Cordyceps-svampinfektionen fortsätter – KULT dissekerar The Last of Us säsong två
Vi har väntat sedan 2023 – nu är det äntligen dags för ännu en The Last of Us-vår. Under sju veckor kommer KULTs filmskribenter Zara Luna Hjelm och Gabriel V. Rindborg att recensera avsnitten av den andra säsongen av den uppskattade tv-spelsadaptionen. Kommer den att leva upp till säsong ett?
2. Through the Valley
Zara Luna har spelat spelet och gett en gedigen, introducerande recension. Nu är det dags för mig, amatören, som aldrig spelat originalspelet, men som älskar seriens första säsong, att ge sig på andra avsnittet. Och vilket viktigt avsnitt det är för hela berättelsen!
Tre huvudingångar introducerades i det första avsnittet; Abby Anderson (Kaitlyn Dever) är ute efter att ta livet av Joel (Pedro Pascal), staden Jackson kan komma att anfallas av de infekterade, och Joels och Ellies (Bella Ramsey) relation är hårt spänd, även när ridån faller. I det andra avsnittet vaknar vi med karaktärerna nästa morgon och snabbare än vad jag hade kunnat ana vävs alla tre delar samman i ett känslomässigt laddat avslut.
Craig Mazin lyckas skapa en dramaturgisk kulmen som närmast känns shakespearesk. På många sätt är avsnittet ett skolexempel på hur man bygger spänning på flera fronter samtidigt. Abby är en klassisk, tragisk karaktär, vars lust efter hämnd utmynnar i en tragisk parallell, vilket spär på våldscykeln likt karaktärerna i Aischylos Orestien. Det finns något djupt poetiskt i att hon räddas av Joel när en hord infekterade väcks till liv och attackerar henne. En del skulle kunna säga att det är för tillrättalagt, att det är forcerat. Men det är just dessa detaljer som gör det till en stark berättelse. I den stunden såg jag fram emot att se hur hon skulle tveka med att fullfölja sin plan, hur saker skulle gå fel, allt skulle bli bra. Frågan är om det som följer inte är lite väl övertydligt.
Staden anfalls, men Abby väljer att lura sina räddare, Joel och Dina (Isabela Merced), bort från Jackson och tar dem istället till hennes läger där hennes kompanjoner väntar. Väl där ser det först ut som att hon kanske ändrar sig, som att hon faktiskt kommer att hjälpa dem, men det visar sig vara en lögn. Hon tvingar sina kompanjoner (som tvekar) att söva Dina. Golfklubbor kommer fram. Abby börjar långsamt att slå ihjäl Joel med dem.
Samtidigt rusar Tommy (Gabriel Luna) fram bland de infekterade och överlever mirakulöst nog flera helt otroliga nära ögat-situationer tack vare en hög dos manusskydd. Ellie, som är ute på patrull, hittar stugan där Abby och Joel befinner sig. Hon kommer fram precis i tid för att se hur hennes fadersfigur, som hon den senaste tiden hållit på känslomässigt avstånd, sin kärlek till trots, dödas rakt framför hennes ögon.
Är det poetiskt eller lite för övertydligt? Abby gör detta för att hämnas sin döda far, en obeväpnad läkare som Joel sköt ihjäl i den första säsongens sista avsnitt. Abby var 19 år. Ellie är 19 år när hon får se hur Joel, som ligger blodig och nedslagen på golvet, spetsas i luftstrupen med en bruten golfklubba. Abbys Fireflies, som tidigare verkat ifrågasätta situationen, ingriper aldrig. Abby tvekar aldrig. När de är klara går de, medan Ellie svär att hämnas. Jesse (Young Mazino) tar hem Ellie och Dina, med Joels döda kropp i släp, så att vi som tittare inte kan ha några som helst funderingar kring hur det står till med honom.
Några tårar fälls för min del. Det är starkt att se någon förlora en älskad. Det är också tufft att inse att man själv aldrig kommer att se Pedro Pascal som Joel igen. Ensemblen och The Last of Us i all ära, men Pedro Pascals charm som skådespelare är oemotståndlig. Det känns självklart att det som nu följer är en hämndberättelse. Men vad händer när spelets berättelse är uttömd? Kanske väljer producenterna att dra ett streck där spelen gjorde det, i vissheten om att allt som är bra också måste ha sitt slut. Eller så fortsätter de tills att alla tröttnar. Det får tiden utvisa.
Gabriel V. Rindborg
1. Future Days
Från senkapitalism till postapokalyps – i måndags tog HBO oss från den privilegierade bubblan på The White Lotus-hotellet i Thailand till ett dystopiskt USA, där ett globalt virusutbrott har slitit samhällets grundpelare itu. The Last of Us andra säsong tar vid fem år efter första säsongens final: Joel (Pedro Pascal) och Ellie (Bella Ramsey) har återvänt till fristaden i Jackson, Wyoming, där de försöker leva ett ”normalt” liv efter sin omskakande odyssé, präglad av Cordyceps-infekterade och stridande fraktioner i kampen om överlevnad.
Avsnittet inleds med en återblick som påminner oss om Joels löfte till Ellie – att han berättade sanningen om att den militanta motståndsgruppen Fireflies hade slutat leta efter ett botemedel och att det fanns andra immuna personer som henne, en lögn som hotar att förstöra deras relation. Här börjar berättelsen nystas upp och byter perspektiv, varpå vi introduceras till nya karaktärer, däribland nyckelpersonen Abby (Kaitlyn Dever), som sörjande står över gravplatsen där Firefly-medlemmarna vilar.
I nästa scen är vi tillbaka i huvudberättelsen, där Ellies och Joels spända relation står i centrum. Joel kämpar med sina inre konflikter och har börjat gå i terapi, medan Ellie bearbetar sin ilska och sorg, vilket manifesterar sig i ett aggressivt utagerande och en beslutsam jakt på rättvisa. Samtidigt målas vardagen upp i fristaden Jackson, där en kärlekshistoria mellan Ellie och den färgsprakande Dina (Isabela Merced) växer fram och deras relation blir ett känslomässigt ankare för Ellie när bandet till Joel allt mer tycks vara på bristningsgränsen.
Såklart kan jag inte låta bli att jämföra serien med det livsomvälvande spelet som den baseras på, och det känns ändå lite tråkigt att avsnittet missar flera av spelets mest avgörande delar. Precis som spelet, bjuder även serien på otroligt vackra vyer, där scenerna – i form av miljö, ljussättning, ljuddesign, och komposition – återskapats med en nästintill religiös precision. Men en viktig skillnad i jämförelse med spelet är öppningsscenen, där spelet inleder med att Joel berättar sanningen om vad som hände på sjukhuset med Fireflies för sin bror Tommy (Gabriel Luna), några år efter det har inträffat. Denna konversation framhäver deras starka relation och sätter tonen för en viktig konflikt som kommer att ha betydelse för hela berättelsen.
I serien pratar Joel istället med en helt ny karaktär, terapeuten Gail (Catherine O’Hara), om sin sorg över att Ellie tar avstånd från honom. Gail ska ha varit gift med en karaktär som har en mindre roll i spelet, Eugene, vilken hon anklagar Joel för att ha mördat. Jag gissar att det lyfts fram för att trycka hårdare på att tryggheten de upplevt är ett luftslott, men om inte relationen mellan bröderna framhävs senare känns det som en ganska absurd ändring som ger henne en oväntad betydelse för berättelsen.
När Joel har berättat sanningen för Tommy i spelet besöker han Ellie som bor i hans garage, där han ger henne en gitarr, en symbol för deras relation och en emotionell röd tråd genom hela berättelsen. I andra säsongen av serien introduceras hon genom ett slagsmål, och även om Ramsays skådespelarinsats stundvis är acceptabel, tenderar seriens version att förlora Ellies komplexitet och hennes emotionella djup hamnar i skuggan av ett vasst yttre.
Att nyckelpersonen Abby, som jag nämnde tidigare, introduceras i en nyskriven scen, där hon snabbt visas som sårbar och emotionell, snarare än att gradvis vävas in i berättelsen, hämmar spänningsmomentet rejält. I originalberättelsen vet vi inte mer än att de letar efter någon, men varken hur han ser ut eller i vilket sammanhang, men (utan att avslöja för mycket) gör Abbys grupp i serien det väldigt tydligt vem de letar efter, varför, och vad de planerar att göra.
Ytterligare en aspekt i The Last Of Us är hur flera karaktärer, särskilt Abby, utmanar normer kring kön och relationsskapande i det postapokalyptiska USA. Abby framställs som extremt muskulös och lång, vilket inte bara bryter mot den traditionella idéen om kvinnlighet, utan också fungerar som en del av narrativet. Allt kan inte stämma i adaptioner, men jag är ändå nyfiken på hur detta kommer ta sig uttryck i serien med tanke på att Denver personifierar ett motsatt ideal.
Sammanfattningsvis är seriens första avsnitt ganska utdraget, men kompakt i sitt försök att packa in alla spelets scener som utspelar sig i Jackson, och lite till, för att snabbt skapa engagemang och kartlägga vad som står på spel. Det tenderar dock att urholka spänningen och den långsamma, skickligt uppbyggda karaktärsutvecklingen som spelet förmedlar genom dess icke-kronologiska tidsföljd. Med flera nyskrivna karaktärer och en omstrukturerad kronologi känns det som att serien kommer att flytta fokus. Kanske kommer fokuset att ligga på tvångsförflyttning, teknologi och det yttre hotet mot det lilla, trygga, samhället, som en reflektion av vår samtid, och låta de existentiella frågor, konflikter och moraliska dilemman som definierar originalberättelsen hamna i bakgrunden. Vi blir dessutom introducerade för en helt ny mutation av viruset, något som betonar säsongens actiondrivna fokus.
Istället för att ta risker känns det som att säsongen kommer följa en mer traditionell överlevnadshistoria, som exempelvis The Walking Dead, snarare än den experimentella berättartekniken och psykologiska spänningen som vi ser i originalberättelsen, eller som fungerat i serier som Westworld, den första säsongen av True Detective eller den tematiskt liknande Station Eleven. Trots min kritik finns det ju fortfarande många lösa trådar som kan dras upp, och kanske får vi ett lika otroligt avsnitt som det som handlade om Bill (Nick Offerman) och Frank (Murrat Bartlett) i säsong ett. Än så länge har vi ju bara fått se det första avsnittet, så jag är både spänd och hoppfull på hur historien kommer att utvecklas.
Nästa vecka får vi höra Gabriels take på avsnitt två, det ser jag nästan mer fram emot än själva avsnittet!
Zara Luna Hjelm
