En elegi över Amen Dunes
Jag går längst trottoaren och nynnar;
Na na na
Na na na
Na na na
Är trottoaren längs kanten eller kanten längs trottoaren? Vem blåser i luften? Är det vinden som blåser eller blåser vinden längs trottoaren till dit jag är på väg? Vem lyssnar jag på när jag lyssnar när jag sjunger och nynnar. Eller om det inte sägs rätt, är jag då fel att lyssna på mig själv?
Yeah, freedom
Freedom
Min mobil pratar med mig och säger något. Vi är alla höga på vår telefon;
Getting stoned
On their phones
They’re so lonely and don’t know why
Jag är så ensam att jag inte vet varför. Jag är ledsen och förstår inte varför jag är ledsen. Borde jag inte vara glad. Jag är…
It takes a long time to know that
It takes a long time to know that
It takes a long time
It takes a long time to know that
Tiden är långsam.
I can’t write, my mind’s soft, Mama, I think I’m dumb
Det är svårt att förklara känslan av att lyssna på Amen Dunes. Mitt försök att efterlikna upplevelsen går knappt att läsa, men vadå knappt? Knappt betyder bara att någonting är på gränsen, det är inte knäppt, det är knäppt att skriva knappa låtar som många har svårt att läsa. Okej, nu ska jag lägga av. Så tänkte Amen Dunes också en dag.
Damon MacMahon är artisten bakom Amen Dunes som precis meddelat att hans projekt går i graven. Sista spiken i kistan var Death Jokes II, ett remixalbum där låtar från hans sista verk Death Jokes har omarbetats för att bli mer lättsmälta. Jag läser nyheterna om Amen Dunes dagen efter min födelsedag – det gör mig ledsen. Men samtidigt är det redan underförstått som lyssnare att detta är en typ av artist som trotsar många av popkulturens begränsningar och krav. Egentligen kommer inte projektets avslut som en chock.
– Kanske är det hela bara ett skämt? säger producenten Christoffer Berg [The Knife, Fever Ray, Håkan Hellström] till mig över telefon. Han har jobbat tillsammans med Damon under hans Death Jokes-epok. En epok som inte har varit helt utan sina hinder på vägen.
– Jag vet att han var väldigt frustrerad när han hörde av sig till mig. Han sa, du fattar inte, jag har liksom försökt med femton, tjugofem olika producenter och “they don’t get it”.
– Han förklarade; den här skivan har jag spelat in med massor av samplingar, min 909 är trasig, så den går inte riktigt i tempo. Sen så hade han använt Ableton Live, men typ anti-använt det.
Det är tydligt redan från början när man lyssnar på Death Jokes att något är udda. Det är svårt att sätta fingret på det hela, men när Christoffer förklarar hur saker och ting inte borde fungera kan man som lyssnare bara hålla med. Musiken är osammanhängande, nästan som att två olika låtar spelas upp samtidigt. Stundtals överlappar också Damons röst, en stileffekt som gör det svårt att läsa texten samtidigt som man lyssnar. Man blir helt enkelt tvingad till att bara lyssna och uppleva musiken.
– Saker var bara fel. Jag tänkte att det här är ju lätt uppstyrt. Sen när jag började pilla med det och försökte fixa till det så märkte jag bara…jävlar…nu har jag förstört det. Det gick ganska snabbt att förstå att det finns en logik till hans metod, som jag inte nödvändigtvis kanske förstår.
– Men om det är någonting jag kan så är det att lägga sådant åt sidan. Jag har varit med om det så många gånger med The Knife, till exempel att Olof [Dreijer] spelar något beat för mig och första gången jag hör det så tänker jag: oj, det här var jävligt knasigt, sen några år senare så är det en klassisk låt på Deepcuts.
Det känns lite som att man inte behöver förstå det – “You don’t have to understand it, you just have to feel it”.
– Jo men det där är väldigt lätt att säga, men det är jävligt svårt att göra. Det är väldigt svårt och ansträngande att jobba under en sådan premiss. Men där har jag lite träning. Jag har haft den smala lyckan att få träning i ämnet. Bara av en ren slump och tur.
Boys, ett av albumets många höjdpunkter representerar Damons äventyrliga och experimentella natur som Christoffer pratar om. Han inleder låten med ett återupprepande påstående; “It takes a long time to know that”. Exakt vad som tar så lång tid att lära sig, ja, det är upp till lyssnaren att lista ut. Resten av låten fylls av en överlappande sång som är gäckande briljant. Att läsa texten och att lyssna på låten är två helt olika upplevelser. I musiken ter sig sången som en kaotisk intern monolog. Början av en textrad suddas ut mitt i meningen av att en annan rad plötsligt gestaltar sig och överröstar den tidigare. Om man endast fokuserar på texten och bortser från framträdandet liknar innehållet det av modernisterna. De suddiga och otydliga repetitiva raderna drar liknelser till hur Gertrude Stein en gång i tiden revolutionerade språket.
AND DO YOU DARE TO TELL ME, YOU HAVE DONE ALL YOU COULD DO
BUT DO YOU MEAN TO TELL ME, YOU HAVE DONE ALL THAT YOU COULD DO
NO SUICIDE, NO DAMAGE, DEPENDS ON WHO YOU ANSWER TO
NO SUICIDE, NO DAMAGE, YOU CAN’T TELL HIM WHAT TO DO
YOU WON’T FIND ME BREAKING, NO ONE TELLS ME WHAT TO DO
– Damon är lika mycket poet som musiker, kanske ännu mer poet. Han borde ses som någon slags…
Hybrid?
– Jag vet inte…Det Dylan var i New York på 60-talet har nog Damon varit i New York på vår tid.
Det är en tolkning som inte alls känns absurd i kontexten av ett samtal om Damon MacMahon, en förvånansvärt liten artist som verkar ha lyckats influera alla som han kommer i kontakt med. Det påminner om Brian Enos citat om The Velvet Underground: ”Everyone who bought one of those 30,000 copies started a band” – kanske gäller det även för Amen Dunes?
Foto: Michael Schmelling
– Jag har haft tillfälle att tänka på…hur fan blev det såhär? Vad i helvete var det som hände? Varför blir det intressant? Det har jag tänkt orimligt mycket på. Du själv pratar om det väldigt vackert, att hans röst, språk och frasering är som vågor. Det är skillnad att säga till en artist, du sjunger väldigt bra. Eller jag älskar när du sjunger i vågor.
Det är något mer abstrakt. Det är inte precist.
– Nej. Det är tvärtom, det blir konkret. Att någonting är bra eller dåligt, det är däremot fullkomligt abstrakt och ointressant i en kreativ process. Men däremot att liksom…på den här låten, i verserna sjunger du i vågor, det blir lite tråkigt på refrängen, kan du inte sjunga som moln på refrängen?
– Det kanske låter superabstrakt, men det är egentligen väldigt konkret. I en skapande process, så kommunicerar man på det sättet. Jag jobbar så i alla fall. Det kanske låter flummigt. Men skillnaden mellan det och verserna är bra men refrängen är dålig. Gå och gör en bra refräng.
Vad fan är en bra refräng liksom?
– Exakt, det finns inte. Det går inte…jag fick verkligen jobba hårt och utanför min bekvämlighetszon.
Jag spelar upp Boys för min kompis i bilen. Vi har redan hört den flera gånger tillsammans men denna gång säger han till mig att höja volymen. Den våldsamma basen dunkar i stereon. Motorn varvar. Kanske blir all musik bättre i ett sådant sammanhang?
”Goodbye, I’ve barely said a word to you, but it’s always like that at parties – we never really see each other, we never say the things we should like to; in fact it’s the same everywhere in this life. Let’s hope that when we are dead things will be better arranged”, säger Damon i ett pressmeddelande.
När vi blickar tillbaka på 2024, om tio år, hoppas jag att vi har ändrat oss om Death Jokes, ett album som tyvärr har flugit totalt under radarn. Det handlar inte om att något belöna albumet med uppmärksamhet utan att belöna dess normbrytande skapare. Det är dessa typer av kreatörer som töjer på musikens gränser och faktiskt försöker att skänka världen något nytt.
Man kan se det hela som en fråga och ett svar. Artisten väljer att ställa en fråga och det är hur vi tolkar verket som lyssnare som blir svaret. När det kommer till pionjärer som Amen Dunes kanske frågan inte alltid förmedlas på ett sammanhängande sätt. Ibland är det som om orden är bakvända eller att varenda bokstav vänds ut och in. När vi försöker att besvara den frågan, då lär vi oss faktiskt något om oss själva. Vi växer som människor. Som personer. Jag kan inte tänka mig en värld där man inte får utrymme för det.
