och jag valde ju att inte göra den så extrem, utan mer subtil. Det skapar en möjlighet för folk att ta till sig temat och att relatera till det. Flera har öppnat upp sig för mig. De känner igen sig i att vara offer för emotionell misshandel, en del andra kom fram och började ifrågasätta om de själva hade såna tendenser i sina beteenden.

Och i slutet (spoilervarning) fick hon någon slags agens när hon sa “nej”. Hur och varför väcktes den här idén?

– En del av den här filmen är smått inspirerad av en relation jag var i. Men jag har även en fascination för dissonansen man känner efter en relation med en manipulativ person. Där man börjar ifrågasätta vad som är sant och inte för att man själv alltid blir ifrågasatt. Man tappar sin egen självkänsla, och då blir man nån typ av “unreliable narrator”. Det tyckte jag var spännande. Man kan ju se filmen som att alla omkring henne säger att hon är galen, att mamman är arg på henne, så ja, om man inte förstår problematiken kan man se det så. Men för mig var det spännande att utforska hur just hon upplever det. Och vi förstår ju snabbt att hon inte är galen, utan att hon snarare blir gaslightad.

Jag tänker på den scenen när Tobias (Adam Lundgren) börjar gråta direkt efter att hon börjar gråta – han kapar hennes utsatthet på något sätt.

– Ja, han stjäl hennes känslor. Han vänder saker mot henne. Och hon är lugn i bastun, men han är arg. Det är manipulation, projicering och gaslighting.

Och du har ju lyckats göra något grundat och relaterbart, men som samtidigt omsluter en i berättelsen. Det är en hårfin balans – fanns det stunder där du tyckte att något var lite för överdrivet?

– Ja, absolut! Vi hade faktiskt en del i manuset, som vi filmade men klippte bort, som snuddade på mer fysiskt våld. Om man tittar på filmen så finns det små tendenser, som att han puttar till henne. De är subtila och kan bli missförstådda. Men om man letar ser man att det finns något bubblande under som är våldsamt.

– Jag ville ju inte att tittaren direkt skulle förstå att han är en förjävlig person. Jag har jobbat med hans karaktär för att bygga upp den små bitar i taget. Ett exempel är i början (efter en sexscen), då han frågar “du kom va?” Redan då vet många kvinnor vad det är för person. Mitt mål är dock att publiken börjar inse problematiken samtidigt som hon.

Så var finns drivkraften – är det i att berätta något som kan hjälpa andra? Och hur vill du hjälpa andra i ditt nästa projekt?

– Allt man vill med en film är att folk ska kunna relatera till den, och det känner jag att jag lyckats med. Det är cheesy, ja, men det är ju drömmen. Det är det som gör det värt det.

– Sen är jag envis. Under Sundance Film Festival höll Amy Redford (dotter till den bortgångne skådespelaren Robert Redford, som också grundade festivalen) ett tal på regissörbrunchen om att vara kreativ och kämpa i motvind. “You are all the needle in the haystack”, sa hon, och menade att man måste vara lite smågalen i den här branschen. Jag tror inte att jag någonsin gett upp på något.

– Jag har ju också börjat jobba på den här idén som långfilm nu. Det var inte min tanke från början, det var alltid menat att det skulle vara en kortfilm, men det känns som att den kan leva i en större värld. När jag började skriva den insåg jag att det här bara är en liten glimt av en sådan problematik. Sen har jag massa idéer, man har alltid sju manus samtidigt.

Sauna Sickness kommer härnäst att visas på Santa Barbara Film Festival och en del andra festivaler under årets gång. Det kommer eventuellt finnas möjlighet att streama kortfilmen på SVT Play och/eller andra tv-kanaler framöver.