Cordyceps-svampinfektionen fortsätter – KULT dissekerar The Last of Us säsong två
Vi har väntat sedan 2023 – nu är det äntligen dags för ännu en The Last of Us-vår. Under sju veckor kommer KULTs filmskribenter Zara Luna Hjelm och Gabriel V. Rindborg att recensera avsnitten av den andra säsongen av den uppskattade tv-spelsadaptionen. Kommer den att leva upp till säsong ett?
7. Convergence
När jag sett klart avsnittet kändes det som att jag precis kollat på ett klyschigt avslut ur en medelmåttig show från 00-talet. Det gör ont i bröstet av att se hur en tv-serie man sett fram emot länge kan tappa greppet om sin egen berättelse. Det är nästan som Game of Thrones, fast med mindre fallhöjd då det bara har varit två säsonger – och Game of Thrones stärkte, om något, ens immunförsvar mot besvikelser. Kvaliteten har urholkats så pass att jag faktiskt inte alls ser fram emot eller bryr mig ett dugg om kommande säsonger av The Last of Us.
Vad tänkte manusförfattarna och produktionen? Om man ändå ska göra fler säsonger, varför rusa fram genom berättelsen i sådan rask takt att vi knappt får förståelse för olika karaktärers motiv? Istället för att ta det lugnt och fördjupa perspektiv och relationer i sidoberättelser eller i tillbakablickar tvingas vi åskådare genomlida endimensionella konfrontationer som inte leder någonvart och följa med i ett utdraget men, berättartekniskt, forcerat ärende i Seattle. Med en rapporterad budget på över 10 miljoner dollar per avsnitt är det helt obegripligt varför det har känts som att vi trampat vatten sedan Joels död (bortsett från det näst sista inslaget).
Man blir fundersam över vad som egentligen har hänt i produktionen. Om några år kanske vi får en dokumentär som förklarar bakomliggande faktorer till detta misslyckande. Mer troligt är att vi aldrig får veta. Det jag vet är att om jag hade fått redigera manuset hade jag 1: bett om fler avsnitt i säsongen, och 2: vågat ta ut svängarna.
Vad menar jag med det? Första säsongens allra bästa avsnitt var en berättelse som inte ens handlar om Ellie eller Joel – i alla fall inte explicit, även om den delar det tematiska: kärlek. Jag talar naturligtvis om Bills och Franks berättelse. Varför inte fokusera på relationerna mellan andra säsongens olika personligheter? Hoppa tillbaka och låta oss se världen ur Dinas (Isabela Merced) och Jesses (Young Mazino) ögon, eller Tommys (Gabriel Luna) och Marias (Rutina Wesley)? Ja, varför inte ett avsnitt med en tillbakablick till “Outbreak Day” i en helt annan världsände? Det finns så mycket man kan göra för att få oss tittare att bry oss, men istället sitter jag här och undrar om jag ens kommer att se säsong tre.
Gabriel V. Rindborg
And that’s a wrap! Efter förra avsnittets kompakta serie med flashbacks och ett tårdrypande avsked till Joel, tar avsnitt sju avstamp där avsnitt fem slutade: Dina blev skjuten i benet och Ellie konfronterade Nora. Nu är Dina och Jesse tillbaka på teatern i en inledande scen där Jesse försöker att dra ur pilen ur Dinas ben, och en stund senare kommer Ellie tillbaka. Med empati och skuld berättar Ellie för Dina vad Joel gjorde mot Abby, vilket får Dina att ifrågasätta hela deras hämndresa.
I spelet vet Ellie aldrig exakt varför Joel dör, utan agerar i chock och ilska, vilket mynnar ut i skuld och sorg. Kronologin där följer hennes emotionella resa för att nysta upp hennes upplevelse av historien, varpå den sedan gör samma sak med Abby och hennes inre kamp. Att Ellie i serien inte bara får veta att Joel hindrade Fireflies från att skapa ett botemedel mot Cordyceps-viruset, utan även dödade den enda personen som skulle kunna göra det – Abbys pappa – förändrar hela berättelsen.
Tillsammans med Jesse lämnar Ellie teatern för att leta efter Tommy. Deras relation är ansträngd, och istället för att vara avslappnad och empatisk, som i spelet, är Jesse både dryg och nedlåtande mot Ellie. Det här är en av flera utdragna scener under säsongen som egentligen inte tar händelseförloppet framåt. Dessutom har vi inte sett skymten av en enda infekterad under hela avsnittet, vilket också verkar vara en balansgång – mellan action och drama – som serien misslyckas med. Som jag tog upp i en tidigare recension är tempot under all kritik – å ena sidan rusar de igenom viktiga händelser, och å andra sidan ägnas tid åt många knaggliga dialoger. Jag vet inte om det hade räddat säsongen, men jag tror i alla fall att den hade vunnit på att ha fler avsnitt.
När Ellie och Jesse hör WLF prata om en sniper i kommunikationsradion förstår de snabbt att det är Tommy, men istället för att följa spåret lämnar Ellie Jesse och fortsätter leta efter Abby. Hon stjäl en båt och åker mot Seattles akvarium där Nora berättade att Abby skulle vara, men när hon väl kommer i land kidnappas hon av en grupp Seraphites. Scenen visar hur hjälplös hon blivit, återigen, helt i kontrast till den hårdhudade överlevaren hon har varit.
Hon tar sig till akvariet, där Owen och en gravid Mel befinner sig. I panik skjuter hon Owen, och kulan går igenom hans hals och skadar Mel. Innan hon förblöder ber hon Ellie att skära ut fostret ur hennes mage, men Ellie gråter förtvivlat då hon inte vet hur. Trots viss förändring från spelet är det en mörk scen som ska visa hur Ellies hämndlystnad har drivit henne till att bli extremt hänsynslös, men i och med den ånger hon ständigt känner blir inte scenen lika identitetsomvälvande för henne.
Jag förstår att man sakta vill beskriva hur Ellie dras in i en våldsspiral som kanske pågår under flera säsonger för att spelmekaniken inte finns där, men det blir istället förvirrat och mer komplicerat än vad det hade behövt vara. Min första tanke när jag spelade var dock också att Ellie borde skära ut fostret ur Mels kropp, och kanske delar Craig Mazin samma spelupplevelse som mig. Följaktligen är det kanske den personliga igenkänningsfaktorn han vill ta fram i denna säsong, snarare än att skildra Ellie som hon faktiskt är i spelet – eller så är han bara team Abby.
Det känns verkligen som att vår Ellie, precis som samtliga karaktärer, helt har skrivits ut ur adaptionen. Den Ellie som vi har lärt känna i säsong två liknar varken Ellie i säsong ett eller Ellie från spelen. Vi får inte glömma att hon som fjortonåring handgripligen höll en sjuk Joel vid liv en hel vinter, och att hon även blev kidnappad av David som hon sedan dödade brutalt. I denna säsong har hon haft ihjäl totalt kanske två clickers och slagit Nora i benet, och hennes hämndbegär kom aldrig igång, vilket gör letandet efter Abby osammanhängande, då hon varken verkar vara kapabel till eller ens vilja mörda henne. Hennes begär verkar snarare handla om att vilja bli förälder, något som följer den märkliga besattheten av förälder-barn-relationen som både serien och spelet har.
Tillbaka i teatern förbereder sig gänget för att återvända till Jackson, men blir där överrumplade av Abby. I och med hur dryg Jesse varit känns det inte särskilt sorgligt när han dör, vilket det egentligen ska göra. Han skulle ha varit Ellies finaste vän. Säsongen slutar med en cliffhanger som tar oss tillbaka till Seattle day 1, vilket avslöjar att det, efter sju medelmåttiga avsnitt, kommer att komma en säsong till.
Nästa säsong centrerar kring Abby, och om jag får sia tror jag att Tommys perspektiv också kommer att vävas in där. Det som i denna säsong framstod som sidohistorier, det vill säga stridigheterna mellan Seraphites och WLF, kommer med all säkerhet att byggas vidare på. Givet dess inspiration av Israel-Palestina känns det lite förutsägbart vilken riktning det kommer att ta, det är svårt att blunda för dess propagandistiska karaktär. Men eftersom skaparna nu vill göra åtminstone fyra säsonger kanske man vill återskapa The Walking Dead-hysterin istället. Ge oss ett avslutande kapitel på spelet, tycker jag. Suck. Spelet är absolut inte felfritt, men det finns en poäng med att vara någorlunda trogen förlagan, eller åtminstone använda utrymmet för att fördjupa berättelsen som i första säsongen snarare än att skapa något som liknar en tacky fanfiction. Aja, trots alla besvikelser har det varit roligt att följa och dissekera avsnitten varje vecka!
Zara Luna Hjelm
6. The Price
Det som kändes omöjligt verkar ha blivit verklighet. Äntligen får vi ett avsnitt värt att kallas för The Last of Us. Men vad är det som skiljer det från de senaste avsnitten som både jag och Zara varit skeptiska till? Veckans avsnitt är en lång tillbakablick. Först till Joels barndom och hans relation till sin far, och sedan en rad scener som tar oss till Ellies födelsedagar och utforskar Ellies och Joels i praktiken far- och dotterrelation.
Många skulle nog säkert peka på att Pedro Pascals återkomst är den största bidragande faktorn till den markanta förbättringen, men Pascals fantastiska skådespeleri är inte det som får avsnittet att stå ut. Snarare handlar det om att vi återgår till en av de känslomässigt röda trådarna i serien och i säsongen som helhet.
I rörande fragment ur deras liv får vi uppleva år av kärlek och ansträngning som har ignorerats under flera avsnitt. I ett museum upplever vi en inbillad raketuppskjutning till månen; en rörande tillbakablick till tiden innan undergången; något avlägset och nu omöjligt. Vi ser hur Ellie delvis mognar i tonåren, och hur hon till slut får reda på sanningen om Salt Lake City.
Samtidigt knyter avsnittet an till den inledande tillbakablicken som berör Joel – ett samtal där hans far är ärlig om sina misstag och hoppas att Joel ska bli lite bättre än honom, på samma sätt som han tror sig ha varit lite bättre än Joels farfar. Och Joel slår aldrig Ellie och är en omtänksam fadersfigur som försöker att visa sin kärlek genom sina gåvor och sin närvaro. Men alla gör fel, och Joels våld mot Ellie är inte fysiskt, men känslomässigt. Hans hamartia, hans stora svaghet, är att han förråder Ellie genom sina lögner i tron om att det är för hennes eget bästa, för att han älskar henne.
Klimax nås på hennes nittonde födelsedag när de två, ute på en officiell patrull för första gången, fäktas med ett moraliskt dilemma. Eugene (Joe Pantoliano) är biten och ensam i skogen. Han vill se sin fru innan han dör, höra hennes ord. Allt indikerar att de har tid. Joel lovar att ta honom till frun Gail (Catherine O’Hara) och Ellie hämtar hästarna. Men Eugene får aldrig se sin fru igen, aldrig höra hennes ord. En fin vy över en dal räcker inte, men han tillåts föreställa sig henne innan Joel skjuter honom. Ellie är ännu en gång förrådd. Men till slut får vi se en försoning på nyårsnatten; ingen lätt sådan, men en start – och scenen tyngs av vetskapen om att det är sista gången Ellie och Joel ses.
Det underliga är att allt detta är en fråga om manuset. Det är välskrivet och subtilt. Ändå är det samma team som står för alla avsnitt. Är det så att Neil Druckmanns regi är orsaken till förbättringen? Möjligen. Men jag tror att återblicken är en bidragande del i det. Manuset lutar på det som är välbyggt från den tidigare säsongen snarare än det som man gjort berättartekniskt de senaste veckorna. Rent praktiskt tror jag att denna tillbakablick hade passat bättre som uppföljning till Joels död. Nu återstår bara säsongsavslutningen. Frågan är vad som är tänkt att hända under den timmen? Det är otydligt var vi är på väg i berättelsen. Förhoppningsvis lyckas de rädda säsongen, men det kommer fortfarande att krävas ganska mycket.
Gabriel V. Rindborg
5. Feel Her Love
Med två avsnitt kvar fortsätter The Last of Us att måla upp ett landskap präglat av de pågående konflikter Dina och Ellie hamnat mitt i, samtidigt som Cordyceps-viruset utvecklar sig och Ellie förbereder sig för sin hämndodyssé. Men tempot är fortfarande väldigt ojämnt, och trots konstant foreshadowing, tonvikt på bildspråk och osammanhängande återblickar, kommer vi ingenstans – utan vi lämnas istället med, vad som känns som, överflödiga sidohistorier. Även om det skett en viss förbättring sedan förra veckan håller jag med Gabriel: The Last of Us håller på att tappa sin egen tråd.
Veckans avsnitt fortsätter med Dinas och Ellies sökande efter Abby, något som fallit i skuggan fram till nu. Paret har gjort sig förhållandevis bekväma i teatern, och medan Dina planerar deras nästa steg framstår Ellie som vårdslös, inkompetent och lite korkad. Deras dynamik påminner om Harry Potter och Hermione, vilket inte alls passar in med tanke på hur både smart och strategisk Ellie egentligen är. Efter tidigare avsnitts moment of cringe verkar Dinas och Ellies relation äntligen stabil nog för att kunna fokusera på annat, såsom Ellies hunger för hämnd. Det hade varit smidigare att etablera deras relation från början av just den anledningen, som det gestaltas i spelet, för att få plats med annat. Om du är trött på jämförelserna mellan spelet och serien kan du sluta läsa här.
I ett samtal mellan paret berättar Dina att den första personen hon dödade var mannen som tog livet av hennes mamma och syster. Hade hon inte dödat honom där och då hade hon jagat honom för resten av sitt liv, säger hon med hat i ögonen. Att Craig Mazin ändrat Dinas systers historia verkar vara ytterligare ett onödigt beslut som kanske, eller kanske inte, har en meningsfull poäng. I spelet uppfostrar hennes storasyster Talia henne, vilket präglar hennes judiska identitet som jag tidigare pratat om. Samtalet mellan Dina och Ellie får i alla fall Dina att framstå mycket mer hämndlysten än Ellie, som fortfarande verkar uppsnärjd i deras framtid, vilket ytterligare förvirrar karaktärernas motiv. Det känns inte längre som att hon vill hämnas Joel, utan snarare skydda sin och Dinas framtid. Kanske kommer det att falla sig naturligt, men istället för att göra en rättvis adaption ger det intrycket att serien bara försöker minimera potentiell backlash.
När Dina och Ellie tar sig till WLFs station på ett sjukhus omringas de av stalkers, men innan de vet ordet av det dyker Jesse upp och räddar dem. Han berättar att även Tommy följt med. Fucking finally. I nästa scen blir Dina skjuten i benet, Jessie tar henne tillbaka till teatern och Ellies hämndresa verkar äntligen komma igång på riktigt. Vid denna tidpunkt i spelet har Ellie redan hunnit konfrontera och/eller döda flera WLF-medlemmar, varav två direkt kopplade till Joels död. Dessa händelser markerar början på den mörka våldsspiralen Ellie dras in i, något som förskjuter hennes moraliska kompass och hennes tidigare jag.
Förutom att fundamentalt skriva om, lägga till och ta bort karaktärer, är ett av seriens dummaste misstag att hoppa fram tre månader efter Joels död – ett beslut som totalt bröt den emotionella rytmen, särskilt kring Ellies (och Tommys) ilska och sorgearbete. Ellies inre konflikt och trauma har inte alls fått utrymme, något som har undertryckt karaktärsutvecklingen och den känslomässiga tyngden spelet bär på.
Men i de fem sista – och avsnittets mest intressanta minuter – jagar och konfronterar Ellie Nora, som står fast vid att Joel fick vad han förtjänade. Deras samtal gör det tydligt att Ellie länge vetat vad Joel gjorde, men trots det torterar och mördar hon Nora brutalt. Bella Ramsey gör den här scenen väldigt bra, och det är denna intensitet av hämnd och ilska som framhäver berättelsen kärna – den brutala, cyniska och moraliska komplexiteten. Mask off. Det kommer dock lite plötsligt, och att Ellie om och om igen blir biten påvisar, återigen, hur taktlös hon framställs i serien. Dessutom har det som varit gameplay i princip helt klippts bort utan att ersättas av något annat spänningsmoment, vilket gör att nerven tappas totalt. Hoten känns mer abstrakta – även i Ellies mordiska jakt på Nora försvinner de intensiva interaktionerna.
Än väntar jag på att det ska bli bra, men med bara två avsnitt kvar börjar jag tappa hoppet. Förutom ett kasst manus saknas fortfarande råheten som spelet framhäver, både i form av karaktärernas visuella gestaltning och scenografin. Dessutom känns majoriteten av skådespelarnas insatser alldeles för polerade och kontrollerade. Trots att det kan vara snyggt, känns det som att den överdrivna perfektionen kväver adaptionen. Nästa avsnitt har Neil Druckmann och Halley Gross skrivit tillsammans med Mazin, vilket kanske bådar gott. Det verkar som att vi kommer få se Pedro Pascal som Joel Miller igen, och det kan ju åtminstone bli fint.
Zara Luna Hjelm
4. Day One
Är det bara jag, eller håller The Last of Us på att kraftigt tappa sin egen tråd? Retorisk fråga; det är inte enbart jag. Ser man till recensionerna på det här senaste avsnittet är de kraftigt under det höga medelvärdet som serien har satt. Men frågan är varför det ser ut som det gör?
Zara nämnde att förra avsnittet drog ner på tempot och drog i väg från spelet genom att göra både Ellie och Dina avsevärt mer barnsliga. Detta spår fortsätter in i avsnitt fyra, och dessutom upplevs manuset som helhet som forcerat. Avsnitt tre och fyra präglas av logiska luckor i handlingen och extremt tvådimensionella karaktärer. Washington Liberation Front (WLF) marscherar i klungor genom en tom stad utan något taktiskt syfte, samtidigt som de dödar barn utan vidare förklaring. Isaac Dixon (Jeffrey Wright) får en cool introduktion, men förvandlas snabbt till en enbart ondskefull person som verkar få njutning av tortyr.
Visserligen finns ju sådana människor i vår verkliga värld, men sammantaget med Abby och hennes gäng, som också tillhör WLF, är frågan vad den här berättelsen vill säga om människan och samhället. Påstår de att naturtillståndet är amoraliskt och vilt – till en sådan grad att ”det onda” segrar? Hur förklarar man då Ellie och människorna i staden Jackson? Jämför man detta avsnitt med de mer komplexa karaktärerna och olika grupperingarna i första säsongen känns WLF som en pastisch skriven till en fanfic av en tonåring.
I fjärde avsnittet är Ellies och Dinas barnslighet nästan jobbig att titta på. Under första säsongen var Ellie mognare än vad hon nu framstår som fem år senare. Hon går enbart på känslor. Även Dina, trots sin nästan för kontrasterande uttänkta personlighet, har inga problem med att klättra rakt in i en fiendebyggnad utan att först reka området. Jämför detta med hur de, under avsnitt fem av säsong ett, fick smyga långsamt, från byggnad till byggnad, genom Kansas City för att undvika att bli tagna. Här klarar sig Ellie och Dina utan några större problem med att bara hoppa runt. De blir nästan tagna, javisst, men då dyker passande nog en hord infekterade upp för att rädda dem, varpå Ellie skjuter ändlösa skott med Joels gamla pistol utan att behöva ladda om, och kommer i sista stund undan endast med ett bett. Detta kanske är med i spelet, men det hela känns väldigt konstruerat.
Höjdpunkten i avsnittet är just den omtalade ”soffscenen”. Efter bettet är Dina chockad och nästan redo att döda Ellie, då hon tror att hon är infekterad. När Ellie under natten bevisar att hon är immun exploderar till slut den sexuella spänningen. Det kunde ha varit ännu bättre om avsnittet som helhet inte var en besvikelse. Isabela Merced (Dina) är otrolig i sin roll och jag tror att hon kommer att synas i många fler produktioner framöver. Bella Ramsey (Ellie) har däremot fått utstå extremt mycket internethat på sistone; oftast från män som anser att hen inte bara är en dålig skådespelare, utan också inte ”ser ut som” Ellie i spelet (ett idiotiskt argument då det inte är fråga om något baserat på verkligheten). Jag tror att en del av hatet egentligen är rotat i det faktum att manuset i sig håller på att fallera. Ramsey som sådan är inte en undermålig skådespelare, tvärtom bevisade första säsongen hur bra hen kan vara. Men när berättelsen nu tar en dipp verkar internet ha valt ut Ramsey som slagpåse.
Förhoppningsvis ångrar jag mig nästa vecka, när manusförfattarna vänder på det hela och levererar något i stil med Franks och Bills kärlekshistoria i den första säsongen, som jag än idag rankar som det absolut bästa en tv-serie någonsin producerat.
Gabriel V. Rindborg
3. The Path
Förra veckan vävde Gabriel vackert ihop sorgen och smärtan som kulminerade med Joels brutala död, en förlust som blev, om möjligt, ännu svårare efter attacken på Jackson. Joel var inte bara seriens och spelets huvudkaraktär, utan han var oss – vår blick, känsla och röst genom berättelsen. Avsnittet lämnade en tung känsla, fylld av osäkerhet om framtiden, där både det emotionella och materiella landskapet kastats omkull.
Det tredje avsnittet drar ner på tempot och tar vid kort efter Joels död och attacken på Jackson. I den inledande scenen tvättar Tommy sin döde brors arm och ser ner på den trasiga klocka som Joel alltid bar, en födelsedagspresent han fick av sin dotter Sarah (Nico Parker). När Sarah blev skjuten i seriens allra första avsnitt stannar klockan, och utöver att representera minnet av hans dotter, blir den en påminnelse om livet före utbrottet. “Give Sarah my love”, viskar Tommy. Samtidigt vaknar Ellie skrikande på sjukhuset medan kadaver av infekterade brinner utanför Jacksons portar.
Berättelsen förflyttar sig därefter tre månader framåt. Våren har kommit och Jackson har i stort sett återhämtat sig efter attacken. Ellie lämnar sjukhuset, och trots sin sarkastiska attityd som robust skal, blir det tydligt att hennes förlust förändrat henne på djupet. Minnena av Joel hemsöker huset de delat. Hon sörjer i tysthet, men små gester blir till starka symboler. Även om jag ibland inte tycker att Ellie är helt välskriven i serien fångar Bella Ramsey komplexiteten i hennes sorg, och jag tror hoppfullt att hen kommer att ge karaktären nya dimensioner i kommande avsnitt.
Dina berättar för Ellie om gruppen som dödade Joel, och de börjar planera sin hämnd mot Abby och WLF i Seattle. Det visar sig dock vara svårare att övertyga resten av Jackson, inklusive Tommy. Snarare än att agera håller han fast vid sina moraliska principer, i kontrast till Joel, som genom att vilja skydda dem han älskade ofta tvingades till brutala handlingar. Efter sin brors bortgång känner Tommy ett ansvar för Ellie, men han präglas också av en rädsla för att Joels påverkan ska driva henne till att möta samma öde – något han beskriver för Catherine O’Haras oseriösa karaktär som alkoholiserad psykolog. Trots invändningar från Jacksons invånare, och Tommys oro, rider Dina och Ellie målmedvetet mot Seattle. Och det är här berättelsen börjar, skulle jag säga.
Som jag nämnt tidigare är berättelsen omarbetad för att passa serie-formatet, vilket stundvis gör att den känns lite platt. En sak som skiljer sig rejält är relationen mellan Dina och Ellie, i synnerhet under deras resa mot Seattle. I jämförelse med spelet känns de båda betydligt mer omogna i serien, något som speglar den trygghet som de trots allt haft i Jackson, och möjligheten att faktiskt få vara unga. Troligtvis kommer serien kretsa kring de prövningar och moraliska val de tvingas göra, vilket successivt kommer tvinga dem att växa upp.
Dessutom utvecklas deras romantiska relation långsamt här, där Dina kämpar med en osäkerhet och självacceptans kring sin sexuella läggning, vilket får Ellie att bli ännu mer reserverad. Dina, som i spelet balanserar Ellies aggressiva karaktär, gör snarare Ellie till en ännu mer ensam individ, särskilt efter förlusten av Joel. Romansen påminner oss också om Ellies första kärleksintresse, Riley (Storm Reid), något som slutade i en tragedi. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas, främst hoppas jag att de gör ”soffscenen” från spelet rättvisa (som exkluderades från förra avsnittet), men också att de lyfter fram Dina och hennes familjs judiska bakgrund, eftersom det är en central del av hennes identitet.
Avsnittet introducerar en ny grupp människor, Seraphites (aka Scars), ett starkt spirituellt kollektiv. När Dina och Ellie hittar medlemmar ur gruppen (däribland barn) massakrerade i skogen drar de snabbt slutsatsen att WLF (aka Wolves) står bakom dådet, vilket blir ytterligare en katalysator för deras hämndbegär. Medan rankor av cordyceps-viruset sprider sig i Jacksons rörsystem och viruset fortsätter att muteras, belyser denna scen ett centralt, långvarigt krig i berättelsen, och hur vi, genom Dina och Ellie, dras in i en eskalerande våldsspiral.
Fortsättning följer!
Zara Luna Hjelm
2. Through the Valley
Zara Luna har spelat spelet och gett en gedigen, introducerande recension. Nu är det dags för mig, amatören, som aldrig spelat originalspelet, men som älskar seriens första säsong, att ge sig på andra avsnittet. Och vilket viktigt avsnitt det är för hela berättelsen!
Tre huvudingångar introducerades i det första avsnittet; Abby Anderson (Kaitlyn Dever) är ute efter att ta livet av Joel (Pedro Pascal), staden Jackson kan komma att anfallas av de infekterade, och Joels och Ellies (Bella Ramsey) relation är hårt spänd, även när ridån faller. I det andra avsnittet vaknar vi med karaktärerna nästa morgon och snabbare än vad jag hade kunnat ana vävs alla tre delar samman i ett känslomässigt laddat avslut.
Craig Mazin lyckas skapa en dramaturgisk kulmen som närmast känns shakespearesk. På många sätt är avsnittet ett skolexempel på hur man bygger spänning på flera fronter samtidigt. Abby är en klassisk, tragisk karaktär, vars lust efter hämnd utmynnar i en tragisk parallell, vilket spär på våldscykeln likt karaktärerna i Aischylos Orestien. Det finns något djupt poetiskt i att hon räddas av Joel när en hord infekterade väcks till liv och attackerar henne. En del skulle kunna säga att det är för tillrättalagt, att det är forcerat. Men det är just dessa detaljer som gör det till en stark berättelse. I den stunden såg jag fram emot att se hur hon skulle tveka med att fullfölja sin plan, hur saker skulle gå fel, allt skulle bli bra. Frågan är om det som följer inte är lite väl övertydligt.
Staden anfalls, men Abby väljer att lura sina räddare, Joel och Dina (Isabela Merced), bort från Jackson och tar dem istället till hennes läger där hennes kompanjoner väntar. Väl där ser det först ut som att hon kanske ändrar sig, som att hon faktiskt kommer att hjälpa dem, men det visar sig vara en lögn. Hon tvingar sina kompanjoner (som tvekar) att söva Dina. Golfklubbor kommer fram. Abby börjar långsamt att slå ihjäl Joel med dem.
Samtidigt rusar Tommy (Gabriel Luna) fram bland de infekterade och överlever mirakulöst nog flera helt otroliga nära ögat-situationer tack vare en hög dos manusskydd. Ellie, som är ute på patrull, hittar stugan där Abby och Joel befinner sig. Hon kommer fram precis i tid för att se hur hennes fadersfigur, som hon den senaste tiden hållit på känslomässigt avstånd, sin kärlek till trots, dödas rakt framför hennes ögon.
Är det poetiskt eller lite för övertydligt? Abby gör detta för att hämnas sin döda far, en obeväpnad läkare som Joel sköt ihjäl i den första säsongens sista avsnitt. Abby var 19 år. Ellie är 19 år när hon får se hur Joel, som ligger blodig och nedslagen på golvet, spetsas i luftstrupen med en bruten golfklubba. Abbys Fireflies, som tidigare verkat ifrågasätta situationen, ingriper aldrig. Abby tvekar aldrig. När de är klara går de, medan Ellie svär att hämnas. Jesse (Young Mazino) tar hem Ellie och Dina, med Joels döda kropp i släp, så att vi som tittare inte kan ha några som helst funderingar kring hur det står till med honom.
Några tårar fälls för min del. Det är starkt att se någon förlora en älskad. Det är också tufft att inse att man själv aldrig kommer att se Pedro Pascal som Joel igen. Ensemblen och The Last of Us i all ära, men Pedro Pascals charm som skådespelare är oemotståndlig. Det känns självklart att det som nu följer är en hämndberättelse. Men vad händer när spelets berättelse är uttömd? Kanske väljer producenterna att dra ett streck där spelen gjorde det, i vissheten om att allt som är bra också måste ha sitt slut. Eller så fortsätter de tills att alla tröttnar. Det får tiden utvisa.
Gabriel V. Rindborg
1. Future Days
Från senkapitalism till postapokalyps – i måndags tog HBO oss från den privilegierade bubblan på The White Lotus-hotellet i Thailand till ett dystopiskt USA, där ett globalt virusutbrott har slitit samhällets grundpelare itu. The Last of Us andra säsong tar vid fem år efter första säsongens final: Joel (Pedro Pascal) och Ellie (Bella Ramsey) har återvänt till fristaden i Jackson, Wyoming, där de försöker leva ett ”normalt” liv efter sin omskakande odyssé, präglad av Cordyceps-infekterade och stridande fraktioner i kampen om överlevnad.
Avsnittet inleds med en återblick som påminner oss om Joels löfte till Ellie – att han berättade sanningen om att den militanta motståndsgruppen Fireflies hade slutat leta efter ett botemedel och att det fanns andra immuna personer som henne, en lögn som hotar att förstöra deras relation. Här börjar berättelsen nystas upp och byter perspektiv, varpå vi introduceras till nya karaktärer, däribland nyckelpersonen Abby (Kaitlyn Dever), som sörjande står över gravplatsen där Firefly-medlemmarna vilar.
I nästa scen är vi tillbaka i huvudberättelsen, där Ellies och Joels spända relation står i centrum. Joel kämpar med sina inre konflikter och har börjat gå i terapi, medan Ellie bearbetar sin ilska och sorg, vilket manifesterar sig i ett aggressivt utagerande och en beslutsam jakt på rättvisa. Samtidigt målas vardagen upp i fristaden Jackson, där en kärlekshistoria mellan Ellie och den färgsprakande Dina (Isabela Merced) växer fram och deras relation blir ett känslomässigt ankare för Ellie när bandet till Joel allt mer tycks vara på bristningsgränsen.
Såklart kan jag inte låta bli att jämföra serien med det livsomvälvande spelet som den baseras på, och det känns ändå lite tråkigt att avsnittet missar flera av spelets mest avgörande delar. Precis som spelet, bjuder även serien på otroligt vackra vyer, där scenerna – i form av miljö, ljussättning, ljuddesign, och komposition – återskapats med en nästintill religiös precision. Men en viktig skillnad i jämförelse med spelet är öppningsscenen, där spelet inleder med att Joel berättar sanningen om vad som hände på sjukhuset med Fireflies för sin bror Tommy (Gabriel Luna), några år efter det har inträffat. Denna konversation framhäver deras starka relation och sätter tonen för en viktig konflikt som kommer att ha betydelse för hela berättelsen.
I serien pratar Joel istället med en helt ny karaktär, terapeuten Gail (Catherine O’Hara), om sin sorg över att Ellie tar avstånd från honom. Gail ska ha varit gift med en karaktär som har en mindre roll i spelet, Eugene, vilken hon anklagar Joel för att ha mördat. Jag gissar att det lyfts fram för att trycka hårdare på att tryggheten de upplevt är ett luftslott, men om inte relationen mellan bröderna framhävs senare känns det som en ganska absurd ändring som ger henne en oväntad betydelse för berättelsen.
När Joel har berättat sanningen för Tommy i spelet besöker han Ellie som bor i hans garage, där han ger henne en gitarr, en symbol för deras relation och en emotionell röd tråd genom hela berättelsen. I andra säsongen av serien introduceras hon genom ett slagsmål, och även om Ramsays skådespelarinsats stundvis är acceptabel, tenderar seriens version att förlora Ellies komplexitet och hennes emotionella djup hamnar i skuggan av ett vasst yttre.
Att nyckelpersonen Abby, som jag nämnde tidigare, introduceras i en nyskriven scen, där hon snabbt visas som sårbar och emotionell, snarare än att gradvis vävas in i berättelsen, hämmar spänningsmomentet rejält. I originalberättelsen vet vi inte mer än att de letar efter någon, men varken hur han ser ut eller i vilket sammanhang, men (utan att avslöja för mycket) gör Abbys grupp i serien det väldigt tydligt vem de letar efter, varför, och vad de planerar att göra.
Ytterligare en aspekt i The Last Of Us är hur flera karaktärer, särskilt Abby, utmanar normer kring kön och relationsskapande i det postapokalyptiska USA. Abby framställs som extremt muskulös och lång, vilket inte bara bryter mot den traditionella idéen om kvinnlighet, utan också fungerar som en del av narrativet. Allt kan inte stämma i adaptioner, men jag är ändå nyfiken på hur detta kommer ta sig uttryck i serien med tanke på att Denver personifierar ett motsatt ideal.
Sammanfattningsvis är seriens första avsnitt ganska utdraget, men kompakt i sitt försök att packa in alla spelets scener som utspelar sig i Jackson, och lite till, för att snabbt skapa engagemang och kartlägga vad som står på spel. Det tenderar dock att urholka spänningen och den långsamma, skickligt uppbyggda karaktärsutvecklingen som spelet förmedlar genom dess icke-kronologiska tidsföljd. Med flera nyskrivna karaktärer och en omstrukturerad kronologi känns det som att serien kommer att flytta fokus. Kanske kommer fokuset att ligga på tvångsförflyttning, teknologi och det yttre hotet mot det lilla, trygga, samhället, som en reflektion av vår samtid, och låta de existentiella frågor, konflikter och moraliska dilemman som definierar originalberättelsen hamna i bakgrunden. Vi blir dessutom introducerade för en helt ny mutation av viruset, något som betonar säsongens actiondrivna fokus.
Istället för att ta risker känns det som att säsongen kommer följa en mer traditionell överlevnadshistoria, som exempelvis The Walking Dead, snarare än den experimentella berättartekniken och psykologiska spänningen som vi ser i originalberättelsen, eller som fungerat i serier som Westworld, den första säsongen av True Detective eller den tematiskt liknande Station Eleven. Trots min kritik finns det ju fortfarande många lösa trådar som kan dras upp, och kanske får vi ett lika otroligt avsnitt som det som handlade om Bill (Nick Offerman) och Frank (Murrat Bartlett) i säsong ett. Än så länge har vi ju bara fått se det första avsnittet, så jag är både spänd och hoppfull på hur historien kommer att utvecklas.
Nästa vecka får vi höra Gabriels take på avsnitt två, det ser jag nästan mer fram emot än själva avsnittet!
Zara Luna Hjelm
