Knausgård: ”Jag var bara så otroligt förbannad”

Karl Ove Knausgård trivs bäst när han får gräva i det gåtfulla. När han inte skriver om hotfulla stjärnor på himlen pratar han om fotbollens kraft att ena människor, varför han skrev “jävla fitt-Sverige” och hur skrivandet växer när allt är tillåtet. 

---

– Jag är lite stressad, men det går bra. 

Karl Ove Knausgård sitter i arbetsrummet i sin bostad i London, omgiven av böcker som reser sig i staplar längs väggarna. I förgrunden: en vape som ligger på bordet. Ett annorlunda inslag i den annars väldigt litterära miljön. 

Manuset till hans nya roman ska snart lämnas in, därav stressen. 

Vid det här laget har hans Min kamp-serie blivit en europeisk, om inte internationell angelägenhet; den autofiktiva romansviten i sex delar är översatt till 35 språk. Men för att sammanfatta: en skildring av livet, från barndom till vuxenhet. Vardagslivet, mansrollen och förödmjukelse utforskas i detalj, med strävan efter extrem realism. Familjen står i fokus när de flyttar till Tromøya på den norska sydkusten, och senare följer vi en ung mans kamp för att förverkliga sina författardrömmar. När Knausgård flyttar till Bergen för att satsa på skrivandet, förvärras hans osäkerhet i takt med att vännerna debuterar som författare. Genomgående lämnar han ut sig själv fullständigt och skildrar sina relationer och sitt liv med en brutal ärlighet. Bokserien har ofta fått epitetet självbiografi. Knausgård menar att det är en roman. 

– Jag kallar Min kamp för en roman, men det är inte fiktion. Anledningen är att den använder alla romanens verktyg. Mitt liv var aldrig det viktiga, det var bara ett slags råmaterial. När jag skriver tänker jag inte att “det här är självbiografiskt” eller “det här är fiktion”, det är bara ett skrivande som styrs av vad jag är intresserad av, säger han. 

”Jag kunde skriva i princip hundra sidor om fem minuter”

Här uppenbarar sig en ganska tydlig brytpunkt. Knausgård berättar att han till en början skrev förhållandevis lite, ”och inte var det något bra heller”. När han var ung hade han en föreställning om att litteratur var något stort och nästan ouppnåeligt, och något man skulle ägna sig åt i ensamhet. Han åkte till ett fyrtorn för att skriva, eller till stugor djupt inne i skogen – mån om sin egen isolation. När han senare blev publicerad dröjde det sex år mellan första och andra boken, och fem år mellan den andra och tredje. När Min kamp-serien sedan kom skedde något. Innan hade Knausgård skrivit två böcker, efter succén har han skrivit 20. 

– Hela betingelsen med serien var att jag skulle öka takten, jag skulle skriva väldigt fort och väldigt mycket. Jag kunde skriva i princip hundra sidor om fem minuter. Det måste inte ens vara litteratur, det som kommer det kommer, och det ska ut. Även om det är en dålig idé, behåller jag den, skriver vidare och ser vad som händer. Det är på ett sätt frigörande tror jag. Det är väldigt lätt att bli självkritisk och tänka “vad ska andra tro om det här?”, så jag prövar att komma undan det lite. 

”Minnen blir ju skapade på nytt varje gång, ikke sant?”

Karl Ove Knausgård är inte typen som ler i onödan, hans kroppsspråk signalerar snarare försiktighet än avslappning. Ögonen, däremot, är ständigt på helspänn, som om de oupphörligt granskar omvärlden. Det är en blick som känns igen om man har läst Min kamp. Där, precis som här, finns en nästan obehaglig noggrannhet – en skärpa som inte släpper något förbi. I den blicken ryms hela essensen av hans sätt att skriva. Ett berättande som obevekligt rör sig framåt, utan krusiduller, men med en kraft som är svår att värja sig mot. Språket är nedtonat, nästan spartanskt, men det vilar ett subtilt tryck bakom varje formulering – en röst som både drar in och håller fast.

Men så är det ju det här med minne. 

I dina böcker verkar tiden och minnet spela centrala roller, där det förflutna ständigt omförhandlas genom ditt skrivande. Hur ser du på förhållandet mellan minne och identitet; påverkar det ditt sätt att skriva? 

– Ja, det gör det. Min erfarenhet är att ens kreativitet, i alla fall inom litteratur, ligger väldigt nära minnet. Jag läste nyss en bok om minnet som var intressant. Minnen blir ju skapade på nytt varje gång, ikke sant? Är du i en situation och du kommer ihåg något, så är det en rekreation. Det är inte något som finns i hjärnan, det är något som skapas på nytt. Såklart skapas det av olika saker som simulerar det. När du skriver är det samma process, det är något som skapas där och då. Det är inget du har kontroll över.

När Karl Ove Knausgård beskriver sin skrivprocess, talar han om hur två processer – skrivandet och minnet – smälter samman. När han skriver om något han har upplevt, blir det alltså svårt att avgöra om minnet tillhör det skrivna eller den verkliga upplevelsen. Detta händer hela tiden; skrivandet bevarar något, men det förstör också något, eftersom minnet då omformas och inte längre är levande. Han menar att minnen förändras genom livet, eftersom vi ständigt omformas och ser saker på olika sätt beroende på var vi befinner oss i våra liv.

– Hade jag börjat att skriva Min kamp nu så hade den sett helt annorlunda ut, det är en massa saker där som jag inte längre kommer ihåg, som jag ser på annorlunda idag. För mig var det projektet hur livet ser ut för en 40-åring år 2008. Det handlar inte om mig som 16 eller 20-åring utan det handlar om vad jag hade inom mig när jag skrev. 

Han blir tyst och tänker efter. 

– Men nu ser det annorlunda ut när jag är 55, säger han och ler. 

Knausgårds senaste projekt har en helt annan tematik. I boken Morgonstjärnan återvänder han till fiktionen i form av en mystisk och hotfull stjärna som plötsligt börjar lysa över himlen. Ett black-metalband introduceras, och människor slutar plötsligt att dö. Med denna bok rör sig Knausgård fritt mellan genrer som skräck och apokalyps. Det som började som en planerad trilogi har nu växt till att omfatta fem romaner, vilket speglar Knausgårds benägenhet att låta sina projekt svälla och utvecklas nästan organiskt. 

”Vi förstår egentligen ingenting”

Du är inte först med att använda en stjärna på himlen för att illustrera en apokalyps – jag tänker till exempel direkt på Tintin och den mystiska stjärnan. 

Vad var lockelsen?

– Jag ville att något skulle dyka upp i världen som ingen visste vad det var. För det sker ju aldrig. Om ett fenomen dyker upp någonstans i världen är det alltid någon som postar om det, folk börjar snacka om det, och sen får man svaret på vad det är. Men så är det ju inte. Vi förstår egentligen ingenting, och det var det jag ville ha med. Något fysiskt och konkret, något som vi inte vet vad det är. Ett oförklarligt fenomen. 

Det här med att skriva hundra sidor om fem minuter har sannerligen ökat intensiteten. Böckerna kommer, nästan lite som på löpande band. När Morgonstjärnan släpptes 2020 trodde nog få att bokserien skulle utvecklas till fyra verk. Knausgård beskriver sin skrivprocess som spontan och utan en fast struktur. Han börjar helt enkelt på en punkt och låter sedan berättelsen utvecklas naturligt, utan att ha en tydlig plan eller tanke bakom. Skrivandet formas med tiden. Förutom det övernaturliga så är ”det vanliga livet”, som Knausgård kallar det, minst lika intressant. För honom uppstår de mest betydelsefulla tankarna ofta i vardagens mest triviala stunder. Han betonar att oavsett vilken aspekt av världen man betraktar, är upplevelsen alltid unik för just den personen. Det är i den subjektiva betraktelsen som både författarskap och förståelse får sitt verkliga djup.

– Det är därför jag skriver om så många karaktärer, för att alla ser världen på olika sätt. Inom vetenskapen, om man kan säga något så brett som vetenskapen, så fattas det perspektivet ganska ofta. Det finns oftast bara ett objektivt perspektiv. På ett sätt är det alltså det multipla personliga perspektivet jag vill åt, att den som ser något är lika viktig som det som blir sett. 

”Det blev det jag ville skriva om, föreställningen om odödlighet och evigt liv”

Många av hans verk utspelar sig i Norge och Sverige, i Nattens skola flyttar huvudpersonen Kristian Hadeland till London som Knausgård alltså bor i sedan några år tillbaka. Men i romanen Vargarna från evighetens skog, en fristående uppföljare till Morgonstjärnan, introduceras Ryssland som spelplats. Författaren säger sig ha en lång men komplicerad relation till landet i öst. 

– Jag har alltid varit fascinerad av Sovjetunionen, som låg väldigt mycket närmre Norge och Sverige när jag växte upp. Det var mystiskt per definition. Där skedde saker som man inte visste om, det var otillgängligt, berättar han. 

Under sin uppväxt slukade Karl Ove Knausgård spionromaner. Det var det första lagret av litterär fascination, berättar han. Det andra, djupare lagret: de ryska giganterna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev – upphovsmän till några av de, enligt honom, bästa romanerna någonsin. Men det var inte Rysslands långa litterära tradition som fick honom att styra skutan mot Ryssland. 

– Jag hade läst en bok av en amerikansk socialantropolog om Ryssland, den börjar med en scen av demonstrationer i Moskva, folk har skyltar med “stoppa döden”, något som också går in i temat i den här bokserien. Sedan läste jag på och var det en hel filosofisk tradition om att vi kunde återuppliva alla döda. En sinnessjuk idé, men det blev det jag ville skriva om, föreställningen om odödlighet och evigt liv.

”Det finns en slags zon där det är tillräckligt nära men också med en lagom dos främmande där det blir jäkligt intressant”

År 2017 reste Karl Ove Knausgård genom Ryssland för att skriva ett reportage. På nio dagar hann han besöka fyra städer, som alla senare fick ta plats i Vargarna från evighetens skog. Romanen släpptes bara dagar efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, och idag menar Knausgård att bilden av landet har förändrats dramatiskt. Rysslands nuvarande roll som antidemokratisk krigsmakt och dess brott mot folkrätten har omdefinierat dess ställning i Europa och skapat ett nytt, skarpare perspektiv på det som en gång tedde sig mystiskt och mångbottnat. Men det är just det mystiska, subtilt främmande som tar plats i boken. 

– Är det inte därför man läser? Man vill ha det som är lite främmande, det som inte är som vi, men blir det för främmande kan man inte relatera till det. Det finns en slags zon där det är tillräckligt nära men också med en lagom dos främmande där det blir jäkligt intressant. 

Måste man ha en emotionell koppling till en plats för att kunna skriva om den?

– Bra fråga. Det tror jag att du måste ha. En text ska ju helst vara levande, eller uppfattas som levande, och platsen kan inte transformeras, den består inte av ord. Det som kan transformera den är din syn på den. Och livet i den synen är din känsla för det. Så det är egentligen enda chansen att kunna förverkliga en plats, att ha någon typ av emotionell koppling till den. Och det har man ju till nästan alla platser man är på. 

Knausgård har inte bara utforskat autofiktionens och romanens värld, utan även rört sig i andra litterära format, som i boken Hemma – Borta, där han tillsammans med författaren och vännen Fredrik Ekelund väver en brevväxling. Ekelund, som har en djup koppling till Brasilien, reste dit för att uppleva mästerskapet på plats, medan Knausgård stannade kvar hemma och följde det från avstånd. 

– En brevväxling är ett väldigt tacksamt format. Det är nästan som en dagbok, du skriver och sedan är det bara att ge ut. Du behöver inte tänka på form eller stil över huvud taget. 

”Jag ser väldigt mycket fotboll”

Karl Ove Knausgård beskriver hur han ville uppleva fotbolls-VM så som han anser att det ska ses – på TV, mitt i vardagen, där matcherna utgör dagens höjdpunkter och livet i övrigt pågår runt omkring. Inledningsvis handlade breven om fotbollen, men efter hand fick samtalen en allt mer personlig prägel. Han får plötsligt något lurigt i blicken. 

– Jag skrev väldigt fort och läste inte en sida. Jag skulle nog bli chockad om jag öppnade den idag. Men det är också en form av tidsdokument, vad tänkte jag på där och då? 

För Knausgård är fotbollen en universell språkbro – något som alla, oavsett bakgrund, kan relatera till. Oavsett var i världen man reser, är det ”det och musik” man alltid kan prata om, menar han, och laddar för en anekdot. 

– Jag kommer ihåg när jag liftade med en lastbilschaufför i Tyskland på 80-talet. Han kunde inte engelska men vi hade ett samtal ändå. Jag sa namnet på fotbollsspelare och han sa “ja”, “mhm”, och så sa han namn på någon och jag svarade likadant. Och det var hela samtalet. Vi var på samma planet på något sätt. 

Hur är ditt förhållande till fotboll nu?

– Jag ser väldigt mycket fotboll, min son är United-supporter. Men grejen med fotboll är att du egentligen inte kan använda det till något. Allt jag läser och alla filmer jag ser bidrar på något sätt och kan komma till användning i mitt arbete. Men fotboll får jag aldrig användning för. Och det är ganska skönt. 

Fotboll. Manlighet. Plötsligt är vi i ett samtal om Manchester Uniteds urusla säsongsinledning, Premier League-premiären, praktiserandes den universella manlighet som Knausgård precis berättat om. Han är långt ifrån manschauvinistisk eller grabbig, men likväl är manligheten ett tema som omringar honom. I Min kamp gör han uppror mot sin far – i den andra boken i romansviten beskriver han hur han kände sig ”totalt oskadliggjord” och ”impotent” av att delta på babyrytmik, sittandes på en kudde på Stockholms stadsbibliotek. Utöver det ville han sparka en annan pappa med glasögon och stort huvud, bara för att han inte ska få för sig att de har något gemensamt. En absurd, komisk scen. Men att han själv skulle ha dissat svenska män är han inte enig i. 

”Jag var liten, förödmjukad”

– Det som sker i Min kamp är att jag försöker att skriva om hur något upplevs, på ett sätt bara vara den här mannen, för identitet är ju något man ofta bara sätter på utsidan. Så Min kamp är ju kanske orättfärdigt uthängd för att vara ett slags, jag vet inte. 

Konstpaus igen. Han fortsätter. 

– Det finns en kille, som i tonåren blir kallad feminin. Det är förfärligt, så han försöker att bli mer maskulin. Det är en sorts konstant förhandling mellan samhället och den personen. Han kommer till Sverige där det finns en slags etablerad mansroll och så får han barn, och sitter plötsligt på baby-rytmik och ger upp allt det maskulina, på ett sätt. Jag menade aldrig att det var något fel med det. Men jag skrev om upplevelsen där och då, och det var en sorts förnedring. Och folk som läser tror att detta är ett statement om något… Det är det som är det hopplösa i de här romanerna. Det är helt tvärtom. 

Han fortsätter förklara att komplexiteten inte ligger i vad en karaktär säger i ett givet ögonblick, utan varför, vad som driver fram tankarna. En karaktär kan yttra något som är sant för just den sekunden, men det betyder inte att det ska bevaras som en oföränderlig sanning.

– Skriver jag “jävla fitt-Sverige” så är det inte för att jag tycker Sverige är ett förfärligt land eller att jag är misogyn, jag var bara så otroligt förbannad, i en episod när jag var i Sverige. Jag var liten, förödmjukad. Tar man ut det ur sitt sammanhang tänker man ”jaha, det är så här han är”. Men det är ju inte det! Samtidigt är det också friheten som en roman ger, att gå in i den typen av problemställningar.