Euphoria har gått från kulturfenomen till tom provokation
Euphoria är tillbaka med en sista säsong och tidigare i veckan hade det första avsnittet premiär. Många har väntat och längtat, men nu när den väl är här är frågan om seriens explicita uttryck fortfarande säger något om samtiden, eller om det snarare har blivit ett självändamål. Zara Luna Hjelm diskuterar ett kulturfenomen som har förlorat sin riktning.
Efter fyra år är Euphoria tillbaka med en tredje och sista säsong. Serien, som är baserad på den israeliska serien från 2012 med samma namn, fick ett enormt genomslag vid premiären 2019. Med sin råa, visuellt suggestiva och emotionellt explosiva skildring av ungdomsliv blev den snabbt en av HBOs mest omtalade produktioner. Euphoria växte till ett globalt kulturfenomen, men också en vattendelare. Vissa hyllade den för att sanningsenligt spegla samtiden, medan andra anklagade serien för att romantisera droger, destruktiva begär och psykisk ohälsa, med särskild kritik mot sexualiseringen av unga karaktärer.
Säsong 2 slutade i ett splittrat läge efter en intensiv uppgörelse: Rue Bennet (Zendaya) hade sjunkit in i ett kraftigt återfall, jagad av sina skulder till den iskalla langaren Laurie (Martha Kelly). Triangeldramat mellan henne, Jules Vaughn (Hunter Schafer) och Elliot (Dominik Fike) nådde sin bristningspunkt. Cassie Howards (Sydney Sweeney) hemliga relation med Nate Jacobs (Jacob Elordi) utlöste en fysisk konfrontation med hennes före detta bästis, Maddy Perezs (Alexa Demie), under hennes syster Lexi Howards (Maude Apatow) skolpjäs. Nate bröt slutgiltigt med sin pappa Cal (Eric Dane) genom att ange honom till polisen, medan Fezco (Angus Cloud) drogs in i en polisrazzia som slutade med att Ashtray (Javon Walton) dödades.
Den tredje säsongen utspelar sig fem år senare – alla har gått vidare, men ingen har egentligen lämnat high school bakom sig. Det som började som ett ungdomsdrama har nu omformats till en berättelse om vuxenlivets bittra konsekvenser.
Rue lever fortfarande i skuggan av sitt beroende, men situationen har blivit mer desperat och svårflyktig. Hon befinner sig vid gränsen mot Mexiko. Laurie har ett järngrepp om henne och Rue har blivit en del av ett större, organiserat system och tvingas transportera droger i sin kropp. Lexi har flyttat till Los Angeles för en karriär inom filmvärlden, bara för att inse att Hollywoods maktspel speglar samma destruktiva dynamik som hon försökt fly från. Maddy har hittat en plats inom filmbranschen, och Jules dyker inte upp i första avsnittet, men Maddy låter hälsa att hon numera lever som en ”sugar baby”. Nate och Cassie bor tillsammans i ett mansion och planerar sitt bröllop, men bakom fasaden börjar sprickorna synas. Cassie försöker hålla deras drömska liv flytande genom att skapa online-content, samtidigt som ekonomisk press och gamla osäkerheter hotar att rasera allt de byggt upp.
”Trots att jag tidigare tyckt om serien måste jag erkänna att scenerna genomgående ger en känsla av voyeurism, snarare än autenticitet.”
Inför premiären av den sista säsongen försökte jag återvända till rötterna genom att se om seriens första säsong, men jag kom inte längre än till första avsnittet. Efter en period i mitt liv präglad av både verklighetsskildringar, genom nyheter och dokumentärer, samt ett lågmält allvar i äldre sovjetiska filmer, blev Euphorias ständigt explicita våld och exploaterande sexscener snarare ett distanserat brus än ett effektivt berättargrepp. Det jag tidigare uppfattat som konstnärlig kompromisslöshet känns nu onödigt grafiskt och nästan teatraliskt i sättet en medelåldersman regisserar unga människors misär och sexuella betraktelser. Trots att jag tidigare tyckt om serien måste jag erkänna att scenerna genomgående ger en känsla av voyeurism, snarare än autenticitet.
Den tredje säsongens första avsnitt är inget undantag, och med tanke på att publiken nu är äldre kan jag tänka mig att den här säsongen kommer bli ännu grymmare.
Rent tekniskt märks ett tomrum i seriens nya ljudbild, och nu när Labrinth har lämnat produktionen har den drömska musik som utgjorde seriens emotionella ådra tystnat. Kvar finns en mer generisk ljudmatta som påminner om en storslagen superhjältefilm. Likaså känns filmfotografiet som förbytt, trots att det fortfarande är Marcell Rév som håller i kameran.
De sovjetiska mästarna tvingades runda restriktioner, något som i vårt liberaldemokratiska samhälle ses som censur, men ibland krävs det begränsningar för att ge berättelsen den värdighet och tyngd den förtjänar. Även om Euphoria gör anspråk på att vara sanningsenlig – den påminner mig absolut om min egen tonårstid – blottar den i själva verket en oförmåga att lita på publikens fantasi. Jag behöver verkligen inte se allt, men skalar man bort det sexuella finns det knappt någon handlingen kvar att driva framåt. Det är faktiskt ett stort problem.
”Den utlovade friheten i Sam Levinsons vuxenvärld verkar ha sexindustrin som den enda logiska slutstationen för kvinnor i kris.”
Med dessa pusselbitar rör sig handlingen mot en oundviklig kollision, och det handlar inte längre om att hitta sig själv, utan om att överleva ett system som är större än en själv i det amerikanska klassamhället – från gränslandet i Mexiko till New York och LA. Att Rue tvingas agera kurir, att Cassie skapar infantiliserat content på OnlyFans och att Jules lever som “sugar baby” exponerar en mörk paradox i det liberala samhället, där den utlovade friheten i Sam Levinsons vuxenvärld verkar ha sexindustrin som den enda logiska slutstationen för kvinnor i kris.
Istället för att utmana patriarkala strukturer, frossar kameran i det provocerande. Bakom den neon-glittriga estetiken ser vi inte utsatthet, utan vi bjuds in till en konsumtion av misär som gör oss immuna mot verkligt lidande. Kvinnokroppen reduceras ständigt till en teatralisk representation för mänskligt förfall.
Frågan är om vi verkligen behöver det här i vår tragikomiska samtid, eller om serien bara fungerar som ett utdraget eko av en tid som förväxlade gränslöshet med frihet? Eller törstar vi egentligen efter en värdighet som möjligen gömmer sig i mellanrummet av det återhållsamma och det explicita?
