Gluggen
Det hon håller i handen ser ut som något man plockar upp på byggvaruhuset. En metallisk grip, ett redskap som kräver både yrkeskunskap och fysisk urkraft från sin användare. Jag förväntar mig nästan att hon ska kavla upp ärmarna på den vita rocken, backa, måtta sitt mål med blicken, gunga fram och tillbaka och sen ta sats för att påbörja sitt ingrepp. Jag blinkar i det starka skenet från lampan som placerats i bländningshöjd.
”Gapa.”
Jag gapar. Det går en ilning från käken ner genom halsen och ut i fingrarna. Det känns som att bedövningen spridit sig ända ut i händerna, trots att jag vet att den bara bör ha tagit i överkäken. Tandläkaren placerar instrumentet i min mun och jag blundar, knyter nävarna runt armstöden och låtsas som att det regnar. Egentligen är det strålande sol ute, det är början på semestern. Jag har planerat det så. Lika bra att vara ledig och välsignat hemlig när man ska bli med glugg samt villkorligt dömd till en strikt flytande diet. Finns det ett mer asocialt öde? Både trist kost och därpå obehaglig uppsyn. Lika bra att vara ensam, låta det tomma hålet i min mun bli en liknelse för luckan i min kalender. Alla kollegor reser bort i juli, alla vänner med. Jag ska vandra runt allena på gatorna, le otäcka fattigmansleenden mot barnen på stranden, sirla havsvatten genom gluggen, laga mig igenom internets alla sopprecept och framförallt ska jag avinstallera Instagram. Ingen får se mig i min märklighet. Det känns så, som att jag betalar tandvården för att bli en lustig figur, en karaktär, ett ovanligt exemplar. ”Se på den, han har ingen framtand!” kommer turisterna utbrista när jag går runt och ler ihåligt på de solgassande gatorna. Strålkastaren riktad mot cirkusfreaket!
“I nyans D-Y” sa hon.
“Vad betyder det?”
“Dark yellow.”
Jag har oroat mig för ingreppet länge. I nästan ett decennium har tandläkare stått med veckade pannor och hummat sig upp och ner för mina tandrader, förbannat mig för bristande användning av tandtråd och prackat på mig travar med broschyrer om plack och tandlossning. Den här operationen är som ett ”vad var det vi sa” från alla dessa människor med expertis på den enda del av skelettet vi bär blottat för allmän beskådan. Den skamligaste bit skelett att vara trasig, att behöva laga. En bruten underarm kommer med historier om skateboardvurpor, fall från en hästrygg eller ett vådligt hopp som gått fel i skidbacken. En trasig tand låter som att man är slarvig med tandborsten. Samtidigt – den festligaste kroppsdel att tappa. Jag minns alla mina tandféer och hur deras guldpengar klingade i min spargris. Jag minns hur mamma tog fram kameran och knäppte av ett foto med blixt medan jag log ett bedårande gluggsmil. Jag minns varje tappad tand som en triumfal gåva från biologin, en slags ostoppbar poängjakt där varje tappad tand var en inkomstkälla, följd av
ett smatterband med hyllningar från häpnande vuxna.
Den vänstra framtand jag nu håller på att förlora känns som ett straff. Istället för en skampåle, ett hål. Sedan, några dagar innan semesterns slut kommer jag att få en porslinskrona. Det berättade en ivrig tandsköterska för mig.
“I nyans D-Y” sa hon.
“Vad betyder det?”
“Dark yellow.”
Aj. Från guldpeng till pissgul porslinskrona. I Hollywood hade väl filmstjärnorna stämt den tandsköterska som försökt fylla deras munnar med mörkgula porslinskronor. Det vi tuggar vår mat, silar vårt kaffe, biter vår isglass med – det ska vara skinande vitt!
Jag börjar undra om bedövningen gjort mig groggy.
”Så!” flämtar tandläkaren och håller upp sin metallgrip framför mina ögon. Där sitter min blodiga framtand fastklämd, darrandes för den kyliga och ensamma värld som uppenbarats utanför min mun, bortrövad från sina kamrater skriker den nu ett alldeles tyst och förfärat skri. Jag ryser. Tandläkaren låter tanden falla ner i en liten silverskål.
”Den gjorde hårt motstånd, men nu är den förlöst!”
Jag lutar mig försiktigt fram och betraktar min olyckliga efterbörd som ligger blodig och sårbar med blottad rot. Den är ynklig, den här lilla biten skelett jag nu förlorat. Jag vill säga “hej då, tack och förlåt” men sväljer orden. Jag känner att det hettar i ansiktet.
En droppe faller ner på silverfatet. Sen ytterligare två till. Dripp, dropp. Svett?
”Var inte ledsen, snart får du en helt ny krona!” säger tandläkaren och drar av sina plasthandskar med en snärt.
Text: Sara Ljungstorm
