Inför valet: 10 svenska filmer om makt, samhälle och politik
Film fyller ofta en funktion av eskapism, men kan samtidigt öppna våra ögon och föra oss närmare verkligheten genom att uppmärksamma verkliga händelser, aktuella dilemman – och även sådant som andra medier kanske missar eller förbiser. Underhållning i all ära, men konsten är också politisk.
Kanske för ”svensk film” tankarna till juldagskomedier på bio eller deckare på TV4, men den svenska filmkatalogen innehåller naturligtvis mycket mer än så. KULT Magasins filmredaktion listar tio svenska filmer som på olika sätt har skildrat, speglat eller påverkat samhället och politiken.
1. Ådalen 31
Efter börskraschen 1929 spreds den ekonomiska depressionen från USA till stora delar av världen, vilket även drabbade Sverige hårt. Genom att Ådalen var kraftigt beroende av skogsindustrin, som då påverkades av minskad internationell efterfrågan, ökade arbetslösheten och fattigdomen i området under 1930-talet.
Ur de svåra förutsättningarna växte sig arbetarrörelsen starkare, något som givetvis intensifierade motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare. Spänningarna kulminerade i Ådalshändelserna 1931, då arbetare gick ut i demonstration mot lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor samt arbetsgivarnas användning av strejkbrytare för att stoppa den pågående strejken. När militär ingrep mot demonstrationen öppnade soldaterna eld och fem personer mördades. Händelserna kom att symbolisera den våldsamma konflikten mellan arbetarklassen och de ekonomiska makthavarna, där det blev tydligt att statens våldsmonopol direkt kunde riktas rakt mot civilbefolkningen.
1969 filmatiserade Bo Widerberg händelserna i Ådalen, och på ett varsamt sätt framhäver han arbetarnas utsatthet för att synliggöra strukturerna mellan makt och motstånd. Filmen fick ett positivt mottagande för sin realistiska berättarstil och sitt sätt att framhäva människan genom en historisk samhällskonflikt.
Samtidigt som den hyllades väckte filmen också debatt kring hur historiska händelser ska tolkas, något som känns aktuellt även idag. För trots att mycket har hänt sedan 1931 aktualiserar filmen fortfarande frågor om statens maktutövning, sociala konflikter och demokratins gränser – diskussioner som varit på tapeten relativt nyligen, exempelvis då Ebba Busch ifrågasatte varför poliserna inte skjutit skarpt mot demonstranter 2022. Widerbergs Ådalen 31 är därför en av de mest betydelsefulla politiska filmerna i svensk filmhistoria, en viktig påminnelse om att inte glömma historien.
Zara Luna Hjelm
2. The Swedish Theory of Love
Erik Gandinis The Swedish Theory of Love skapade stor debatt när den släpptes 2015. Dokumentären synliggör den ensamhet som svenskar upplever och som står i kontrast till de flesta andra länder. Som tydligast exempel lyfter filmen fram de hundratals individer som dör ensamma i sina hem, och vars lik upptäcks först efter månader, om inte år.
Hur blev Sverige ett globalt exempel för ensamhet? Gandini driver tesen att den välfärdspolitik som format Sverige, speciellt efter 60-talet, inte per automatik har baserats på en kollektivistisk dröm, utan en individualistisk tes. Friheten är den individuella friheten. Friheten är ekonomiskt självbestämmande. Därför, menar Gandini, har vår välfärdsstat lett till ensamhet. Vi är fria från att förlita oss på familj och kontakter. Detta speglar också den idé om staten som statsvetaren Francis Fukuyama utvecklar, där statens utveckling är en motsättning mot familjens makt över individen.
Filmen uttalar sig inte mot välfärdsstaten. Den ger inget förslag på lösning. Den klipper till en läkare som knappt har resurser att utföra sitt arbete i Etiopien. Romantiseras fattigdomen? Det är inte en felfri film. Det är en nybörjares skiss till en forskningsplan. Men den får en att tänka. Sverige är inte ett felfritt land, och absolut inte alltid bättre än resten av världen. Sociologen Bauman avslutar det hela med ett citat som sitter kvar: “Lycka är inte att ha ett problemfritt liv, lycka är att ha problem och lösa dem.”
Gabriel V. Rindborg
3. Sameblod
Sveriges historia har länge präglats av en självbild som ett jämlikt och demokratiskt land, men i det dolda gömmer sig en mörkare historia. I slutet av 1800-talet växte en stark föreställning om nationalstaten fram, i vilken nationen började ses som en gemensam identitet byggd på ett monokulturellt samhälle med gemensamt språk, traditioner och etnisk tillhörighet. Den svenska majoritetsbefolkningen placerades i centrum för den svenska identiteten, medan minoritetsgrupper som samer, tornedalingar och romer betraktades som avvikande.
Dessa idéer var en del av en bredare europeisk rasbiologisk rörelse, men i Sverige fick de en särskild legitimitet genom att institutionaliseras i Uppsala år 1922. Föreställningarna om biologiska hierarkier spreds till den idévärld som nazisterna byggde vidare på och blev en del av den ideologiska grogrund som möjliggjorde den fruktansvärda utvecklingen i Tyskland på 1930-talet.
Mot denna bakgrund blir Sameblod (2016) mer än en berättelse om ett enskilt, individuellt livsöde. Filmen är snarare en kulturell skildring av hur den svenska statens assimileringspolitik påverkade den samiska befolkningen i Sverige. Genom huvudkaraktären Ella Marjas (Lene Cecilia Sparrok) erfarenheter synliggör filmen hur samernas identitet, språk och kulturella tillhörighet begränsades under 1930-talet. När Ella Marja utsätts för rasbiologiska undersökningar och diskriminering i nomadskolan fångar Sameblod det koloniala våld som gick hand i hand med den svenska kontrollen av samernas mark och resurser.
Den koloniala maktordningen som gestaltas i filmen är dock inte bara historisk, utan har betydelse än idag. Trots att den statliga assimilieringspolitiken har upphört möter samer fortfarande diskriminering, samtidigt som frågor om språk, kultur och bevarandet av traditioner är omstridda. Konflikter kring markanvändning, gruvetableringar, skogsbruk och andra former av exploatering visar att relationen mellan staten och samerna fortfarande präglas av dåtida maktstrukturer. Sameblods nationella och internationella framgång har sedan sin premiär varit en katalysator för samtal om vårt lands koloniala arv, samers rättigheter och vilka berättelser som får ta plats i historieskrivningen.
Zara Luna Hjelm
4. Karl-Bertil Jonssons julafton
Karl-Bertil Jonssons julafton (1975) följer den fjortonårige Karl-Bertil, son till en framgångsrik varuhusdirektör, när han arbetar extra på posten under julen. Inspirerad av Robin Hood bestämmer han sig för att stjäla julpaket avsedda för samhällets rikaste och istället dela ut dem till fattiga människor som annars inte hade fått någon julklapp alls. Per Åhlin regisserade denna klassiska julsaga baserad på Tage Danielssons korta berättelse, som snabbt blivit en påtaglig parallell till det svenska välfärdssystemet.
Filmen har hyllats för sin återgivning av medmänsklighet, men min blasfemiska hot take är att Karl-Bertil Jonsson inte alls visar hur en god människa ska vara. Snarare handlar filmen mer om behovet av ett föreskrivet välfärdssystem.
Berättelsen illustrerar en svensk syn på gästfrihet – där man berömmer dem som hjälper behövande, så länge hjälpen inte innebär något besvär för dem själva. Det är raka motsatsen till xenia, den antika grekiska sedvänjan att behandla främlingar som gäster genom att göra sitt yttersta för att de ska känna sig välkomna. Ger Karl-Bertil verkligen bort något som han själv äger? Smyger han in någon i sitt rum för att se till att de inte fryser under natten? Blir han verkligen vän med någon av dem som är marginaliserade? Nej. Han delar bara ut julklappar under en kväll och gör det på andras bekostnad.
Karl-Bertil är alltså ingen förebild för individerna, utan blir istället en film om varför ett starkt välfärdssystem behövs – att staten behöver ingripa när samhället inte gör det. Gabriel skriver om The Swedish Theory of Love – en bra film att se tillsammans med Karl-Bertil Jonssons julafton. Där utforskas hur vårt starka välfärdssystem kan ha gjort oss så självständiga att det lett oss till extrem individualism. Men jag undrar om det system vi har kanske beror just på vår extrema individualism – där gästfrihet och generositet måste lagstadgas så att de som är i behov faktiskt kan få den hjälp de behöver för att klara sig. Och kanske var det just det Danielsson och Åhlin ville få förmedlat: Det krävs en by för att uppfostra ett barn, men om byn är ovillig får Karl-Bertil – välfärden – se till att barnet får det den behöver.
Paul Dakwar
5. Hammarskjöld
Per Flys Hammarskjöld med Persbrandt i huvudrollen skrev jag om när den släpptes för några år sedan. Det kanske inte är den första filmen man tänker på när man tänker valår och politik. Det är en biopic som utspelar sig i kolonialmakternas och kalla krigets 1950-tal. Det är en film som utspelar sig i FN-högkvarteret och i Kongos djupaste provinser. Vad har det med Sverige 2026 att göra?
Allt.
Inför val är det lätt att fastna i inrikespolitiska småbråk, som momssatser och valfläsk. Men Sverige är en liten fisk i ett stort hav. Stormakterna är åter hungriga. Hammarskjöld påminner oss, oavsett vad man kan tycka om filmen, om att Sverige har haft en viktig roll i att stå upp för fred och mänskliga rättigheter i världen. Det är en tradition vi bör bevara, även i ett förändrat världsläge. Tillsammans i EU, FN och andra organ kan vi driva en politik som i längden gynnar inte bara oss, utan alla världens medborgare. Dag Hammarskjöld är bara en av flera svenskar som gett sitt liv för den insikten.
Gabriel V. Rindborg
6. Utvandrarna/Nybyggarna
Jan Troells filmatiseringar av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972), är bland det bästa svensk film har åstadkommit. Med ett vackert och sympatiskt berättande fångar Troell 1800-talets svenska bondesamhälle, där fattigdom, klassegregation och brist på social rörlighet tvingade svenskar att lämna sitt land.
Filmerna följer makarna Karl Oskar (Max von Sydow) och Kristina Nilsson (Liv Ullman) som tillsammans med sina barn lämnar det svåra livet i Ljuders socken i Småland i hopp om ett bättre liv i Minnesota. I sällskap med andra utvandrare färdas familjen över Atlanten till Minnesota, där de i sin tur möter andra motsättningar präglade av alienering, anpassning och en fortsatt kamp mot materiella och sociala begränsningar.
2026 står migration och integration återigen högt på den politiska agendan, vilket gör Troells hyllade filmer minst sagt högaktuella. Både Utvandrarna och Nybyggarna skildrar med tydlighet hur ekonomiska, sociala och politiska strukturer driver emigration, och de känslomässiga konflikter som kan uppstå av dessa omständigheter.
Över en miljon svenskar emigrerade till USA från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet, något som ofta hamnar i skymundan då Sverige sedan efter andra världskriget varit ett så kallat mottagarland. Samtidigt möjliggjordes svenskarnas utvandring inom ramen för en våldsam kolonial expansion, vars historiska arv fortfarande påverkar globala maktförhållanden och de ojämlikheter som till stor del formar dagens migrationsmönster. Genom kolonialismens och kapitalismens strukturer har makt och resurser koncentrerats, medan arbetarklassen splittras och marginaliserade grupper ställs mot varandra för att upprätthålla rådande maktförhållanden. Kanske finns det någonting att begrunda i Troells filmer när högerorienterade EU-parlamentariker skriker “send them back” i Europaparlamentet, eller när unga människor i Sverige möter utvisningsbeslut efter utvisningsbeslut.
Zara Luna Hjelm
7. Triangle of Sadness
Ruben Östlunds Triangle of Sadness är en satir som börjar som en film om modevärlden och sociala medier, för att sedan långsamt förvandlas till en berättelse om makt och klasskamp. Ett lyxkryssningsfartyg fullt av miljardärer, vapenhandlare och influencers blir snart ett perfekt experiment där pengar, status och klass plötsligt slutar betyda någonting. Östlund har aldrig varit särskilt subtil i sin samhällskritik, och det är han inte här heller. Tack och lov – det är det som gör filmen så underhållande.
Vi svenskar är besatta av att associeras med våra samhälleliga och ekonomiska framgångar snarare än våra personligheter. På äldre gravstenar kan man hitta titlar som speglade ens yrke snarare än ens karaktär. Det står ”fabrikören Svensson”, och sällan ”han var vänlig mot andra.” Vi säger att döden inte gör skillnad på människor, men ändå har vi på något sätt hittat ett sätt att kringgå det.
Östlunds film handlar om att utforska människan bortom titlar och status, och placera personer som identifierar sig med dessa titlar i en situation där dessa etiketter saknar all betydelse. En situation där det enda som spelar någon roll är vem man är som människa. Och han gör det ganska rakt på sak med en väldigt tydlig parallell: på båten är det de rika som styr, men på den öde ön, där ingen tidigare kontext, titel eller förutsättning existerar, är det den lägsta klassen som anpassar sig bäst.
Tidöregeringen verkar ha haft ganska svårt att föreställa sig hur det är att vara i en utsatt position. Självaste statsministern har haft en nedvärderande inställning till de som går på försörjningsstöd, trots att bidraget är litet och att arbetslösheten i Sverige är bland de högsta i Europa. Triangle of Sadness ställer en ganska enkel fråga till människor som ser ner på andra: Hur mycket av den du är bygger egentligen på att du i denna stund råkar befinna dig högst upp i hierarkin? När hierarkin försvinner återstår bara människan – med all sin fåfänga, osäkerhet och absurditet.
Paul Dakwar
8. And Then We Danced
Året är 2026 men vi lever fortfarande i en tid där HBTQ-fientligheten är högst närvarande, globalt såväl som i Sverige.
I filmvärlden – framförallt Hollywood – kan en våldsam actionfilm vara barntillåten samtidigt som ett lugnt drama med en queer relation får en hög åldersgräns. Att våld tillåts i högre utsträckning än icke-heteronormativ kärlek och sexualitet säger något om den skeva och trångsynta bilden av HBTQ-personer i media.
Hösten 2019 hade den svensk-georgiska dramafilmen And Then We Danced Sverigepremiär. Den kretsar kring de två dansarna Merab och Irakli och deras förbjudna kärlek i ett strikt danskompani och ett homofobt Tbilisi. I en av filmens vackraste och mest intima scener dansar Merab för Irakli till tonerna av Robyns Honey, en låt om läkande, självacceptans och sexuell frigörelse. Kan de två huvudpersonerna kanske våga vara sina sanna jag, fullt ut? Eller måste de fortsätta att gömma sig, både för sin omgivning och för sig själva?
Filmens regissör och manusförfattare, Levan Akin, har berättat att han blev inspirerad till att göra filmen när han 2013 såg hur aktivister under ett Pride-event i Georgien blev våldsamt attackerade av en homofobisk mobb. När Akin fem år senare började spela in filmen blev även han och hans team mötta av hat. De utsattes för dödshot, blev tvungna att anlita vakter och en del av teamet hoppade av produktionen av rädsla för det hårda förtrycket i Georgien. När filmen senare visades i landet demonstrerade konservativa och nationalistiska grupper och polisinsatser krävdes för att biobesökarna skulle kunna ta sig in i biograferna.
Men av filmkritiker och publik fick filmen ett varmt mottagande, och på hemmaplan i Sverige prisades Akin med fyra Guldbaggar, bland annat för bästa film.
Det är tungt att se att en sådan här film skapar hatiska uppror, men även ett bevis på hur film som medium har kapacitet och förmåga att påverka samhället och lyfta dem vars röster inte blir hörda.
Anna Norberg
9. Palme
Den mest politiska av alla filmer i min lista. En och annan socialdemokrat har fötts tack vare denna dokumentär från 2012, däribland jag själv. Jag måste ha varit blott femton år. På SVT sändes den i en längre version i tre delar. Det var denna som fullbordade min förvandling från en passiv Grön Ungdom-medlem till en aktiv SSUare.
Olof Palme var kontroversiell på sin tid. Hatad av sina fiender, älskad av sina anhängare. Hans retoriska förmåga och internationella engagemang, tillsammans med hans plötsliga och olösta död på Sveavägen för 40 år sedan, har gjort honom till en nästan mytologisk figur.
Dokumentären följer hans liv och gärningar: det goda och det kontroversiella. Det är rörande. Den ger också en bild av Sverige som det var, och hur vi kom att bli det land vi är idag. Även om man inte är sosse och inte tänker konvertera är det ändå en dokumentär värd att se för den historiska kontexten. Jag kan inte uttala mig om den kortare biografversionen, men den längre versionen som jag sett om ett antal gånger går att se på SVT Play just nu.
Gabriel V. Rindborg
10. Ingeborg Holm
Det här kanske är ett av de mest nischade av mina filmtips, men den här filmen är verkligen essentiell för att förstå svensk filmhistoria, liksom vårt lilla land före välfärdsstaten.
Med regi av Victor Sjöström följer stumfilmen Ingeborg Holm (1913) Ingeborg (Hilda Borgström), en småbarnsmor som efter sin makes död tvingas söka hjälp hos den svenska fattigvården. Istället för att hjälpa henne att ha möjlighet att uppfostra sina barn placeras de i olika fosterhem, medan Ingeborg tvingas bo kvar i fattighuset och arbeta för sitt uppehälle. När hon flera år senare lyckas besöka ett av sina barn minns barnet inte längre sin mor. För Ingeborg blir det droppen som utlöser ett djupt psykiskt sammanbrott, och hon hamnar på fattighusets sinnessjukavdelning.
Hennes öde blottlägger det svenska patriarkala klassamhället, där fattigdom inte bara innebär ekonomisk marginalisering, utan också en förlust av självständighet, familjeband och social värdighet.
Filmen är ett av de tidigaste exemplen på hur filmkonsten kan påverka debatten. Efter de omfattande diskussionerna som följde premiären kom 1871 års fattigvårdsförordning att ersättas. Den gamla förordningen byggde i grova drag på en restriktiv syn på statens och samhällets ansvar för de fattiga, vilket snarare sågs som individens egna ansvar.
I en tid präglad av oro för kommunismens framväxt betraktades utökade sociala reformer av konservativa krafter som ett hot mot den dåtida samhällsordningen. Ingeborg Holm bidrog således till att humanisera individen genom att framhäva hur samhälleliga strukturer kan påverka personliga tragedier, inklusive vilka konsekvenser ett fattigvårdssystem utan tillräckliga sociala skyddsnät kan få för socialt och ekonomiskt utsatta människor.
Den opinion filmen bidrog till ledde fram till 1918 års fattigvårdslag: en mer human organisering av stödet till marginaliserade människor, där exempelvis ålderdomshem ersatte fattigstugor. Filmen utgör ett tydligt exempel på vikten av kulturella uttryck som en demokratisk funktion i sättet skapande kan förändra rådande perspektiv och skapa bredare samtal.
Zara Luna Hjelm
