Hammarskjöld resonerar med vår tid men når ändå inte sin fulla potential
FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, ett av Sveriges stora namn. Hade kontanter inte varit en bristvara i vårt samhälle hade många kanske märkt av honom på tusenlappen. Med krig och spänningar mellan stormakter åter på världsagendan är det passande med en film om en man som gav sitt liv för fredens sak. Handlingen i filmen kretsar kring generalsekreterarens sista dramatiska år i livet, med speciellt fokus på utbrytarrepubliken Katanga, folkmordet där och kolonial stormaktspolitik. Hammarskjöld är en påminnelse om den världsbild som Sverige hade av sig själv på den internationella arenan fram tills beslutet att gå med i NATO. Det är en rörande skildring, men som inte når hela vägen fram. Någonstans blir jag osäker på vad det är manuset egentligen vill säga.
Estetiskt är filmen ett nöje. Med John Christian Rosenlund på foto får vi se både New York, Sverige, och Kongo under 60-talets första år. Något stereotypiskt framställs Kongo och Nordrhodesia i starkt gula toner. Solen skiner visst mot landskap i något olika toner i världen, men när ”tredje världen” framställs som gult, Östeuropa i grå-blå nyanser, och väst i ”vanliga” toner är det alltid något störande. Jag har förståelse för att man måste skilja på platser visuellt, men en aning mindre klyschor hade varit välkommet. Nej, det som är en fröjd är scenografin i just FN-byggnaderna i New York, 50-talsbilarna och Dag Hammarskjölds (Mikael Persbrandt, som tidigare har spelat samma roll i The Siege of Jadotville 2016) stilfulla hem. Kostymavdelningen gör fel i att ge Persbrandt lågskurna byxor och blanda hängslen med bälte, men som vanligt är det bara en petig detalj från min sida. Var han lika stilfull som han porträtteras är det dock två detaljer han antagligen inte hade skrivit under på.
Filmen gör ett antal bra saker. Det som sticker ut som unikt är speciellt användandet av flera språk, och att visa våld utan att censurera eller glorifiera det. Det finns något underbart med att se Nikita Khrushchev (Vasiliy Mishchenko) vråla på ryska, Hammarskjöld skriva lyrik på svenska, och Moise Tshombe (Hakeem Kae-Kazim) hålla tal på franska. Det är ovanligt att filmer väljer en mer realistisk språklig hållning, och det hoppas jag att andra kan ta efter.
När jag inte skriver recensioner eller skönlitterära texter går mitt jobb ut på att läsa, bland annat, tusentals olika FN-rapporter om mänskliga rättigheter. I arbetet kan det ena timmen handla om byråkratiska bagateller och den andra timmen om folkmord i alla dess grymma detaljer. I någon mån blir man van vid det, och det hemska förvandlas till ännu en rapport, en siffra att lägga in i Excel. På samma sätt kan filmer om brott mot mänskliga rättigheter ibland sky sig från att visa den grymhet som egentligen råder. Regissören Per Fly väljer istället att visa hur människor skjuts och faller till marken utan att romantisera det. Det är vidriga scener; som det ska vara. Det får aldrig råda någon tvekan om att de brott som begås i världen, och som människor som Hammarskjöld ägnade sitt liv åt att stoppa, var och är förfärliga.
När slutet kommer är det rörande. Hammarskjöld var en av två som tilldelades Nobelpriset postumt. Sverige stod stilla. Än idag kan man inte officiellt bekräfta vem som låg bakom hans mord. Och ändå är det något med själva berättelsen som inte riktigt sitter. Det står inte helt klart vad kärnan är; vad är det underliggande temat? Vi får ett försök till en personlig berättelse, och dels en politisk intrig, men det känns som att det saknas något som jag inte riktigt kan sätta ord på. För att parafrasera Hammarskjöld: Kanske begär jag det orimliga; att det ska ha en mening. Jag skulle fortfarande rekommendera en titt under julledigheten, men utan tvång.
