LL

The Hellp

Los Angeles-duon The Hellp tog ett kaxigt beslut att driva med sitt eget bandnamn när de gav sitt andra album titeln LL. Självironin, som blivit ett centralt tema i gruppens trashiga hyperpop, slutar såklart inte där. LL är fylld till bredden med speedad elektronisk punk och en “more is more”-attityd. Det är tydligt att det här är två killar som tillsammans med artister som The Dare och Snow Strippers  gör allt i sin makt för att få tillbaka det tidiga 2000-talets smutsiga dansmusik, och samtidigt hyllar konceptet att ha väldigt roligt på jobbet. Självironin kan tyckas lite väl invecklad med texter som ofta inte mejkar någon sense och ett vansinnigt malande av elektroniska oväsen, men det är nog bara att kapitulera till faktumet att det är det som är charmen.

Betyg: 6/10

Gustav Stjernkvist

Wild God

Nick Cave and the Bad Seeds

Sedan Nick Caves sons tragiska död 2015 har den australiske artistens musik präglats av tung sorg och problematiken i att gå vidare från något så hemskt. På 2024 års Wild God verkar det dock som att Cave har hittat ett ljus som inte bara hjälper honom att gå vidare, utan även att hylla själva livet. Detta görs med vackra stråkarrangemang och gospelkörer sjungande om hur kärlek och lycka övervinner allt. Slutresultatet är en samling medryckande energikickar och rörande ballader – ytterligare ett nytt kapitel i den fascinerande saga Caves diskografi utgör.

Betyg: 8/10

Holger Claesson

Club Stranger

Prof. Strange

“Hiphop uppfann ingenting, men hiphop återuppfann allting” är ett citat som pionjären Grandmaster Caz ska ha sagt genom åren, och i det uppenbarar sig hiphopens essens som den första postmoderna genren. Friheten som genren gav till artisterna att kunna dekonstruera och limma ihop olika element – från trumsolon, filmdialog och tågljud till välkända melodier – startade en revolution som kom att ändra musikhistorien för gott. Ur detta perspektiv framstår Prof. Strangers rötter som fullständigt självklara, något han själv nämner på podden Liam vs Nisse. Skarpnäcksonens debutalbum Club Stranger speglar den elektroniska klubbmusikens omfamning av hiphopens (och i förlängning samtidens) själ, där donande syntvågor och arpeggierade tonföljder möter dembow-rytmer och breaks i dubbeltakt. Denna typ av skapande, som annars fått smyga runt på Soundcloud och Bandcamp och sällan hörts utanför klubbmiljön, introduceras till musikens finrum genom Club Stranger. Det är en spännande utveckling för en genre som annars följer välkända recept, även om den har alla möjligheter att vara nyskapande.

Betyg: 7/10

Sultan Ahmed

Dala Floda

Gustaf Norén

Få svenska band har levt ut den stora rockmyten lika mycket som Mando Diao. Samtidigt har nog ingen gjort lika häftig avbön på den stora rockmyten som Gustaf “nu skiter jag i det här och drar till Borlänge” Norén.

Nya plattan Dala Floda är gospel på dalmål, långt från rockrötterna. Om älven, gamla bandkamraten Björn Dixgård, och Gud. Stöpt i folkmusiken från det Dalarna som Norén nog aldrig egentligen lämnade. Låtarna, gjorda med lokala musiker, landar inte alltid, men intressant och engagerande är det oftast. Bäst är det sköra men maffiga gospelnumret Utan dig. Kanske ett av det svenska musikårets mest berörande ögonblick. 

Betyg: 6/10

Anton Ånell

Manning Fireworks

MJ Lenderman

På internet går det att finna massor av skriverier om hur MJ Lenderman är indierockens nästa profet – en titel som stjälper mer än hjälper. Trots den stora pressen levererar artisten några av årets mest genuina låtar på albumet Manning Fireworks.

Albumet släpar sig fram med en halvtrött depressiv fart, något som gynnar låtarnas råa och emotionella innehåll. Ingenting på Manning Fireworks känns överdrivet uttänkt eller planerat. Det är löst och flytande, nästan som om låtarna skrevs tio minuter innan de spelades in.

De mest känslomässiga ögonblicken sker när Lenderman skruvar ned volymen på elgitarren och sträcker sig för en akustisk, som på titelspåret och Rip Torn men även rockarna Wristwatch och She’s Leaving You tuggar på hjärtstråkarna. Vart man än vänder sig så genomsyras Manning Fireworks av en sentimental kärna. Under hösten redogjorde sångaren i en intervju att han och flickvännen Karly Hartzman, från bandet Wednesday, gjort slut. Det hela sätter Manning Fireworks i rätt perspektiv och gör det desto tuffare att lyssna på de nio låtarna.

Betyg: 7/10

David Brignoli

Indigo Bruised

Diane Emerita

Indigo Bruised är en nätt liten EP från Diane Emerita. Den öppnar vackert med Apple Cider Vinaigrette, där hennes röst trollbinder samtidigt som hon sjunger om något så vardagligt som pannkakor. Ljudbilden är relativt enkel men ändå spännande, blandningen mellan de poppiga trumbeatsen och Dianes neosouliga stämma känns som ett fräscht tillskott till indiepopsverige. På Carry you briljerar hon i denna kombination, vackert avvägt mellan det poppiga, storslagna och det mer jordnära, känslofyllda. 

Även om Diane har släppt musik under ett antal år nu med spelningar på stora scener och artistsamarbeten med exempelvis Mattis, så lär det här bli EP:n som verkligen kommer att etablera hennes namn! 

Betyg: 7/10

Johanna Fröde

Scheduled Explosions

2nd Grade

Med en genomsnittlig låtlängd på knappt två minuter motbevisar 2nd Grades tredje album Scheduled Explosions tesen att en välskriven låt måste ha en lång speltid. I en sorts retro-Kalla kriget-mani slungas lyssnaren från melodi till melodi, med ett sound som varierar med allt från jangly pop, country och alt-rock. Frontmannen Peter Gill stämmer in ibland och levererar korta, skarpa hooks som låter som att de är hämtade från ett av Guided by Voices bättre album. De sämre låtarna tar snabbt slut, men de bra stannar kvar desto längre. Tacka gud för musik som passar en TikTok-scrollande generation.

Betyg: 7/10

Maria Müllern-Aspegren

Piedras 1 + 2

Nicolás Jaar

Under hösten släppte Nicolás Jaar vad som utan tvekan kan beskrivas som hans mest ambitiösa verk hittills. Piedras är nämligen i grunden en sammanfattning av soundtracket till Jaars fem timmar långa radiopjäs av samma namn.

Första delen består av fragmenterad, hänförande dansmusik. Jaars texter ställer sig i stark kontrast till de infektiösa rytmerna när han vittnar om krigets fasor, om att förlora hem, familj, land och identitet. Den andra delen är nästan helt instrumental, men tycks berätta minst lika mycket genom stämning och enkla detaljer – ett mästerverk i ljudkonsten som präglat Jaars arbete under senare år.

Betyg: 9/10

Hugo Kroon

Cunningham Bird

Andrew Bird & Madison Cunningham

Innan Lindsey Buckingham och Stevie Nicks blev kända genom Fleetwood Mac släppte de en skiva tillsammans, Buckingham Nicks. Albumet har hamnat i skymundan – idag är den gömd pärla på YouTube. Under hösten 2024 fick skivan någon slags upprättelse, när Madison Cunningham och Andrew Bird gjorde en ny tappning på albumet, Cunningham Bird. 

På låten Stephanie visar paret upp sin musikaliska lyhördhet. Cunningham och Bird är perfekt sammanlänkade, den enas rörelser följer den andras. Emellanåt landar dock den akustiska sättningen lite platt, som på den kaxiga Don’t You Let Me Down Again. Jag saknar en större och fetare ljudbild, trots att viljan att skruva upp energin finns där – Madison försöker spetsa till det med twangig sång och musikanterna backas upp med drivig percussion och trummor. De lyckas inte helt fånga in samma uppkäftiga effekt som Buckingham och Nicks förmedlade på 70-talet – istället för att knäppa lyssnaren på näsan blir det snarare ett tafatt pilli-pilli.

Betyg: 5/10

Linnéa Sventorp

Below a Massive Dark Land

Naima Bock

Brittiska indiemusikern Naima Bock släppte i september sitt andra album Below a Massive Dark Land. Albumet är något alldeles eget – känslorna finns i varje ton, varje ord. Låtarna är lekfulla och vildvuxna med ljudbilder som gränsar till country och folkrock. Bocks röst är svajig och känns lite som en viol – tonerna glider och bränner till. Det finns otroliga spår som Gentle, Age och den Sufjan Stevens klingande Further Away. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som verkligen berör, men albumet känns så nära inpå att det nästan blir smärtsamt.

Betyg: 8/10

Allis Sääsk Berglund

Dayglow

Dayglow

Det är sällan man blir sugen på att köpa en välkyld läsk och en svindyr bil av valfritt tyskt märke på samma gång, men på något sätt har Dayglows självbetitlade album en förmåga att öka konsumtionsbehovet. Kanske är det för att musiken påminner om en sorts harmlös och obefogat klämkäck indie à la Two Door Cinema Club som ofta hördes i samband med lika intetsägande tv-reklamer under 2010-talets början. Inte mycket har hänt sedan Dayglow släppte Fuzzy Brain och Harmony House – har du hört ett album har du hört alla. Tråkigt, tröttsamt och bortglömt lagom till årsskiftet.

Betyg: 4/10

Daniel Miettinen-Singhateh