Nattens skola uppnår inte läromålen
Vad kostar konstnärskapet? Min kamp-författaren Karl Ove Knausgård vet bättre än de flesta, som skoningslöst skildrat far, fru och släkt.
Nattens skola är den fjärde delen i Morgonstjärnan-serien. Det är också en mellanbok, eftersom trådarna i Det tredje riket inte plockas upp även om den utspelar sig i samma ramberättelse. Den vill stå fri att peka på människans låsning mellan sociala band och framgångens kapitalism, på onda impulser och goda – självtillit och självbondfångeri.
Den unge mannen som vill bli konstnär i storstaden måste offra sin själ. För blivande fotografen Kristian Hadeland tycks detta inte vara något problem. Kristian ser med kall, osäker avsky på sin omvärld. Hans enda rädsla är inför sig själv: att spegelbilden som möter hans blick en dag ska ta över. Vägen mot konstnärlig storhet kantas av gymnasiala reflektioner och infantil småsinthet som hans bekanta troligen ser igenom. Ett fördelaktigt utseende verkar vara en räddande faktor. Genom jagperspektivets opålitlighet kan vi bara ana.
Här finns oförklarliga händelser som väcker rysningar, övertydligt sociopatiska drag, våld och Ulf Lundell-nitiska utläggningar om 80-talsskivor. Knausgårds litteratur har alltid vidöppna porer, på gott och ont.
När moralen lämnats bakom låser Kristian äntligen upp sina konstnärsförmågor. Nu glöder varje bild han tar. Kanske är det inte alls en deal med djävulen, som tydligt avbildas i den första Daguerreotypen: benet utsträckt, höjd fot, som en häger. Kanske ger övning helt enkelt färdighet. Men ett manglat, hemkokt kattlik är motivet för den bild som förlöser hans fotokonst. Det mörka lockar människan, lockar läsaren mer än Kristian själv. Nu finns konstnärligheten objektivt i verket, konstaterar han bara.
”Speglingstemat är det enda som står ut, vackert buret från de tidigare böckerna. Jag tror att det är en ny följetongslitteratur som befriat författarna från formens ansvar.”
Jag läser hungrigt de relativt få sidorna, tänker vid slutet: knappt halva handlingen är berättad. Ända har vi hoppat från början av konstnären Kristian till slutet av människan Kristian. Pärlband av biografiska fakta om Christopher Marlowe, William Shakespeare, Emanuel Swedenborg och fiktiva Paul Becker är vackra distraktioner, irrbloss. Eponymiska The School of Night har heller inget syfte i berättelsen utan väntar förgäves i natten.
Speglingstemat är det enda som står ut, vackert buret från de tidigare böckerna. Jag tror att det är en ny följetongslitteratur som befriat författarna från formens ansvar. Asta Olivia Nordenhofs Scandinavian star-serie är ett prima exempel. Vi måste fråga om det verkligen inte finns några problem alls med att ha slutat skriva färdiga romaner.
Den största bristen med Morgonstjärnan-serien är att idéhistorien och populärvetenskapen som droppar genom böckerna till stelnade stänger, stearin, aldrig lyckligt kristalliseras in i den psykologiskt realistiska prosan och det vardagsdyrkande flöde som gjort Knausgård till autofiktionens gud.
Det narrativa snäckskalet mot Nattens skolas innersta bildar blott en spiral, som mynnar ut i nästa spiral. Energin når aldrig fram. Läsaren får inga avsatser – bara slutets tomhet, väntan på nästa del.
Gud är döende, och vi borde varken vaka eller sörja.
