Numer

Mattis

Att skapa något som överlever trender gissar jag är målet för de flesta artister. Vare sig de vill det eller inte definieras konsten och konstnären av allt som sker runt dem, och att kunna sticka ut från mängden blir ett kvitto på originalitet. På albumet Numers sista spår, som döpts efter författaren och journalisten Joan Didion, uttrycker Mattis en vilja att skapa något tidlöst. Det är ett tappert försök på en uppgift som bara få lyckas med.

Om man vill sätta Numer i en genre är hiphop den närmsta och mest lämpliga. Dock är ljudlandskapet på albumet så olikt andra hiphopsläpp, och den enda gemensamma nämnaren mellan Numer och genren den (löst) tillhör är rappandet. Och även det är annorlunda! Mattis rappar väldigt avskalat och rakt, och det leder lyssnarens uppmärksamhet till albumets fokuspunkt: textförfattandet. Det paras med produktioner som bäst avlyssnas på ett tåg till Frankrike en varm sommardag. Mattis bär med sig många tankar och reflektioner och har mycket att säga. Han är en romantiker, och på texterna målar han upp bilder med ett väldigt färgglatt språk. Låtarna Numer och Unga Viljor Viner är albumets mest energiska, och det talar för att det är ett projekt som brinner sakta som ett stearinljus i lyssnarens medvetande. Till skillnad från samtida hiphop där basgångarna är kraftiga, och till skillnad från liknande artister som har fokuset på textförfattandet – J. Cole och Ghostpoet tänker jag spontant på under Numers gång – väljer Mattis att låta texterna och melodierna jobba så ostört som möjligt.

Mattis är en bra textförfattare, och flera av raderna på Numer hade man lika gärna kunnat läsa i en diktsamling: “Lyckan är en fågel som växt sig större än buren är”, “Jag ville säga allt men sa ingenting med väldigt många ord” eller “Känslor utan namn, dialoger utan ljud” är exempel på vackra citat från albumet – och de är bara tre exempel av flera som hittas här och var under skivans gång. Samtidigt kan Mattis snudda gränsen till klyschighet när han rappar, och låter som en mer classy version av Drake: “Jag har jagat ljuset men mörket blir mindre om man omfamnar det” eller “Jag har sett de lägsta dalarna från de högsta topparna”. Skrivandet är rikt, och oftare än inte går det hela vägen hem. Vid några tillfällen känns det dock som att Mattis kommer med nödrim eller nödidéer bara för att hålla strukturen av rimmande poesi, och rappar vackra rader som inte leder någonstans.

Albumet har flera gäster, men tyvärr lyckas de flesta av dem inte bidra med något extra till låtarna utöver monotona, förutsägbara refränger. Undantagen är Jaqe med sin vers på Numer, där han speglar Mattis flow och energi, och Norea Sandbergs underbara sång på Härifrån. Även om Numer är ett behagligt album att lyssna på, kan det bli långtråkigt när inte särskilt mycket händer, och gästartisterna hade kunnat bryta monotonin genom att jobba med Mattis utanför det redan beprövade konceptet av rappare-på-versen-och-sångare-på-refrängen. Tyvärr blev det inte så, och resultatet blir att en nästan vill skippa vissa features för att de inte tillför något till albumet i stort.

Med ett verk som Numer handlar det om perspektiv, och det finns garanterat de som gladeligen kommer avnjuta varenda sekund av albumet. Ljudlandskapet är otroligt vackert, och Mattis är, som sagt, en duktig poet och textförfattare. Dock sviks han av sitt eget framförande, och ett exempel på detta är hur han inte lyckas leva upp till klimaxet på Härifrån. Skulle Numers texter släppas i bokform hade de lämnat över mer till läsaren, som själv skulle kunna välja stämning till varje text. Istället dikteras den av Mattis, och det torra läsandet av text saknar gung, energi, rörelse. Det är det största problemet med albumet – Mattis ger sig på något storartat som inte vill skrika ut sin briljans, och då får en vara kreativ med hur briljansen ska förmedlas. Ett exempel är To Pimp A Butterfly, och innan någon reagerar så är jag fullt medveten om att det är orättvist att jämföra vem som helst med Kendrick Lamar. Jag tar upp honom som exempel eftersom han är en mästare på att pressa ut varenda bit av känsla från sin nasala röst, och det ger det lilla extra till musiken, och resultatet blir ett tvättäkta jazzalbum där rappen och poesin är inget mindre än självklarheter. Fint textförfattande i all ära, men det här är musik, inte poesi. Även om man kan uppskatta att lyssna på välartikulerade, raka tankar till vackra ljudlandskap, hade Mattis kunnat göra albumet mer intressant om han använde sin röst mer. Lite potential går förlorad när ett helt album experimenterar med sinnesstämningar i artikulationen så få gånger.

Mattis förblir en av svensk musiks bästa textförfattare, och på Numer ger han sig på något banbrytande. Han skiter i trenderna och ger sig på relativt okänd mark: intersektionen mellan jazz och hiphop. Dock finns trender av en anledning – de förenklar skapandets process och håller oss innanför ramar som visat sig funka för andra. Ska man ta sig utanför dem finns det plötsligt många mer beslut att fatta, och därför är det snarare undantaget att försöken att skapa något tidlöst lyckas. Mattis lugna, kontemplativa musik väcker känslor och tankar, men går runt i cirklar mer lite väl mycket ibland – åtminstone i albumformat. Då krävs det variation i hur de vackra texterna presenteras till lyssnaren. Med det sagt finns det mycket här att hämta för den som behöver titta ut från ett fönster en vacker eftermiddag och tänka på det där exet. Då är Mattis röst lätt att känna igen sig i.