Att leva bakom glas

Att leva bakom glas

jag tror inte på Djävulen
däremot tror jag på bemötandet
av en besviken blick i spegeln
på en blomma som plockats
och sedan rensats från dess kronblad
på en naken och kall kropp
fängslad i en vas av glas

Den osynliga mannen

först stal jag din spegelbild
sen stal jag din skugga
jag skapade dig och du förnekar mig
men jag är ingen Gud som vill bli dyrkad
låt mig vila mina ögon på dig
endast i dunklet av din ignorans finns jag
med säkerhet till
där vårdar jag din unga
glänsande sexualitet
i din illusion
vårdar jag min otåliga hunger
och du kan aldrig vara tillfredsställd
det är sant
du kan aldrig vara tillfredsställd
jag vill alltid ha mer

Moderna tider

hon sitter i sitt flickrum
vecklar ut sig själv i takt
till apokalypsens smekande vingslag
med sockervadd till kamouflage
breder den ut sig över
snart igenvuxna kyrkogårdar
mannen med portföljen
sänker spaden mot marken
tvingar hägringar ur sina gravar
förblindar och planterar en omfamning
i det sviktande gräset
och när hon sitter där i barndomssängen
och slickar socker ur mungipan
byter han ut spaden mot yxan
hugger hennes kropp till virke
bygger sig en tron
av hennes självförverkligande

Mest av allt hatar jag träden

mest av allt hatar jag träden
hur de obrytt
sveper med sina grenar i vinden
hur barken knakar av livstecken
det är vidrigt
med människor som ler
händer som smeker
trottoarer dränkta i
natthimlens
silverfärgade
uppstötningar
du förstår,
jag är inte längre en människa
jag är en dyrk
och värre därtill;
en oanvänd sådan

Texter: Wilma Rüdén

Mira Larsson

En kroppslig Gud